Lång, lång simning...

För ett tag sedan kom två kompisar, Kalle och Alex med en idé. Det skulle simmas... Långt. 100x 100m. Det blir 10 kilometer... Det är sjukt långt.

Jag tackade ja efter lite eftertanke och det med kravet att få genomföra det i en bassäng som var 50 meter. Annars blir det sinnessjukt mycket vändningar och obeskrivligt hårt mentalt.

Bokning av bana ordnades och idag var så dagen när det var dags.
Inför beställde jag simfenor och nya fina, lite mindre handpaddlar. Det var från en utländsk sportsida, och det slutade med ett fiasko, då de just nu ligger hos posten och väntar på hämtning. Det gjorde dem när vi plurrade också!
Jag hade tur och hade en snäll sambo som åtminstone ordnade de där små paddlarna. Och jag är en otacksam rackare som aldrig använde dem.
För, sedan tiden innan Vasaloppet har jag haft en axel som spökat efter en skidvurpa. Och efter att vi simmat ett par hundra meter insåg jag att axeln nog skulle hålla för simningen, men knappast med paddlar. Paddlarna ökar farten, men också belastningen på axlarna...

Det började faktiskt vara jobbigt redan runt 4000 - 5000 meter och avbrotten med lite fika, energi och skitsnack var ytterst välkomna!
Ingen av oss tre är någon mästersimmare och hela kalaset tog upp mer än de 5 timmar vi planerat.
Jag har ont lots överallt, krampen lurade vid varje vändning (så det var en JÄKLA tur att det var 50:a och inte 25:a) och det är uppenbart att ett par timmar i klorat vatten inte är hälsosamt då luftvägar och slemhinnor mår sådär... Som en lätt förkylning typ.

En välförtjänt pizza har smugit ner och det är nog det tyngsta jag lyft under kvällen.

Jag måste lovprisa min klocka, Suunto Ambit 3 Sport som levererade på den nivån man vant sig vid från Suunto! Den belönade mig till och med med 100 meter extra efter att jag fäktat om något under en av "fikorna".

Sammanfattningsvis kan man säga att det var roligt att genomföra denna prövningen, och roligare när den var över!
Men för all del, simmar du föreslår jag direkt att testa denna utmaning. Om inget annat kan man ju skryta om det efteråt!

Och tack som fan för hjälp, pepp och drag Kalle och Alex!

//
Jocke

Racereport: Seedningslopp, Göteborgsvarvet - Helsingborg

Eftersom det är många år sedan jag lyckades med att både anmäla mig och fullgöra Göteborgsvarvet var platsen jag skulle få starta på i Maj inte så lockande. Göteborgsvarvet erbjuder möjlighet att göra något åt det för sådana som mig.

Så därför anmälde jag mig till seedningsloppet över 10 kilometer i Helsingborg.

15:e mars är ett osäkert datum, med tanke på både väder och form.
Och när väl dagen kom visade det sig att värmen kanske mest körde med frånvaro, medan vårvindarna inte alls tog ledigt. Inget att pipa om, det är bara att köra!
På väg mot start blev det ofrånkomligt ödmjukt. Det var många i startfältet som såg löjligt snabba ut. Många i korta löparbrallor och linnen. Jag frös åt dem kan jag meddela. Och det var utan den fartvind de gasellerna skapar!

Nåväl, hyfsat välorganiserat med bra flyt i det mesta och som brukligt personal som är måna om att vi som är dumma nog att deltaga har det bra.
Och iväg kom vi. Lätt bana, flack, som sig bör i Skåne och därmed med förutsättningar att göra en snabb tid.

Jag har inte sprungit särskilt mycket i vinter, och har fått sukta hårt för de där två månaderna när jag knappt tränade alls. Jag var ute på en förhållandevis lätt träningsrund häromdagen och provade att känna på tävlingstempo som höll i 10 kilometer. Efter den var mitt, rimliga, mål att springa in under 50 minuter.

