söndag 6 september 2015

Walk Over...

Japp. Jag ställde in!

Svagt och vekt, men det ska vara roligt att tävla och det var det verkligen inte i 12 grader, regn och 8 s/m igår kväll när Midnattsloppet avgjordes.

Jag och min sambo, Johanna, åkte ändå in till Malmö för att se om regnet bedarrade, om det blev lite bättre liksom. Det blev det inte.

Alternativet att springa i mer kläder kändes inte intressant alls.
Jag var anmäld för att fila på min bästa tid på milen.
Jag var i ärlighetens namn inte i form för det. Jag vill dessutom, åtminstone känna mig maxat lätt och snabb, och med regnkläder vet i fasen om det är så.
Johanna klagade mest på att det var kallt.

Men de som sprang ska ha all cred! Såklart!

Jag tycker mest synd om arrangörer och funktionärer som försöker ställa till med en folkfest och som blev något lite snuvade på konfekten. Synd, för mitt minne från 2013 var att Midnattsloppet är synnerligen trevligt.

I och med detta slutar alltså min säsong 2015 med en DNS (Did Not Start).
Liten plump i protokollet, men det kommer fler tävlingar med bättre förutsättningar och form.

Nu är det ner i gruvan och slita ont för att komma ut om en stark off-road-triathlet 2016. X-terra är målet, livet och meningen. Det ska bli jäkligt kul och jag är riktigt riktigt pepp på att se vad min form kan komma till under höst och vinter.

För övrigt hoppas jag väl på en något aktivare blogg-period. Dels för att sommaren tar slut, med allt vad det innebär och dels för att jag också går över till arbetstider som är förlagda lite rimligare än vad jag haft de senare 11 åren. Det ska även bli intressant att se vad det gör för hälsan... och prestationen.

Häng på!

//
Jocke

tisdag 25 augusti 2015

Racereport, Cykelvasan, Sälen-Mora

Jag ska börja med att be om ursäkt. Det är skamligt att inte avlägga sin rapport med en gång. Men med en hastig sorti, om än planerad så, från semester på Gotland till avfärd mot Mora och Vasaloppets sommarvecka var det där med att sitta ner och skriva något inför borta. Och efter loppet var jag bara trött. Utan omsvep, för trött!

Nåväl, vi börjar i den ända man bör börja, nämligen början.
Vasaloppet till cykel var en idé som dök upp i mitt medvetande förra året då jag och min goda (så här i efterhand kan man kan undra hur god han egentligen är) vän Micke var uppe under veckan utan att delta. Det var liksom bara bokat och klart.
På vägen har jag fått testa så att tummen håller, vi har båda bytt upp oss i cykelväg, och båda fallit pladask för sporten, träningen och aktiviteten mountainbike. Så till den grad att det blir triathlon med mountainbike istället nästa år, så till den graden att jag hellre cyklar i skogen än på asfalt, så till den grad att mountainbiken nu är min "finaste" cykel med råge och så till den grad att jag tackar min lyckliga stjärna för att Red Bull TV visar världscupen i XC (cross country).
Ännu en dimension i min bördighet har lagts till. Så pass har det där med mountainbike landat!

Så med tiden har det där med cykelvasan liksom bleknat lite. Det är klart att det hägrat och lockat, men mountainbike har blivit så mycket mer. Och jag har utvecklats så mycket mer och tycker att det är så mycket roligare när det är så mycket mer tekniskt. Det är mycket mycket nu!
Och med den tiden har det blivit, med information från andra, att cykelvasan inte är så mycket mountainbike, utan lättcyklat, och snabbt.

Den där informationen har lurat mig.
Den har fått mig att tro att det ska vara enkelt att ta sig från Sälen till Mora med cykel.
Men ack så fel jag hade!

Vi startade i ett startled med start kl 10.00.
Vasaloppets organisation är, som vanligt, oklanderlig. Buss från Mora till Sälen, med cykeln inpackad i plast i en medföljande lastbil. Väl på plats i Berga by är väntan inte lång, utan cykeln var tillbaka i trygg famn utan mankemang.
Väl där fixar man med det sista och rullar sedan en bit lämnas vägen mot den klassiska myren. Nu går såklart inte starten på myren, utan på ett fält ovanför. Där lägger man sin cykel och sedan står man där och väntar, och skitsnackar lite nervöst, med de andra i fållan. Det är trevligt, gemytligt och förvånansvärt avslappnat.

Och så går starten. Och ut, men framför allt upp! Det börjar förhållandevis brant... Och långt. Det kändes så mycket längre än vad det var uppför på skidor.
Skit samma, det är helt oförlåtligt.
4 kilometer rätt uppför. Det är sjukt för en skåning.
Vi har inga problem med backar, och den som säger att Skåne är platt skulle nog kunna få en käftsmäll av alla som varit på någon av åsarna. Men, om än branta är backarna i Skåne aldrig långa. Det är man bara inte van vid. Det blev kort, och koncist, jobbigt direkt!

Vi stretade på i alla fall, och det var väl rätt så problemfritt tills det började smärta i sätet. Röven, om ni så vill.
Jag var osäker på orsaken till denna smärta. Jag brukar inte sitta så länge i sträck på denna cykeln, och  därmed sadeln. Men jag har haft känslan av att den funkar väl och att min ändalykt är nöjd med den, liksom. En snabb blick på klockan gav mig vid handen att 1 timme och 5 minuter var ju länge att sitta ner, förvisso... För det hade inte bjudits någon cykling som krävde att man stod upp.
Men, med lite tanke till så kunde jag vara rätt så säker på att det rörde sig om krampkänningar i nämnda kroppsdel. Och att bekämpa kramp är mycket lättare än att bekämpa sadelovana. Alltså var det ett positivt besked från mitt inre.

Jag drack, och drack och drack... Och i Evertsberg kom jag ifatt Micke som cyklat om, och förbi mig. Vi mumsade på saltgurkor och bullar. Inte för att det smakade så gott, men jag var så jäkla illamående av vätska att jag var tvungen att fylla magen med något som kunde suga upp det. Som en tvättsvamp av mjöl.
Det är märkligt hur oromantiskt och samtidigt drömskt det där med näring blir när man är riktigt trött.

Och precis som när jag åkte skidor var jag en slagen man redan i Evertsberg. Jag hade inga av mina kvaliteter kvar, och hade det inte varit för ära, skam och allt det där hade jag klivit av där och då. Jag hade gått för hårt uppför, jag hade dragits med på de lättcyklade stigarna, som nästan var vägar och kört lite hårdare än vad jag klarade av, bara för att kompensera för att jag inte kunde utnyttja varken cykel eller teknik.
Korta perioder med teknisk stig gav den mentala kraften ny energi och möjlighet att rätta till position och placering. Men det var för kort för att det skulle rädda något.
Och att känna annalkande kramp varenda gång det går uppför när man har halva vasaloppssträckan kvar var väl ingen njutning precis.

Jag led och slet.
Och började så smått drömma om att lägga mig ner på alla ytor som var gräs. Typ som "men tänka att få ligga där i solen och bara viiiiila".
Men jag slet vidare, med tanken att bara den som genomlider går i mål.