Med hänvisning till min provrunda och de siffror jag lyckades få fram där kunde jag "pace:a" mig själv och lägga mig i rätt tempo. Jag fick en klar bekräftelse för mina antaganden i start. Jag blev omsprungen oavbrutet. Många duktiga löpare.
Banan gick i två varv och till varvningen kunde jag få en liten vitamininjektion genom mitt supportteam, för dagen bestående av mina föräldrar och min dotter. Ett varv till och fortsatt koll på tempo och puls.

Väl i mål blev tiden 47,40 och jag får se mig som nöjd. Med mig fick jag en prestation som inte bara gick på känsla utan som hade någon form av förnuft.
För framtiden är det viktigt. Till halvmaran i Göteborg går det inte att komma med inställningen att ösa, det är för långt för det. Likaså är mina viktigaste prestationer i år två stycken triathlontävlingar på olympisk distans. Just där blir det 10 kilometer löpning och det går inte att köra fullt från start, då man kommer från simning och cykling. Alltså, prestationen i sig var helt OK, medan förmågan att disponera var mycket bra!
Sista kilometern blev den snabbaste och bara det är det säkert 10 år sedan jag lyckades att prestera. Minst!

Jag vet inte om man vågar tro på det, men det verkar som att en förlorad och glömd form sakta smyger sig tillbaka...

Nu kör vi hård träning, jag och mina löss!

//
Jocke

Dagens åsiktsstorm... och Stävie Trail!

Måndag morgon. Inte bara det... Måndag morgon och redan innan jag hunnit vakna ordentligt är det två nyheter som engagerar mig, och om jag inte skriver om det här kommer mina åsikter bara att vara i huvudet och det är ju knappast konstruktivt, så...

Nyhet nummer 1 är att TV4Sporten än en gång lyckas rapportera om sport som fan läser bibeln. Sanningskommissionen som tillsatts för att reda ut dopingproblematiken inom cykelsporten har kommit med sin rapport. Föga överraskande kommer dem fram till att det fuskats och att fusket haft försänkningar hela vägen upp i presidenten i UCI (internationella cykelförbundet), och att det framför allt bestått i att man krattat manegen för Lance Armstrong och hans fusk. Det hävdas även i rapporten att dagens elitcyklister, till så hög andel som 90% dopar sig, men i så liten mängd att det ska missas i dopingtesterna, och så kallar man det för "mikrodopning". TV4Sporten väljer att lägga hundra fokus på att cykelsporten är full av fuskare och att det är doping i alla cyklister. Ingen som helst egen tankeverksamhet på en förhållandevis stor redaktion.

Nyhet nummer 2 är inte så mycket en nyhet, mer en företeelse i form av en "hashtag", nämligen #50WomenToKona. För er som inte är insatta i vad detta innebär så är det ett upprop för att göra platserna för proffs på VM på Ironmandistansen i triathlon, i Kona, på Hawaii lika många för kvinnor som män. 50 per kön då... Idag får bara 35 kvinnor vara med.

Vi börjar med det allvarliga och det är nyheten som TV4Sporten väljer att bränna ut på nyhetsmorgons sportinslag. Säkerligen en sändning med ansenlig andel tittare. Och då tar man chansen att smutskasta cykelsporten lite till.
För TV4Sporten är HELT ointresserad av cykelsport, som sport. Det är bara kvällstidningsjournalistik som kan skapa "likes" och få folk att sucka i samma fördomsfulla takt som innan som man mäktar med.

Jag är ledsen, men jag blir besviken varje gång jag inser att TV4 anordnar sändningar av idrott att det kommer reduceras till något som den egentligen ointresserade klarar av att smälta. Istället för att visa respekt för den som konsumerar sport och skildra och rapportera på ett sätt som är smart, snyggt och lämnar tittaren med en egen möjlighet till åsikt paketerar man idrotten i en förpackning som är fördummande, hånande och allt annat än objektiv. Det är pinsamt att man tror så lite om sina egna tittare. Och det ska komma från samma TV-kanalskluster som skulle köra "Klubb Cykel". Som att kissa i motvind.

Nyheten i sig är allt annat än en nyhet. Det är samma händelser som tjatats om i 5-7 år vid det här laget. I och med att Lance Armstrong erkände sitt massiva svek blev det oundvikligt att dra i den gamla byken som dopningen inom cykelsporten är. Framför allt för att det är fler än Lance som behöver stå för sina misstag. För att göra upp med spöket inom idrotten då många av de som var aktiva när allt var som värst numera är sportchefer eller liknande. För att fler behöver betala för sina synder, som Lance fått göra. Varje dag han vaknar är jag övertygad om att han tänker på sina nya skulder, och sina försvunna förmögenheter. Jag förväntar mig inte att han har ångest eller skäms, fuskare är fuskare, och det ingår väl en viss del av förnekelse, men jag VET att Lance Armstrong betalar dyrt för sina misstag. Det finns mer pengar att hämta. Och det finns folk som fortfarande förnekar utan att ifrågasättas. Därför är sanningskommissionen viktig.

Men den är HELT ointressant i den delen att den visar att Lance Armstrong var dopad och att han dopning var en del av ett strukturellt fusk som hade försänkningar upp i högsta ledningen. Och att det med detta följde att alla andra också dopade sig.

Cykelsporten är inte orenare än någon annan sport idag. Tvärtom finns det en kultur som gör att det kommer fler avslöjanden än i andra sporter. Det beror inte på att det är en högre andel cyklister som dopar sig, tvärtom.
Under OS var förfärelsen stor som aldrig förr att Nicklas Bäckström blev så dåligt behandlad. Han hade ju "bara" tagit en allergimedicin.
Grundproblemet är att Bäckström tog det där för att bli bättre, inget annat. Det synnerligen ovackra är att han gör det alltid, systematiskt. Det synnerligen kritiska i det är att man tillåtit lite dopning. Bäckström var över gränsvärdena... Vadå gränsvärdena? Antingen är man ren eller smutsig. Mellanting är skit. Och eftersom man tillåter lite dopning är INGEN hockeyspelare ren! Man tillåter ju den "mikrodoping" som man sedan kritiserar cyklister för i dagens "nyhet".

För det cykelsporten håller på med är att sluta hymla. Det behöver fler sporter. Och vi alla måste förbjuda ALL dopning. Ren idrott tillåter inte ens fusk som ingen upptäcker. När jag ser alpina skidåkare sitta och dra i sig syrgas innan start har jag jäkligt svårt att tro att hans konkurrenter är helt rena.

Så istället för att peka finger på de dumma, hemska cyklister tror jag att man ska titta på vad man gör bra inom cyklingen. Och ta efter.
Men jag tror att det blir svårt så länge det finns så starka ekonomiska intressen i idrotten. I Bäckströms fall är det NHLs regler han följt, och där finns det en massa pengar. Sanningen är att de dessutom styr mer än vi tror. Och det är därför det är viktigt att Lance Armstrong får betala.

Sanningskommissionen har ett digert arbete kvar, under lång tid och med många offer. Men det behövs. Och till hjälp skulle de behöva massmedia som har vett att bevaka och rapportera deras fynd på ett sätt som kloka åhörare kan förstå. Och de som är rena förtjänar annat än misstanke, därför måste man ställa krav differentiera den som klarar kraven från de som inte gör det. Tyvärr kommer nog inte Lance Armstrong bli det tyngsta fallet...
Få in det i kanon och kalkon, TV4Sporten!