Mycket av detta vasaloppet blev därför, precis som vintervarianten något av ett töcken. Jag minns något här och något där.
Men väl in mot Mora insåg jag med en blick på klockan att under 4.30 skulle jag nog tusan kunna köra det. Det kändes som att jag med det skulle kunna rädda en liten, liten, liten bit heder med det.
Jag hade 5 kilometer kvar. Det var väl bara att bita ihop.
Krampen blev lite bättre när jag stod upp. Och utför kunde jag bomba förbi folk. Det var roligt, så med utförslöporna kom nog faktiskt ett leende då och då. Det är så jäkla roligt att cykla mountainbike ju... egentligen!
Allt gick faktiskt bra där... Tills jag hade rundat Zorn-museet och svänger in den sista biten innan rondellen som leder till upploppet. Då... Då hugger det till i båda lårens baksidor och det hjälper inte ett skit att resa sig.
Det var bara att stanna och stretcha tills den förbannade j*vla krampen släppte. Jag valde plats att göra detta illa, och hamnade framför en mamma med två barn. Så förlåt om min blick och mitt väsande (vad jag nu sade, minns jag inte idag och skyller det helt på inre trauma). Där rann 4.30 ur mig och målklockan fick visa 4.31.

Slagen, trött, besviken och färdig rullade jag igenom medaljutdelning och allt var väl bra. Kall mjölk var välkommet. Att jag satte upp fel fot till den funktionär som skulle dra av chipet man hade runt foten, säger väl en del om min mentala status.
Där i dimman, som kanske var från allt damm, då resan varit synnerligen torr, klev så Micke ut och sedan satt vi där i skuggan, bredvid varandra. Lika slagna. Men en av oss under 4.30. Den andra över.

Så här med facit på hand och tid att kontemplera kan jag väl acceptera både nederlag och övertron på min egen kapacitet.
Men jag står kvar vid att jag inte upprepar det där med att cykla mellan Sälen och Mora. Och att jag just nu hyser agg för just den där vägen, oavsett hur vacker den stundom är. Jag kommer inte ta mig den på skidor heller på ett tag.
Detta trots att masarna och kullorna är de vänligaste av människor. Och att Dalarna i övrigt är ett underbart landskap hjälper inte ett dugg.

Men jisses vad det är kul att cykla mountainbike. Men då får det minsann vara lite stökigare. Och kortare backar. Eller bara utför istället, det går också bra!

Nåja, var sak har sin tid, och nu är det bra att ladda för Midnattsloppet i Malmö om någon vecka!

//
Jocke

onsdag 5 augusti 2015

Cykel till salu!

Så var det dags att sälja min triathloncykel.
Det är en Argon 18 E-112, med Ultegra-grupp (se specifikation) som fått en gedigen uppdatering av komponenter jämfört med original.
Cykeln är årsmodell 2013 och skött med pedantiskt engagemang.

Min tanke är att sälja cykeln med hjul från Planet X, då det blir en komplett cykel för triathlon.
Hjulen är 82 mm djupa, tubhjul med helt nytt Vittoria däck back och ett obetydligt slitet Continental fram.
Om så önskas kan träningshjul i form av Vision Team25 medfölja, med något påverkad prisbild, se nedan.

Storlek: S (Jag är 175 cm lång och det finns mån både neråt och uppåt)

Ram: Argon 18 E-112
Styre: Profile Design Svet Zero med Profile Design T2 tempopinnar, allt i kolfiber
Styrstam: Profile Design Cobra 100mm, kolfiber
Sadel: ISM Adamo Racing
Vevparti: Shimano Ultegra 6800 53/39 170 mm vevarmar.
Kassett: Shimano Ultegra 6800, valbart om 11-23 eller 11-28 önskas.
Bakväxel: Shimano Ultegra 6800 med Token ”pulley-wheels” med keramiska lager.
Framväxel: Shimano Ultegra 6800
Växelreglage: Shimano Dura Ace
Kedja: KMC X-11 SL Gold
Bromsar: Shimano Ultegra 6800
Bromshandtag: Tektro

Hjulaternativ och pris:
Med ENDAST Planet X 82 mm kolfiberhjul: 25000 kr
Med Planet X 82 mm kolfiberhjul OCH Vision Team25 träningshjul: 27500 kr
Med ENDAST Vision Team 25 träningshjul: 20000 kr
Givetvis medföljer bromsbelägg för aktuella hjul.



tisdag 4 augusti 2015

Racereport: Malmö triathlon 2015-08-02

Dagen hade kommit. Det var dags för säsongens TÄVLING! För denna säsongen hade jag planerat att inte tävla så frikostigt som i fjor, i syfte att kanske inte hamna i någon slentrian, utan istället kunna satsa allt, eller åtminstone mycket på ett kort.

Men först lite kort om förberedelser och tankar sedan senast jag skrev.

Efter Göteborgsvarvet var tanken att det skulle bli mycket och kvalitativ triathlonträning. Men. Det är ju alltid ett men... Eller ett par.
Det har utan tvekan bjudits på den sämsta sommaren jag har varit med om. Jag kan inte minnas en lika usel sommar, med så lite sol och värme, med så isande vatten i havet och sjöar. Därför har det där med öppetvatten-simning blivit vad det blivit, och  i synnerhet inte så ofta som det borde eller behövde. Jag står för det. Dåligt, men jag är bara människa. Jag gör fel ibland... om än sällan!
Sedan landade en BMC Fourstroke FS01 hos mig för ett tag sedan och det är en sjuk jäkla uppenbarlese. För den oinvigde ska det kanske förtydligas att det är en mountainbike. Och den har i ärlighetens namn lockat mig varenda gång jag gått in i cykelsmedjan. Den är så bra, så lätt, så snabb, så snygg och så snäll mot mig, där i skogen. Om man kan ha varma känslor för en pryl så brinner mitt hjärta för min BMC. Den är grym!mycket med sin 
Så kom vi till det där ordet med tre bokstäver igen, som ofast följs av en jobig slutsats. ”Men”. För det är ju välkänt att man blir bra på det man tränar, och det är ju knappast all-in i 2x 35 minuter i skogen på en heldämpad XC-missil som är triathlon på olympisk distans.
Sååå... Med sorg över att den stackars BMCn får stå kvar har jag uppbådat all min karaktär och trots att vädret varit allt annat än vänligt gett mig ut på tempohojen för att sedan direkt växla till löpning, så kallade brickpass. Det har faktiskt blivit rätt bra pass. Det enda som inte riktigt körts enligt plan är att jag, vädret till trots, känt mig motiverad och inspirerad på cykeln så det är få pass som blivit ”lätta”. Det har gått vad benen har att ge, liksom. Men, va fasen... fart är ju det vi alla söker så!

Så, när dagen kom var det med lite blandade känslor jag tog mig till Malmö för att tävla i motionsklassen i Malmö triathlon, på olympisk distans.
Förberedelsen var kanske submaximal med goda vänner som gifte sig och därmed bröllopsfest för mig. Det ska dock sägas att de alkoholfria vinerna på festen gjorde ingen besviken. Och det blev inte speciellt syndigt sent heller utan än en gång fick karaktären styra skeppet.

Malmö triathlon är ett trevligt triathlon med snabb bana, publikvänlig dragning och för den delen även rätt så trevlig dragning för de tävlande i andra avseende än prestation också.

Mina förberedelser hade dessutom ett något pulshöjande inslag då jag i samband med att tävlingshjulen skulle på lyckades punktera bakdäcket. Som satt på tubhjul, det vill säga att slang och däck sitter ihop och limmas på en fälg där inget annat än limmet håller däcket på fälgen. Det blev liiiite stressigt med däcklimning och bröllop på en lördag innan start på en söndag. Ni som limmat tubhjul vet precis vad jag menar!