Hashtagen #50WomenToKona då? Hur kan jag då ha något emot att det ska komma fler elitkvinnor till ett VM?
Jo, i grunden är inte Ironman Kona ett riktigt VM. Det är företaget Ironman som sett till att man måste kvala dit. Men Ironman äger allt. Du kan inte ens göra en tröja med M-dot symbolen på utan att de stämmer brallorna av dig. Det kan jag lova. Därmed äger de agendan för sin tävling. Och det ligger i deras intresse att deras tävlingar är så bra och så mytiska det bara går att få dem. Jag är helt övertygad om att de vet precis hur de ska göra. Och därför finns det säkerligen anledningar till att det "bara" är 35 kvinnor som kan kvala till Kona i proffsklassen. Dessutom finns det ju gott om ålderskategoriplatser och andra typer av platser till Kona. Det är en GIGANTISK tävling.

Men min åsikt kommer från ett lite annat håll. Jag vill inte att elitidrott ska bli inkluderande. Alla är inte välkomna. Elitklassen är för "gudarna". Jag beundrar dem och fascineras av deras sjuka nivå av prestation. De ska vara skilda från oss vanliga dödliga. Det SKA vara stor skillnad.
Nu får hockeyn skit igen, men hur intressant är hockey-VM? Inte särskilt va? För att de bästa inte är med, för att det inte håller en magisk nivå. För att det blir blaha blaha, och mellanmjölk.
Ironman är ett tävling som inte kammar någon medhårs. Alla som fullföljer är hjältar, ingen tvekan om det. Men de som vinner är så mycket mer. Vem vill att ett VM-guld som inte är allt och lite till? Och kan man bli 36:a och vara långt efter 35:an så är det en direkt devalvering av alla andra placeringar.
Jag betvivlar inte att det finns många duktiga triathlettjejer, säkerligen fler än 50 till och med. Men den hårda konkurrensen är en direkt insättning på guldets konto. Och jag ser hellre en mer ironisk vinnare än att alla får vara med. Det är elit. Det finns annat för alla. Eliten är, och ska vara få!

Vi är bra på jämställdhet i svensk idrott, och det ska vi fortsätta med. Men om spetsen blir bred, blir den också trubbig. Det är bredden som ger spetsen, dock!

För övrigt tänkte jag avsluta med en positiv ton ändå...
Det var ju Stävie trail i helgen. Loppet som går i skogen du inte visste fanns. Cool slogan.
6,5 km eller 13 km fanns att välja på.
Det var givetvis kanonväder och massa glatt folk i skogen. Jag valde att inte deltaga, eftersom jag vill ge kroppen en chans till återhämtning mellan Vasaloppet och seedningsloppet till Göteborgsvarvet. Men nästa år kanske... Fast det verkar ju bli Vasalopp då med...
Nåja, det var många av löparna som var glada och snabba, och jag hade med kameran, så jag tänkte bjuda på lite bilder. Håll till godo!

Återhämtning...

Sakta men säkert återvänder man så till livet...

Igår handlade det mesta om att lida sig igenom smärtan och hämta in det man kunde.

Idag fokuserade jag på att röra mig lite lätt. De värsta problemen som inte var muskelära, såsom skav och liknande har lättat och nu kvarstår "bara" det muskelära. Ja, det är inte mycket kvar av det heller efter ett besök hos Helena på Wellness House i Löddeköpinge. Om jag inte är en ny människa så är i alla fall samma människa betydligt mjukare och långt närmre ursprungsskick! Rekommenderas alla som är lite stela, oavsett anledning.

Samtidigt mognar tankar fram och före och det dåliga glidet ger en känsla av att vilja ta revansch på fäders spår. Den 22:e mars öppnar anmälan och då vet i fasen om inte jag ska ta och göra mig en ny utmaning. Det lutar åt det, smärtan till trots.

Det som lockar är tanken på att göra bättre ifrån mig mest. Att åka längdskidor är roligare än jag ville minnas och skulle det komma snö är det ändå den bästa träningen för konditionen som är tillgänglig. Det är det där med rullskidor... Fast, var det så tråkigt, eller var det bara när stavarna släppte för att rullholkarna inte var vassa nog? En chans till?
Alla förtjänar väl en andra chans? Vasa också?

Dessutom är jag sjukt peppad av alla positiva tillrop jag fått före, under och efter.

För övrigt har skägget åkt sin kos. På instagram har det varit blandade reaktioner. Det är liksom inne med skägg. Nu har jag ju aldrig varit särskilt fåfäng, och skägget var ett eget sätt att ladda för Vasaloppet. Vi får se om det blir något mer skägg om det blir fler lopp...

Innan det är det nya utmaningar på gång... Imorgon blir det lätt löpning. Det känns som våren ligger och bubblar här hemma i Skåne!

//
Jocke

Bra skidåkare, mindre bra skidåkare och jag..

Jag ska komma till rubriken, jag lovar, men först ett par ord om VM i Falun. Att ha varit på plats i Falun dessa två veckor har varit ett ynnest. Det har varit folkfest, ibland med fokus på fest i en omfattning som överraskat mig. För mig är skidåkare sinnebilden av renlevnad, urfysik och maximal sundhet. Dumt nog, bevisligen, trodde jag att det även omfattade anhängare och supportrar. Det största landet avseende sporten är Norge, och deras fans var de som vann banketten också. Med råge!
Nå väl, de var absolut inte otrevliga, men med min naiva ursprungssyn var det ändå förbluffande hur mycket alkohol som förtärdes. Eller så är jag onyanserat negativ till alkoholförtäring... Jag får väl utveckla det så småningom.

Men till tävlingarna... Om jag börjar bakifrån så blir jag alldeles varm i hjärtat av Anders Södergrens medverkan i femmilen. För det första har jag sett honom på Lugnet-området under veckorna innan och han har varit där som reserv, men har tillsammans med andra i svenska lagets periferi, varit de tävlandes ivrigaste påhejare. Han har liksom personifierat lagkänslan i en individuell idrott. Att Marcus Hellner ställer sin plats till förfogande för hjälten Södergren, till följd av dålig form är ännu mer värmande. Det svenska längdlandslaget imponerar.

De imponerar dessutom även på tävlingsbanorna. Södergren gör verkligen ingen dålig femmil. Jag hoppas se honom och Johan Olsson slå om till långlopp. De borde kunna bli väldigt bra på det.

Johan Olsson, ja han plockar medalj efter medalj efter medalj. Det han gör är imponerande, och eftersom jag själv varit ifrån min familj under vistelsen i Falun förstår jag precis vad han genomgått i stugan, där han varit ensam och laddat upp inför VM. Det är långt från optimalt för den emotionella sidan av människan Johan Olsson. Det är imponerande, inspirerande och det är ett engagemang som, med facit på hand, leder till VM-guld, med mera!

Det svenska längdlandslaget imponerar. Det är inte bara Johan Olsson som är bra. Det vräker in fina placeringar och det är många som presterar. Just nu är det enda som stoppar deras framfart det norska längdlandslaget. De är fenomenala. Att kunna utmana en så vansinnigt framgångsrik och dominant nation som Norge är, bara det, imponerande. Det fanns tid när ”vi” inte kunde det. När hela längdlandslaget vilade på individer.

Att vara på plats på VM gjorde mig stolt över att vara svensk. Vi har så många bra skidåkare. Charlotte Kalla är precis lika mycket ”Queen of crosscountryskiing” som Marit Björgen, Stina Nilsson kommer krossa alla norskor på alla distanser om två eller tre år, Halfvarsson och Hellner missar formen, men är ändå med i den någorlunda toppen.

På Petter Northug rår ingen dock. Folk får tycka vad de vill. Han har gjort bort sig med sitt rattfylleri och han klappar då sannerligen ingen medhårs. Men som han replikerar i spåret. Och med den prestationen kan man vara hur stor i truten man vill. En vinnare. I alla lägen... I alla fall när det gäller skidåkning.