Nåväl, däcket satt på plats och på plats var även jag, söndag morgon. Många startande är en följd av att triathlon är en sport som engagerar och ökar lavinartat. Så en något kaotisk start var att vänta. Men den blev definitivt inte så illa som den kunde blivit, och banans utformning med hyfsat långt till första boj gjorde att det fanns möjlighet att hitta ett relativt lugn i sin egen simning.
Själv har jag haft svårt att hålla igen på simningen. Det går att simma som en furie om man är med på sprinter, men när sträckan för simning är 1500 meter måste man hushålla något med energi eftersom det kommer cykling och löpning efter.
Jag kände att jag lyckades att hålla igen och hade liksom flyt i simningen. När man går på är simning att likna vid en motorbåt, snabbt med inte särskilt energieffektivt, men när man får flyt i simningen är det samma känsla som med segelbåtar. Du gliiiiider genom vattnet med låg ansträngning, och återhållsam energiförbrukning. Hade jag varit lite mer ”Ernstlig” hade jag kunnat flumma loss om hur vackert det är. Men, nu håller jag mig till det konkreta och konstaterar att det är utmärkt om man vill ha någon energi kvar att cykla och springa på!
Priset jag fick betala för min återhållsamhet var att jag fick lämna min utopiska tid bakom mig något. Jag hade en vision om att det skulle vara ”gött” att lyckas göra under 2,30 på en triathlon på olympisk triathlon.
För min del skulle en sådan prestation delas upp i att simma de 1500 meterna på 30 minuter, cykla de fyra milen på 1 timme och 10 minuter och springa den avslutande milen på 50 minuter. De tre minuterna det tar att växla två gånger skulle kunna gå att hitta lite här och lite där, om ni hänger med?
Nu tog det mig 33 minuter att simma, så redan upp ur vattnet började utopin att rinna mig ur händerna.

Väl uppe är Malmö triathlon en ganska stor tävling, sett till antalet deltagare, vilket gör att växlingsområdet blir rätt stort och sträckan att springa till sin cykel och sedan ut igen blir längre än på mindre tävlingar.
Jag märker att jag nu sitter här och forumlerar ihop en ursäkt för att min växling till cykel tog över 2 minuter.

Men tidstappet till trots så är det bra att ta det lugnt. Löpningen i våtdräkt, direkt upp ur vattnet, och sedan det något stressade förfarandet med avtagning av samma dräkt får ofta pulsen att skena något, samtidigt som det dessutom besväras av att man ska få i fötterna i skorna, som i sin tur jag låter sitta fast i cykeln. Kort sagt, det är inte helt ovanligt att pulsen är något förhöjd då man ger sig ut på cyklingen.
Det var den även denna gång, och första 5-7 kilometerna låg jag så högt som 175, när tanken definitivt är att hålla sig under 170.
Men förutsättningarna för cyklingen kan ingen klaga på. I stort sett platt bana, med en liten löjlig stigning som inte är alltför svår att ta sig upp för.
Jag tyckte mig komma in i ett ”flow” och det var bara roligt att cykla. Jag försökte vara noga med att konservera benen och inte gå för länge på rött. Det gäller att spara sig till löpningen. För mig handlar det mycket om att inte gå med när det kommer starkare cyklister. Och det finns alltid de som är bättre. Och det är lockande att gå med dem. Och man orkar alltid att ta i lite mer. Men det straffar sig obönhörligt, och det går snabbt att röka bort det bästa av sig själv.
Nåväl, jag lyckades undvika att bränna mig, och kunde dessutom ta igen det jag tappade på de starkare cyklisterna som passerade genom att ha bättre teknik i kurvor och andra lite mer kniviga passager. Det ska sägas att tempohojar, eller mer korrekt triathlonhojar inte precis är några precisionsintrument när det kommer till lite mer alert och spännande cykling. Idén är liksom rakt fram, fort.
Skit samma, jag kände att det var kul att cykla, datorn på cykeln bekräftade känslan och det var på det stora hela bara bra, liksom.

En kort stunds ångest bjöds dock när jag på väg in mot Västra hamnen på tredje varvet skulle ta insidan om en dam på hybridcykel (en korsning mellan mountainbike och racer, och i sin art betydligt långsammare än triathlonhojar med högrpofilhjul) och upptäckte att mitt snävare spår innehöll ett potthål, modell större och djupare. Framhjulet rätt ner i det, under tiden jag började luta cykeln, utan möjlighet att lyfta framhjulet resulterade i en smäll i framhjulet som INTE kändes bra. ”Skrammel skrammel”! HELVETE! Nu gick det sönder, j*vla kärring på hybrid... Men det var bara en av flaskorna och givetvis var oron obefogad. Allt i mint-condition!

Ett sedvanligt knep när det gäller den andra växlingen är att ta det lugnt in i den för att ge lite andhämtning inför löpningen.
Väl färdigcyklad kunde jag redan då konstatera att jag vara nära utopin med 1,10. Justerat och exakt, 1,11, och det skyller jag på knixet och trixandet med kullerstenen i Västra hamnen som man dessutom ska hantera tre gånger eftersom det är så många varv banan går i.

I den andra växlingen valde jag att ta på mig strumpor, och det är det värt då skoskav hinner bli så illa på 10 kilometer att det tvingar en att bryta. Den tiden fick det ta, så växlingen blev över två minuter lång denna gången också.

Ut på löpningen satte jag fart. Här ska räddas minuter tänkte jag. 50 minuter är 5 minuter per kilometer och det borde man ju kunna knäcka, så med hjälp av klockan och den inneboende fartkänslan satte jag mitt tempo till 4.40 - 4.45 per kilometer. 
Men det var ju rent magiskt vad benen protesterade. Jag hann avsluta första kilometern knappt innan jag insåg att detta går aldrig. Fortsätter jag på detta viset kommer jag få bryta för det gör ont och sliter alldeles för mycket.
Det blev sänkt tempo, och även det slet. Så löpningen övergick till att överleva, ta sig igenom och undvika förnedring. I mina svagare stunder sneglade jag på klockan och det såg, i bästa fall, sådär ut. Det gick allt annat än fort!

När man cyklar är det kul att bli peppad, men folk som står stilla vid kanten uppfattas knappt när man, faktiskt om än det låter lite skrytsamt, susar förbi. 35 km/h är rätt fort. Och  det var mitt snitt... Bitvis går det betydligt fortare.
Fort gick det som sagt inte alls på löpningen, och därför hade jag gott om tid att uppskatta den peppning som nära och kära bidrog med längs med banan. Att, de med mer tur än skicklighet, spridit ut sig längs med sträckningen gjorde att jag hela tiden fick motivationshöjare längs vägen. Tacksamt!

Löpningen var slit. Från början till slut. Men det är OK. Det är sista grenen, det andra har gått bra och jag har inga problem med att slita lite på pannbenet. Det är en tillfredställande känsla... efteråt!
Väl över mållinjen kunde jag konstatera att jag lyckats minimera ”skadorna” hyfsat ändå och klarade av de 10 kilometerna på 51 minuter.

Sluttiden blev 2.40, och de tio minuterna jämfört med utopin är tappade på en kontrollerad simning, för mycket kullersten och ett återhållsamt sätt att hålla fart på cykeln, samt med en genomliden hopklappning på löpningen. Lägger man dessutom till något långa växlingar så är alla förlupna minuter räknade.

Med facit på hand är jag nöjd. Varken mer eller mindre. Hade jag varit helt nöjd hade jag ju stått vid målet för mitt triathlon-utövande. Inget att förbättra, utveckla eller engagera sig i. Nu vet jag vad jag kan, och vill jag prestera bättre är det vara att BLI bättre!

Det var roligt att tävla. Det hade hunnit bli länge sedan jag tävlade i triathlon och det är lätt att glömma hur positivt och roligt det är. Hur bra stämning det är och hur kamratligt det är, tävlanden emellan. Bortsett från simningen då det ibland känns som ”cage-fighting” i vatten.

Jag tror även att formen att ha färre tävlingar per säsong är ett lyckat recept och att fokusera sina prestationer mot en dag gör förberedelser, laddning och träning lättare.

Nu är det ju en sanning med modifikation, eftersom jag passar på att tävla ett par gånger till i augusti och september, men inte bara i triathlon.
Så snart får BMCn komma ut, eftersom nästa begivenhet blir Cykelvasan.

Och triathlonhojen ska ut till försäljning för att kunna stuva om lite i cykelsmedjan.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka alla som stöttade mig under dagen, och ett extra särskilt tack till min sambo, Johanna som pusslar och stöttar så att jag hinner träna, mina föräldrar som passar barn och stöttar med annan marktjänst så tiden till träning finns. Ett lika stort tack till Glenn Thejl som inspirerar (skapar dåliga idéer) och idag utgjorde förstklassigt sällskap även om han gick i mål lite tidigare. En annan ständig vapendragare som förtjänar ett tack är Mikael Frölich som också har en förmåga att öppna ännu fler dörrar till ”bra” idéer!
Det är sällan man tackar för det som är stöd varenda dag, och därför tog jag tillfället i akt, såhär när det bjöds tillfälle.
Givetvis är jag tacksam för all pepp längs med banan, från kända som okända, ni går inte obemärkta förbi!

Och eftersom jag bevisligen ljög och inte riktigt var färdig så avslutar jag med att ge dagens största eloge och beundran till Georg Valvis, 80 år som fullföljde en triathlon på olympisk distans, han med. DET är inspiration! Om jag är hälften så stark när jag fyller 80 är jag stoltare än den stoltaste av tuppar. Jävla hjälte!


//
Jocke

torsdag 2 juli 2015

Pryltest: USWE F3 Pro, ryggsäck med vattenblåsa

Jag har sedan gammalt en ryggsäck med vattenblåsa. Det vill säga en ryggsäck med fack för en påse att ha dricka i, och sedan möjlighet att dra ut slang från denna så att man kan dricka utan att behöva släppa vad man nu har i handen. Den jag hade sedan innan var av märket Camelbak. Jag störde mig en hel del på att den inte var så bra som man hoppades på.

Anledningen till att förhoppningarna var så höga var att Camelbak är något av ett "benchmark" i branschen och många kallar liknande väskor för just Camelbak. För mig är det inte riktigt så, i tidernas begynnelse minns jag att jag klippte och klistrade för att kunna ha min vattenblåsa, av märket Platypus, i min Haglöfs Tight. Ja, ni hör, det var ett tag sedan!

Nåväl, Camelbaken fungerade väl OK om jag var ute på en långsammare löprunda, och framför allt i början då den var lite tyngre. Efter hand som jag tömde den satt den sämre och sämre och till mountainbike var den aldrig någon höjdare, om jag ska vara ärlig.

Jag har under en tid funderat på vad jag skulle ersätta med, och sneglat på en massa olika alternativ. Men eftersom jag egentligen inte cyklat så långt att behovet uppstått har jag klarat mig. Inför Ränneslättsturen kände jag dock att det var dags att ta tag i det där, då den rimligtvis åtminstone skulle ta närmre två timmar och jag ville ju prestera så bra som möjligt och därför var det nödvändigt att ha med vätska.

Valet föll, efter att pratat med lite mer rutinerade mountainbikecyklister, på USWEs F3 Pro.



USWE är ett svenskt företag (till och med Skånskt!) som jobbat ett tag med vätskelösningar för motocross och enduro. Det borgar i mina ögon för att de vet ungefär vad en mountainbikecyklist behöver också.

Efter ett par turer kan jag i alla fall sammanfatta med att jag är jäkligt nöjd med min USWE.

Grunden i USWE F3 Pro är en sele som påminner om ett fyrpunktsbälte i en racingbil. De kallar det för "No Dancing Monkey" och med det menas att ryggsäcken inte hoppar runt på ryggen som en apa. Den sitter där den ska, och den sitter kvar där. Remmarna är elastiska och ställbara, breda och bekväma och fästes med rejäla kardborrar.
Egentligen är resten av mina åsikter rätt så tråkiga och oviktiga, för med denna funktion är det viktigaste löst. Ryggsäcken sitter där den ska och sitter kvar där.



F3 Pro har en vätskeblåsa på 2 liter och ventilen på slangen är sådan att den öppnas om man biter i den. Det funkar hur bra som. Vätskeblåsans plats i ryggsäcken är väl anpassad och förankrad.



Det finns förutom detta även en vattentät ficka för mobilen eller liknande, och ut från den kan man dra hörlurar om så önskas. Utanpå själva ryggsäcken hänger en avtagbar väska, som jag använder istället för sadelväska, det vill säga till verktyg, slang med mera.
En annan styrka med F3 Pro är att den sitter så pass högt på ryggen att man fortfarande kan använda ryggfickorna i cykeltröjan, vilket gör att just de fickorna är bättre till gel eller annat man vill nå utan att sluta cykla.

Jag tyckte dessutom att F3 Pro hade en funktion till som jag kommit att uppskatta och det är att den platta som sitter mot ryggen har två utskjutande kuddar. Det gör att ryggen ventileras mer än om hela plattan satt dikt an, och det är ju tacksamt för den som svettas som mig, det vill säga ymnigt.

För övrigt är kvaliteten på ryggsäcken väldigt hög. Dragkedjor, material och allt annat känns gediget och robust. Även själva blåsan, levererad av HydraPak, är i gummi av hög kvalitet och det toppas såklart av att slang och munstycke matchar detta.

Det enda negativa med USWEs F3 Pro så vitt jag kan se det är att den var något dyrare än den Camelbak jag nämnde i början. Men mycket pengar som lyfter min cykling är alltid bättre investerade än lite pengar som bara hänger i garderoben.
Och bra prylar gör det roliga roligare.

Och dricka bör man... annars...

Kör hårt!

//
Jocke

söndag 28 juni 2015

Racereport, Ränneslättsturen 41 km, 2015.

Spontant och med förhållandevis kort betänketid blev det bestämt att jag och min trogne vapendragare i skogscyklingen, Micke skulle ta och cykla oss Ränneslättsturen.

Vi siktade in oss på 41 km, det vill säga den kortare varianten och med förberedelse i form av svensexa för kompisen Kim dagen innan var det kanske klokt att det inte var 78 kilometer vi valt.

Vi valde dessutom att åka hemifrån samma morgon och med en bit till Eksjö och nummerlappar att hämta ut så lämnade droskan redan kl. 06.00.
Nåväl, med gott sällskap kommer man långt.

Att hämta nummerlappar och förbereda sig gick hur bra som och ödmjukt placerade vi oss i startfålla 6, istället för 5. Skillnaden var att man i startfålla 6 föredrog lagom tempo istället för lite snabbare i startfålla 5.
Så här i efterhand kunde vi nog startat i startfålla 5, men det visste vi inte då.

Banan börjar med lätt fint rull på asfalt genom Eksjö. Och det är inte fel att deltaga i något så stort. Det är mäktigt att rulla med så många andra cyklister och det gör mitt idrottshjärta glatt att se över 1500 cyklister till start.

Banan fortsätter sedan med grusvägar, maskinvägar och liknande. Det går i två filer, det är gott om plats och det är lättcyklat för att vara mountainbike. Det är bra, eftersom det ger fältet tid att sprida sig så att det inte är så knökat när det ska cyklas i mer stökig terräng.
Banan går på regementets gamla övningsområde, med fält, grus och sand med få inslag av sten.
Den första milen var snabbt avverkad och det kändes ganska lätt.

Efter hand hittar banan in i skogen. Lite teknisk skogsstig utan att bli allt för utmanande. Inga fruktansvärda stigningar, men ändå en och annan utmaning. Sjukt roligt, helt enkelt.