Det har varit en upplevelse att vara på ett VM. Att se apparaten runt omkring, att få se det man ser på TV live, så att säga.

Och vilken JÄVLA stämning. Över 25000 i stadion på Lugnet. Och 10000 i mördarbacken, eller ”Killing hill” som speakern kallade den. ”Ståpäls” på det, som skidlegendaren Svan skulle sagt.

Så när VM tagit slut var det dags för min egen prestation.

Att som skåning anmäla sig till Vasaloppet är gränsfall idioti, och definitivt fastställt dumt.

Rullskidorna har jag använt, och i ärlighetens namn var det väl aldrig särskilt kul. Med veckorna i Falun som nödvändig snönärvaro fick jag ihop ett par mil på riktiga skidor. För lite av båda, vi kan skita i vad folk säger att man SKA ha. Man kan aldrig få för många, det är väldigt säkert.

Söndagens öppna spår gick till historien som ett av de värsta, rent förutsättningsmässigt. Plusgrader, dåligt före och därmed svårt att prestera.

Prognosen för måndagen såg mycket bättre ut.

Men tidig morgon på måndagen står det klart att den prognosen inte var annat än en prognos.

Klockan 04.15 klev jag ut i det milda regnet i Mora. Det var väl inte riktigt vad man hoppades på.

Väl på bussen till Sälen kan man se hur det borttynande vinterlandskapet i Mora byts till ett riktigt vinterlandskap ju närmre Sälen vi kom.

Efter de administrativa sysslorna med nummerlapp, packning och liknande tar jag så plats i kön som hunnit bildats. Lite väntan och sedan glider vi iväg.

Med en stor portion oro för att köra in i någon som ramlat och en ännu större portion laddning inför den stundande prestationen. Och den första oron är inte obefogad, folk ramlar överallt, hela tiden, trots att det är platt, bra och går förhållandevis lugnt.

Den första kilometern från Berga by går fint. Det går lätt, och det är minsann roligt att åka skidor.

Väl framme i första backen ser jag den sedvanliga kön och jag inser att det blir lätt att följa rådet att ta det lugnt första biten, och i synnerhet uppför. Stämningen är god trots att det är mycket folk, trångt och i stort sett omöjligt att inte råka trampa på eller i övrigt påverka de andra i spåret. Eller ja, spår och spår. De är borta.

Till skillnad från många andra har jag fäste. Mina Skintec levererar och jag slipper saxa. Jag kan gå uppför, och det gör det lite bättre.

Efter att vi kommit upp till högsta punkten går det ut över myrarna och det finns helt plötsligt spår. Jag hänger på i ett av dem, men det spåret är inget vidare och ledet jag hamnat i går lite för långsamt. Jag byter spår, till det som ska vara snabbast och jag får en fin rygg att följa. Den snö som faller stör inte mycket och det går fint att åka. Fortfarande faller många, men i mitt snabba led går det fint. Jag hann tänka att jag var på fel plats. Men samtidigt känner jag att det går lagom hårt, att jag fixar detta. Framme i Smågan känns det oförskämt bra.

Mellan Smågan och Mångsbodarna går det fint. Det känns som att det kommer gå fantastiskt. Fortare än väntat. Lättare än väntat.

På väg till Risberg kommer den uppfattningen på skam. Temperaturen stiger och mitt glid försvinner tillsammans med de fina spåren. De som körde på vallade skidor stannade och vallade. Jag slet med mina Skintec, för när spåren är borta är det ofrånkomligt så att belaget tar i. Och till skillnad från klister åker inte hudarna av. 

I Risberg lånar jag en kniv och karvar av lite. Det gör det bättre. Men föret blir sämre och sämre...