Efter att man kommit tillbaka till övningsfältet centrum, som blir lite av en stadion med vätskekontroll, langning med mera, delar banorna sig och vi som cyklade 41 km-varianten leds in på helt sjukt roliga och fina stigar. En höjdpunkt var att cykla i skyttevärn.
Det blir bitvis såklart att man hamnar bakom långsammare cyklister och då hämmas, men det var inget som störde nämnvärt. Snarare var det trevligt och stämningen är, som alltid på motionstävlingar, trevlig och kamratlig.

Banan ledde sedan över tillbaka mot startområdet och gick en liten bit på asfalt som transportsträcka. Där jag hamnade, med tre andra cyklister, blev det lagtempokörning och inte alls avslappnande.

Stigningarna upp mot skidstugan var faktiskt inte att leka med. Och inte efter heller för den delen. Jag lyckades hålla mig lugn och ta det metodiskt och i ett tempo som inte sköt pulsen genom taket.
Här, precis som under varenda meter som inte var de enklaste grusvägarna, hade jag stor nytta av att ha en heldämpad cykel. Och den sista milen med en hel del uppför och utför var njutbar. Jag kände att jag hade sjuk fart i förhållande till mina medtävlande som satt på "hardtails", i synnerhet utför, men även förtroende att välja spår och hitta bra lugna vägar både när det var platt och i stigningarna.

All min utrustning fungerade perfekt och in mot slutet var det faktiskt ett rent nöje att cykla. Min BMC Fourstroke FS01 är en ren ynnest att cykla på och med vätskeryggan F3 från USWE var det inget problem att få i sig energi i flytande form så det räckte för prestationen.

I mål gick jag med 1.50 på klockan (något mer enligt officiell tidtagning, vilket nog beror på att starten inte hade någon chipavläsning) och nöjd som fasen.

Det var ett fullständigt nöje att köra Ränneslättsturen och den tid jag spenderat i skogen, både ensam och i gott sällskap har givit god utdelning.
Missa inte långloppscupens olika lopp, väl värda en resa.
Det ska sägas att kringarrangemang med parkering, ombytesmöjligheter med dusch, mat och allt annat var alldeles förträffligt.

Nu ska jag krascha lite lätt i soffan... På tal om att krascha var det väldigt få olyckor siktade. Enstaka sneda hjul, en skrapad armbåge och en (1) knäckt sadelstolpe var allt jag lyckades skåda under dagen, både i spåret och i målområdet. Det är ett bra betyg till banan, som bevisligen är lagom utmanande för deltagarna.

Kör hårt!

//
Jocke 

söndag 31 maj 2015

Catch up...

För en vecka sedan var jag betydligt mer sliten än vad jag är idag. Då hade jag, dagen innan sprungit 21 kilometer i Göteborg och det ska erkännas att man aldrig springer så pass långt utan att bli lite sliten.

Då jag kom hem från Göteborg var det bara att vända i väskan och åka iväg igen, då arbetet bjöd på frånvaro. Den frånvaron gjorde att jag skiljdes från min nya fina mountainbike ÄNNU en vecka... Olycka!

Men, först och främst, Göteborgsvarvet då.
Göteborgsvarvet är idag en riktig löpfest med så många anmälda att man häpnar inför siffrorna! 64000 springer de 21 kilometrarna och det gör det till världens största halvmarathon. Det är stort, och det är det för att stämningen är svår att hitta konkurrenter till. Det är inte många meter av banan som inte bjuder på go´stämning och upplevelsen för löparen är garanterat mungipshöjande! Även när man är trött. Och det där är Göteborgsvarvets stora fördel, tillsammans med den väloljade maskin som arrangemanget är.
Det negativa är att det är ett lopp som är mer eller mindre hopplöst att prestera på. Om man inte tillhör de absolut snabbaste.
För det första är banan, med Älvsborgsbron, Göta Älvbron och Avenyn allt annat än lätt och flack. De tre nämnda är faktiskt rejäla stigningar och man får slita lite. Den senare av broarna och Avenyn kommer dessutom ganska sent i loppet och man är inte så jäkla pigg...
För min del var min seedningstid inte bra nog för att placera mig i en startgrupp som var tillräckligt långt fram för att maxa mina förutsättningar.
Jag kommer låta tjurig och petig, men framför min grupp (startgrupp 7) startar "Guldgruppen". Den består av viktiga samarbetspartners och företag som köpt platser till sina anställda. Lovvärda projekt som absolut leder till bättre hälsa med mera med mera... Men de var i vägen för mig. De första 12 kilometrarna låg jag bakom folk som sprang betänkligt långsammare än mig och fick antingen sänka mitt tempo eller kryssa fram. Det är jobbigt och gör dessutom att jag var betydligt tröttare än jag räknat med när det väl blev fritt fram. Då orkade jag inte ta igen det jag hade tappat. Inte ens nära.
Medaljen var riktigt prydlig. Mina Salomon S-Lab X-series var perfekta!

Jag sprang i mål på 1.51. Jag hade tänkt mig att klara mig på mellan 1.40 och 1.45. Det var alltså inte ens nära. Jag är dock klok nog att inse att med de givna förutsättningarna är jag inte bättre än så här.

Med lite självkritisk blick är det bara till att inse att jag behöver tappa mer vikt för att bli en bättre löpare. Det är många kilon som ska släpas runt på. Det är inte bra. Och det är enkelt att ta tag i...
Det blir inte något eget deltagande i Göteborgsvarvet nästa år, men eftersom Johanna funderar på att göra det så hoppas jag på att hon bestämmer sig för det så att jag får uppleva stämningen. Och jäklar vad jag ska heja, för jag vet ju hur väl det behövs. Det skulle vara något att se fram emot!
För övrigt är den helg som Göteborgsvarvet går den mest vädersäkra på hela året... typ. På 35 gånger har det varit dåligt väder en (1) gång! Sjukt!
Min BMC Fousrstroke FS01 XX1. Vacker... och snabb!

Att komma hem till nya mountainbiken är inget annat än glädje. Vilken maskin! Vilket flyt man får. Och med nya mountainbikeskor blev det INTE sämre!
Matchande skor... Både avseende utseende och speed!

För någon vecka sedan var vi och cyklade, ett par stycken, i den glömda skogen hemmavid och mötte då en annan cyklist som undrade om vi hade någon Facebook-grupp. Det hade vi inte... Men vi ordnade det snabbt.
Är du en cyklande motionär, boendes i Skåne. Sök upp "Stävie cykel" på Facebook och häng på.
Tanken är att det ska gå att hänga med på rundor både i skogen och på vägen så småningom, även om fokus just för stunden är att få någon form av snurr på "banor" i "Glömda skogen". Kolla gruppen, fixa Strava om du inte redan har det och var med och tävla om att vara snabbast på de banor och segment vi fixar!
Jag tänkte presentera skogsbanorna här så småningom.

Vad gäller framtiden är det just nu äntligen dags att börja träna för triathlon. Axeln är väl inte riktigt återställd, så simningen får bli vad den blir. Vi får se, helt enkelt!
Men att köra brickpass ska bli roligt. Jag har sett fram emot det. Och gode Gud vad jag är sugen på Xterra!!!
Nåväl, olympisk, traditionell triathlon är det som gäller i år... Ett par månaders träning först!

Vi ses "där ute"!

Kör hårt!

//
Jocke

tisdag 19 maj 2015

Att diskutera med sig själv...

Igår hamnade jag på löpbandet trots att jag trodde att det sista passet i det gym-mässiga hamsterhjulet var kört...

Det var inget fel på vädret och så, det passade bara bättre. Och eftersom jag ändå skulle genomlida passet stillastående är det lättare att köra pass som varierar sig själv liksom...

Och med tanke på det stundande varvet i Göteborg kände jag att det var sista dagen som det passade att köra ett hårdare pass. Så tröskelintervaller, 10 minuter långa, tre stycken med kort vila mellan... Det var bara att köra.

Första 10-minutaren känns alltid så lätt. För att man är van vid att springa hårdare förmodligen. Nåväl... När de där 10 minuterna närmar sig sitt slut är man bra trött ändå.
Lagom till början på den tredje är man inte så jäkla tuff längre.
Och då kommer den inre diskussionen. Tankar man plågar sig själv med.

"Det räcker om jag gör 7 minuter på sista"
"Jag kan väl unna mig att sänka farten lite"
"Hur mycket kan det vara kvar?"

Och det är OK att tänka så. Det är inte fel, liksom. Och under tiden tankarna går så fortsätter jag. Och lagom tills jag kommit över tanken om att "bara" köra 7 minuter är 8 minuter avklarat. I tänkt fart...

Och då brukar mina tankar växla.

"Nu är det inte mycket kvar"
"Nu är det OK att lida sig i mål"
"90 sekunder... det går ju hur ont det än gör"

Och så får man känna en tillfredsställelse av att inte falla till föga. Att inte vara en vek djävel... Och så står man där med passet avklarat och nya framsteg tillsammans med starkare lungor, hjärta och ben! Idel vinster, både över sig själv och förutsättningarna!

Det är ändå lite gött att "snacka" med sig själv!

söndag 10 maj 2015

Att köpa cykel...

Även den som känner mig flyktigt brukar ha klart för sig att jag ÄLSKAR mina cyklar. 

För det gör jag.

Det gör att jag ofta blir kontaktad när folk ska börja cykla i och med att de oftast behöver köpa just en cykel. 
Det är verkligen inget jag har något emot, tvärtom tycker jag att det är lika trevligt att prata om cyklar som jag tycker det är att cykla eller att meka med cyklar.
Men jag tänkte ändå samla mina bästa tips för dig som vill komma igång med cykling. Och jag lovar att komma med en fortsättning för dig som vill ta din cykling till nästa steg (även om det blir ännu ett löfte och den här bloggen lovar snart mer än den levererar).

Så till att börja med...
Det finns lite olika typer av cykling. De olika typerna tilltalar olika personer, och kräver olika utrustning.

Racercykel
Min Specialized Tarmac Comp, med 50mm klofiberhjul
Den klassiska cykeln med smala hjul, lätt ram, anpassad utväxling och bockstyre. Gjord för att vara lätt, och förhållandevis bekväm. En racer är lätt att justera och hitta rätt sittställning på. Racern är dessutom lätt att serva, men kräver att man gör det lite då och då.

Mountainbike
Min förra mountainbike, en Tobel CF SL, en så kallad hardtail.

Det finns massa olika typer av mountainbikes, men med tanke på att detta är en genomgång för den tämligen nye cyklisten väljer jag att säga att de cyklar man har råd med är stela i ramen, men har en dämpad gaffel. Ju mer avancerad man själv blir desto mer finns det att välja på! Alla mountainbikes bjuder på ett stort val av utväxling, grova däck, robust design och geometri som gör att man har god kontroll även i stökig terräng.

Cyclocross
En cyclocross, i detta fallet en Ridley X-Knight. Inget billigt, men sjukt läckert!
På senare har denna typ av cykel seglat upp som väldigt populär. Enkelt uttryckt kan man säga att cyclocrossen är en mountainbikeinspirerad racer. Jag har en inbyggd lätt skepsis då jag tror att det enda syfte som denna cykeln verkligen är riktigt bra på är just cyclocross och det är en unik och väldigt specifik tävlingsgren. Om man lockas av att ha en mer robust racer finns det utan att man behöver ge sig in i ”nörderiet” kring cyclocross.

Hybrid
En typisk hybrid, en Nishiki med mekaniska skivbromsar och ställbar styrstam.
Väldigt många som vill börja cykla lockas av hybriden då den i mycket påminner om racern, med smala hjul och lätt ram, men har ett rakt styre. Rakt styre kan se bekvämt ut, men det är inget som egentligen säger att det är så. Inte i konkurrens med ett bockstyre på en korrekt inställd racer. Hybrider kan ha en fördel för den som är lat. De kan ha navväxlar som kräver mindre vård och skötsel. Men de är också betydligt jobbigare om de går sönder och erbjuder sämre funktion än utanpåliggande växlar.

Det finns fler, och det finns mer att säga om varje typ, men vi stannar där...

För att veta vilken typ som passar just dig ska du fråga dig:

Vad ska jag ha min cykel till?
Ska du cykla till och från jobbet? Eller är cyklingen en ren träningsgrej? Vill du tävla? Har du något särskilt lopp som du siktar på, och i så fall behöver du titta över reglerna där.
Hur bor du? Har du asfaltväg hela vägen hem eller bor du mitt i skogen?
När du hittat dina svar på frågorna ovan bör du ha en hint om vart de barkar. Att pendla till jobbet med en mountainbike, om vägen består av asfalt är inte bara jobbigt, det är dumt också eftersom det sliter upp däcken på nolltid.
Bor du mitt i skogen kommer du inte att vara särskilt nöjd med en racer.

Jag, personligen, är lätt rigid i min uppfattning att man antingen behöver en racer eller mountainbike. Hybrid är i mina ögon ”varken eller”. Det raka styret gör att man fångar mycket vind och det gör att man får jobba hårt, i onödan. Hybrider är lite som cyklarnas mellanmjölk... 
Cyclocross-cyklarna är jäkligt fina, men då är det inga billiga grejor. Och egentligen inte så mångsidiga som de verkar.

Vad är din budget?
Bestäm dig hur mycket pengar du har att lägga. Dra sedan bort någon tusenlapp, för att du ska ha råd med hjälm, kläder, skor och pedaler.
Hjälm är ett måste, ovillkorligt! rätt kläder gör ditt cyklande mycket bättre. Åtminstone cykelbyxor, med inlägg i baken är komforthöjande på ett sätt som är svårt att beskriva. Sadeln ska vara smal, och dämpningen ska sitta i byxorna. Med en bred sadel kommer du minska möjligheten till att trampa ordentligt. Cykelskor är inte som andra skor. De är gjorda för att cykla i, inte gå, och det gör att de görs mer styva än andra skor. Sulan böjer sig inte och det gör, tillsammans med pedaler som man klickar fast sig i med en särskild kloss att man får ner all sin kraft i rörelse framåt. Man kan även dra i pedalen i tillägg till att trycka. Det är bättre, säkrare och snabbare. Den initiala ångesten över att sitta fast går över när man lärt sig hur lätt det är att få loss foten ur pedalen. Pedalerna kostar också en slant.

Många vill komma billigt undan. Men att snåla är som vanligt dumt. Om du tänker köpa nytt är mitt råd att ha 10000 kronor att lägga, oavsett vad du vill ha för typ av cykel. Jag vet att det låter som en brant prislapp, men med en cykel för denna summan får du alltid en bra ram, komponenter (växlar och andra delar) som kommer hålla och leverera en nivå som gör att det fortsätter att vara roligt att cykla. Tro mig, strulande växlar är sjukt tråkigt! När priset sjunker är det oftast något som tillverkaren snålat med. Och det är DU som får betala för det i längden.
En annan tröst är att en cykel av detta värde har ett helt OK andrahandsvärde.
Och då tänker du att DU ska fynda en begagnad cykel, men...

Var ärlig med din egen kompetens.
Kan du laga en trasig bakväxel? Kan du byta en kassett och kedja? Kan du upptäcka fel på en cykel med en enkel provtur? Om svaret på någon av frågorna är nej bör du faktiskt undvika begagnade cyklar! Om du inte känner någon i din närhet som kan hjälpa dig. Kan du inget måste du köpa den hjälpen, och min erfarenhet är att det inte bara är svårt att få hjälp på grund av att det är många som vill ha hjälp med sina cyklar. De få cykelaffärer som finns (i förhållande till antalet cyklister) vet också att ta betalt för hyfsat enkla ingrepp. Med få undantag.  Dessutom är de delar man behöver lätta att fynda på nätet, men omöjliga att få till det priset i butik.