Ut från Risberg kommer så regnet. Det går tyngre och tyngre. Jag blir snabbt tröttare och i Evertsberg är jag riktigt jäkla trött. Då jag kommer in i depån hittar jag inte Johanna, som sagt att hon ska ansluta där. Då jag tar upp telefonen kan jag läsa att hon inte fått parkering och att hon står och väntar längre fram längs med spåret. Besviken på ett förlorat svepskäl för lite längre vila gav jag mig ut ur kontrollen. Trött som aldrig förr, typ. Varje gång jag tog ett nytt staktag skrek mina armar om att få sluta åka skidor.

Johanna stod sedan en bit senare. I början kunde jag minnas saker från varje kilometer. Men efter Evertsberg har jag blundat bort det jobbiga och bara fokuserat på de signaler och intryck som gjorde mig starkare och ingjöt mod.

Väl framme vid Johannas placering blev jag i mitt inre glad för att se henne, men mitt yttre var lite för trött för att orka visa det. Framför allt eftersom Johanna, intet ont anandes ställt sig nedanför en, i alla fall i mina ögon, brant backe.

Vilan hos Johanna blev kort och efter det var de enda positiva stimulin jag hade kvar kontrollerna och de nedräknande kilometerskyltar.

Jag minns en varm och glad känsla precis innan Eldris då skylten sade 10 km. Jag hade kollat på klockan vid varje 10 km-passering och detta var sista gången jag kollade på klockan innan mål. När nästa skylt bara hade en siffra var det den bästa motivatorn.

Jag minns tydligt hur jag tänkte att det inte var så långt kvar. Ofta, mycket. Kanske var tredje stavtag. Varje gång jag bytte teknik, mellan stakning, dubbeltag och diagonal. Och diagonal... Det var mer skidgång. Katastrof, typ. Men det var det bästa jag kunde prestera där och då.

När jag så närmade mig målet, från Mora skidstadions spår, till Mora Park slutade smärtan kännas. Men kroppen hade sina begränsningar lik förbaskat. I spåret gav vi varandra pepp och det kändes som att de flesta var nöjda med att klara av prövningen.

I vakuumet som tröttheten gav hittade jag inte Johanna vid målet. Jag hörde inte ens hennes rop om att jag gjort ett bra jobb. Jag var bara trött. Mitt fokus gick på att stå upp. Det sista jag hörde, cirka 150 meter innan mål, var speakern som sade att vi alla var vinnare. Det var skönt att höra.

Som tur var fick jag tag i Johanna efter målgång och mina skidor, som jag just då hade lite blandade känslor för, och kunde hjälpa mig med alla sysslor efter målgång.

Efter det åkte vi tillbaka till vårt hyrda boende hos Kerstin och Rune. Där serverades köttfärssås och spaghetti gjord på älgfärs. Mjölk och ryggdunkningar till det. Vad mer kan man begära?

Så... Var det värt det?

Jajamen! Förutom att det är en upplevelse att vara på plats är det även en ynnest att vara i Dalarna. Folk är genuint trevliga i landskapet och den gästfrihet som möter en är allestädes närvarande. Funktionärer, frivilliga, alla!

Avslutningsvis på detta långa inlägg vill jag tacka de som hjälpt mig och fixat och donat för min, och mitt Vasalopps skull.

Johanna, som alltid ställer upp på min träning och som dragit ett sjukt stort lass under tiden jag varit hemifrån. Mina föräldrar som alltid ställer upp och skapar förutsättningar att hinna och kunna träna, tävla och fixa och dona. Micke Frölich som alltid vet vägen till rätt utrustning och som alltid har krass pepp att komma med. Kerstin och Rune som öppnade sitt hem och stod ut med en galen skåning med blekingsk hejaklack.

Och som avslutning, utan att det utgör någon form av slask, vill jag tacka alla som peppat, innan, under och efter. Kända och okända. På plats eller via elektroniska vägar!

Och får ni någonsin möjligheten att åka Vasaloppet, öppet spår, halva eller vad som, gör det! Det är en upplevelse!

//
Jocke