Lär dig!
Köp en bok om hur du vårdar din cykel och dess delar. Känner du att boken är otillräcklig erbjuder många cykelaffärer kurser.
Att vårda sin cykel gör att den fungerar bättre och längre.
Utöver det ger du dig själv möjligheten att kunna förklara för andra vad du vill ha sagt, och om du, så småningom vill bli ”nördigare” har du redan lagt grunden.
Var inte rädd för att blotta din okunskap för den som är nördigare (ungefär som folk gör när de kommer till mig), men var beredd att ta de svar du får med en liten nypa salt med hänsyn till deras egna motiv och önskningar.

Så som avslutning...
Köp cykeln!
Om det blir fel är det bara att byta! Och att köpa cyklar är att investera i sin hälsa, ett svårslaget motiv!

På återseende!


//
Jocke

onsdag 6 maj 2015

Att planera och drömma...

Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle berätta om mina planer inför 2016, och om varför det är viktigt att redan nu titta på dessa. Och kanske till och med skriva ett och annat om 2017, till och med!

Jag vill börja med att säga att alla är olika och när jag säger det hänvisar jag lite tillbaka till mina tankar kring motivation och på vilka grunder man egentligen håller på med det här med att träna, över huvud taget.

Jag tycker att det är roligt att tävla, för mig är en stor motivation till att ta mig igenom det slit det ibland är att ha fysisk ansträngning som hobby möjligheten att just få tävla. Tävla för att mäta sig med sig själv, sin förmåga, banor och utmaningar och andra konditionsidioter.
Med viljan att tävla kommer ett behov av att styra när, hur och med vilken inställning man ska tävla. Det kan handla om tid, pengar, förmåga eller något annat, men att bara tävla planlöst är sällan det bästa.
Jag förstår att andra inte går igång på samma sak, men då gäller det återigen, som så många gånger förr, att hitta sin egen grund. Vad får din "motor att brumma"?

Jag lägger i alla fall upp en plan för hur tävlingssäsongen ska se ut.

När jag gör det börjar jag med att lista allt jag tycker är roligt, fascinerande eller bara fräckt. Jag för upp det i ett dokument i typ Excel eller liknande. På så vis kan jag hålla reda på datum, disciplin och annat.
När jag börjar med mitt dokument är det alldeles för många tävlingar, för tätt och för spretigt. Men i första läget pratar vi om vilja, och önskningar. När det inte längre finns något som retar intresset är denna fas klar.

Efter den sätter jag mig ner och ser om det går att skapa en röd tråd genom året. Eller kanske två eller tre röda trådar, uppdelat i säsonger eller motsvarande. Grundtanken och optimalt är givetvis att det ska vara en röd tråd. Det gör ju att det går att träna, med en tanke, ett mål och utan att det blir omöjligt att hålla ihop träningspass avseende gren, specifitet (det man tränar på är det man blir bra på), utrustning och så vidare.

Efter att den röda tråden är fastställd, tittar jag på tidsperspektivet. Ligger tävlingarna på lagom tidsmässigt avstånd. Finns det möjlighet att klara av dem som ett ”sjok” eller är det så mycket tid mellan att man hinner förbereda sig. Kanske ska det kapas i planen, eller finns det möjlighet, eller till och med behov av, att lägga till, nu när jag kanske kapat i schemat med den röda tråden som hänvisning.
Når detta är klart har jag ett schema, en planering som följertankar, både avseende tid och typ. Kvar nu är bara att bestämma vilket som är absolut viktigast. För i det avseende skiljer vi motionärer oss väsentligt från eliten. Vi KAN INTE vara i form en hel säsong. Som proffs är det ett måste att komma upp till en viss förmåga, att ha en acceptabel lägstanivå. Som motionär kan vi unna oss lyxen att välja vilken tävling vi vill lyckas med och vilken det är OK att kanske bara genomföra.
Det är klart att proffsen gör samma indelning, men ska man vinna exempelvis en världscup gäller det att väldigt få svackor. Som motionär kan man ha svackor hela året och sedan göra ett bra lopp och säsongen kan anses väldigt lyckad ändå. Lyxigt va?
Därför delar jag upp de lopp jag har i tre kategorier; A, B och C. A-race är det loppet där jag SKA göra bra ifrån mig. Det ska finnas tid att toppa form och fixa och dona. Allt SKA stämma den dagen.
B-race är lopp dit jag ska komma i bra form, men den behöver inte toppas. Jag sätter mål och krav på mig själv lite lägre, kanske på en nivå jag till och med VET att jag klarar. I A-racet spänns bågen desto mer rejält.
C-race är lopp man gör för stämningen, av sociala skäl, eller där jag är så osäker på min prestation att det är fullt acceptabelt att genomföra, oavsett tid eller så. Det behöver verkligen inte vara en sämre upplevelse, men det är annorlunda.

Men varför planerar jag mina säsonger så tidigt då? Jag sitter ju redan nu med ett påbörjat dokument med 2017 som rubrik.
För det första vill jag inte gå miste om de tankar jag får ”on the fly”. Som till exempel, varför inte springa det och det loppet när det firar det och det jubileet? För man in det i ett tidigt planeringsstadie ligger det ju där, så får man se vad det bli efter hand.
Sedan kan man låta träningen få sina förhållningar och sin planering i förhållande till vad man vil prestera. Om man inte vet vad man ska göra bli träningsspecifiteten väldigt svår att få till.

En annan anledning är att många av de utmaningar och idéer jag får är knutna till ett större behov av träning. Man måste lägga sina timmar, helt enkelt. Och ju längre tid man har att klara de timmarna, desto lättare blir det ju att verkligen reda ut det. Enkelt!
Dessutom gör tiden att man hinner skaffa, justera och vänja sig vid den behövda utrustningen. Jag är petig med mina prylar och jag gillar att skaffa mig ”rätt” prylar och ”nörda” ner mig.
Ett lysande exempel är den heldämpade mountainbiken som är på väg till mig, som jag kommit fram till att jag behöver för att genomföra de terrängtriathlon jag planerat att få gjort 2016.

Så hur ser då framtiden ut för mig?
2016 är tänkt att bli året då jag flyttar mitt triathlonintresse till skogen. Satsningen blir mot Xterra med tänkta deltaganden i både Sverige och Danmark.
Vasaloppet kommer löpa som ett alternativt spår (kul va?) under den vintrogare delen av året.
I övrigt finns det en löjligt stor längtan att delta i ett fjällmaraton, som AXA fjällmaraton. Problemet är att det är lite olika typer av träningsbehov för de två nämnda tävlingarna.
Men det ska nog fasen lösa sig.
2017 har redan fått sig en rejäl duvning i vad som ska in, i och med att jag , tillsammans med 3 kollegor bestämt att det ska göras en Svensk klassiker. Om det går att lägga till något utöver det vet i fasen, än är listan mycket längre än så, och det är fortfarande länge tills jag blir tvingad att kapa i den!

Sätt dig nu ner och plita ner vad som får din motionsmotor att ”humma”! Får igång tankarna, drömmarna och målen så ska du se att det även kommer landa en portion motivation och vilja. Så länge du är ärlig med de olika stegen kommer en planering bara vara av godo!

Kör hårt och dröm stort!

//
Jocke

söndag 26 april 2015

Och regnet strilar...

Såhär under våren är det ljuvligt att komma ut i solen och få den törstande kroppen att dra i sig av D-vitamin och positiv inställning. Men samtidigt är våren, tyvärr, den årstid man kan bli mest besviken på med strilande regn och otillräckliga temperaturer.

Men det kan faktiskt vara ”gött” med lite motstånd och det kan till och med utgöra bra motivation med regn och rusk. Att prövas av elementen liksom. Så länge det inte är så kallt att det är svårt att få på sig tillräckligt med kläder är det, enligt mig, bara skönt med lite regn att ackompanjera träningen. Igår var jag ute med ett gäng engagerade cyklister i de Genarpska skogarna och fick känna på lite tempo i skogen. Alla var förberedda på regn och när det uteblev kändes det nästan som att det var sol trots att det var mulet. Med rätt inställning är alla väder en tillgång.
För övrigt blev den ack så vanliga devisen inom alla cykelsporter, ”det finns alltid något bättre” uppenbar efter att jag cyklat en kort bit på Pelles sjukt fina, heldämpade, Trek. Det fattas ett par tusenlappar i budgeten dock. Ganska många faktiskt!

Men utrustningen som ska ge DIG möjlighet att komma ut i regnet är inte så farliga så, med det sagt tänkte jag tipsa om vad för utrustning man behöver och några andra förutsättningar.

Tipsen förutsätter att det är dräglig temperatur, vinterträning är en annan sak. Då är man nödgad att ta hänsyn till att luftrören och resten av kroppen påverkas. Men med vårens intåg pratar vi om drägliga temperatur, vilket det givetvis även bör vara framöver, med sommar i sikte.

Och självklart kan du strunta i tipsen och bara köra på... Men det är varken lika roligt eller bra!

1. Gör det!
Ställ inte in på grund av att vädret är dåligt. 
Strunta i att det regnar. 
Kör ändå. 
Det är möjligt att du får ändra lite och det är kanske inte läge för ett intervallpass med väldigt passiv vila, det blir för kallt. Byt till fartlek eller aktiv vila mellan de hårda delarna!
Har du nu någon form av schema som styr, och har specifika pass du vill få med, kan du med fördel byta plats på två pass.
Och kom ihåg att det kan ju bli dåliga förutsättningar den dag du vill prestera! Typ som ”train hard, win easy”.

2. Rätt kläder
Det är såklart ett måste att klä sig rätt. 

Och klä sig rätt är inte nödvändigtvis att ta på sig en massa täta kläder.
Det finns massor av kläder som säger sig stoppa vatten utifrån och släppa ut fukten inifrån. Mina erfarenheter är att det finns ett klart samband mellan pris och funktion på dessa plagg. 
Om det är varmt nog, låt oss säga 13-14 grader, är det nästan GARANTERAT bättre att acceptera att du kommer bli rejält blöt, skippa de billiga täta plaggen, för du kommer ändå bli blöt inifrån i så fall.
Ska du ut på ett längre pass är det kanske värt att ha ett plagg av bättre kvalitet så att du inte blir blöt direkt. Och låt det i så fall kosta en slant och vara gjort för den tänkta aktiviteten. Att motivera ett lite dyrare inköp kan du göra genom att ta del av SMHIs statistik.

Ett billigare knep är att hitta plagg som är gjorda i material som inte försämras när de är blöta. 
Som exempel, tycker jag att det är skönt att drapera benen i tights när jag springer. De material som tights är gjorda i klarar vätan bra och förändras inte i passform eller funktion.
Om man nu tycker att det ser löjligt ut eller tycker att det blir lite väl lite skydd mot elementen kan jag rekommendera de ”dubbelbyxor” som många tillverkare nu kommer med. Shorts, med inbyggda tights liksom. Jag använder Salomons S-lab och det är löjligt bra shorts. En lätt rättfärdigad investering!

Salomon S-Lab Exo Twinskin
Innertightsen är av kompressionstyp.
Kompressionsplagg sitter tight, riktigt tight. 
Tycker du att du känner dig instängd i det tighta blir det bökigt med regnlöpning. Alla plagg som inte sitter åt, och har en löst sittande passform när de är torra, kommer att sitta desto tightare när de blir blöta. 
Och är det inte gjort för att sitta tight, funkar det oftast ganska dåligt när det väl sitter tight. Tänk dig funktionen i en blöt bomulls-T-shirt. 
Inget vidare!

Välj alltså kläder av material som kommer att vara bra både torrt och blött. Och välj med fördel tighta kläder, även om motionsformen i sig inte kräver det!

Principen är densamma för både ben som för överkropp.

3. Rätt rutt
Om du nu ändå ska bli blöt och dan, är det inte lika bra att förlägga passet någonstans där det saknas asfalt och det kan bli lite spännande?
Ut på stigar och leder. Till fots eller med hjul... Låt det bli lerigt, skitigt och utmanande. 
Automatiskt får du en runda där koordination och styrka kommer med i passet, av bara farten.
Är du orolig för att det inte blir en mätbar runda är det bara att skaffa en klocka med både GPS och puls. Det borde ändå alla ha, och då har du ALLTID koll.
Suunto Ambit3 Sport

Väljer du tillexempel Suunto Ambit 3 Sport, kan du dessutom vara säker på att hittat tillbaka och slippa bli vilse, då du även kan navigera med klockan. Och du behöver inte vara teknikfreak eller hacker för att klara av klockan, den är lika enkel som avancerad!

Givetvis ställer de nya stigarna krav på utrustning, så... 

4. ...rätt fotbeklädnad/däck
Om du nu sticker ut i terränglådan tänk på att se till att ha kontakt med marken. 
Skor eller däck, i båda fallen är det en djungel (lustigt nog), men se till att du bestyckat dina fötter eller hjul med sulor som klarar bra med lera och då syftar jag på att det i båda fallen finns ett mönster som ger bra grepp även när det är dåliga förhållanden.

Att byta däck är lite större operation än att byta skor, men det kan fortfarande vara roligare att ha rätt däck till rätt förutsättning. Och rolig träning är oftast bättre än tråkig träning. Och när prislappen ska smältas kan det vara bra att tänka på att det är glädje du betalar för!

I mina ögon är det onödigt att sikta på en tät sko med hjälp av Gore Tex eller liknande. När du springer kommer du bli blöt om fötterna ändå. Och det är inte ett särskilt stort problem förutsatt att du har rätt strumpor.

Bomull är självklart bortvalt, men se till att välja ett par strumpor som sitter tight på foten, enligt samma modell som för kläderna i övrigt. Jag brukar undvika de absolut tunnaste strumporna när jag vet att det ska bli rejält blött. Och ylle är bättre än syntet. Men oftast dyrare…

Unna dig sedan ett par skor som du ENBART använder till terräng. Att springa på asfalt med ett par bra terrängskor är att likna vid att köra bil med dubbdäck under högsommaren. Det försämrar inte bara din prestanda, det sliter även ut skorna på nolltid. Ett par skor till har du plats till. Återigen, kolla SMHIs statistik!

5. Rätt avslutning
Efter att din runda är klar är det bara att hoppa in i en varm dusch eller en ännu varmare bastu.
Passa på att ta med kläder och skor i duschen om de blivit skitiga och skölj av det värsta i duschen så slipper både tvättmaskin och dina andra kläder att slitas i onödan!
Skorna ska du helst undvika att köra i tvättmaskin eller torka för varmt, då det  förstör och sliter. En uttjänt diskborste i duschen gör att skorna hålls nya, fräscha och bra länge!

Så… nu får jag nog sluta sitta och glo på det strilande regnet! 
Det gäller att se det som en välkommen omväxling och uppsöka närmsta grushög, äng eller skog och köra slut på kroppen, på ett annorlunda sätt. 
Du kommer upptäcka att det är kul, det kommer vara givande, och du kommer vara obeskrivligt nöjd efteråt. Nästan stolt.

Med regniga hälsningar

//

Jocke