onsdag 8 april 2015

Är det farligt att träna?

Så var det dags igen... Det rasas mot folk som tränar!

Grunden är ett inslag på SVTs nyheter där man lyfter fram en hjärtläkare (oklart om det är samma som kardiolog) som heter Mårten Rosenqvist som, i det korta formatet på TV säger att det är livsfarligt att träna hårt. Man kan få stroke.

Initialt valde jag att dämpa min spontana irritation och tänka att det helt enkelt är så att det där inslaget är felaktigt och att de som medverkar inte förstår bättre.
Inslaget hade även en liten blinkning mot Crossfit, och ”militärträning”. Det stärkte min tanke om att detta är ett reportage gjort av människor ointresserade av träning för att skapa debatt... Crossfit är i högsta grad ”militärträning” då det har sitt ursprung hos Navy Seals!

Nu blir inslaget istället inte en diskussion om den teknikkrävande träning som Crossfit innebär utan om att det medför allvarliga hälsorisker att träna hårt!

Jag blev tvungen att gå in på SVTs hemsida och se om man kunde hitta mer information och mer substans där.
Här är artikeln:

För er som inte orkar läsa artikeln, som inte är särskilt lång och egentligen värd att läsa, kan jag sammanfatta den med att tre personer uttalar sig.
Först ut är bloggaren Sofia Sjöström som ”är” PT-Fia...
Hon tar upp det tryck och måste som sociala medier lägger på oss alla. Man MÅSTE lägga ut sin träning på Facebook och poseringsbilder på Instagram.
Sofia säger även att hon lidit av utbrändhet och att hon numera ibland får ställa in ett pass för att hon känner sig sliten.
Nästa person ut i artikeln är Niklas Pilsander som är forskare på GIH. Han hävdar att allt blivit mer extremt och att den som förr äkte Vasaloppet numera gör Ö till Ö eller Ironman.
Han hävdar att hans forskning visar på att det är ”fel” att träna hårt och att man lever längre om man promenerar till bussen och håller sig förhållandevis aktiv under dagen, istället för att träna hårt och sedan sitta still.

Sist ut, med undantag från en HR-chef i Kalmar där man lagt in träning på schemat för de anställda, är Mårten Rosenqvist som då är hjärtläkare.Han hävdar att det ger rubbningar i hjärtrytmen om man tränar för hårt...

I reportaget ser man Mårten sitta på sitt kontor. Han har bevisligen aldrig tränat då han ser ut att vara en tämligen ohälsosam människa, lidandes av ett tämligen högt BMI som näppeligen är ett resultat av muskler.
Jag tolkar in ett litet uns av förakt mot tränande människor i hans ord.
Jag kan inte låta bli att undra lite vad SVT håller på med!
Det är dokumenterat och fastställt att svenska folket lider av ohälsa som är direkt kopplat till att vi blir mer och mer inaktiva. Det går långt ner i åldrarna och omfattar till och med barn!
Som statlig TV-kanal känns det då tveksamt att komma ut med ett reportage där två människor med trovärdiga och förtroendeingivande titlar odlar skräck kring träning och möjlighet att bygga lust och glädje kring träningen. Framför allt utan att de får ifrågasättas och utan någon motpol. Jag tror att det är allt annat än svårt att hitta en kardiolog som rekommenderar träning!

Jag måste själv bemöta en del av grejorna i artikeln och ge min syn på saker och ting...

Sofia är väl egentligen inte så fel på det i sina uttalanden, men vuxna människor måste ta ansvar för sitt eget och det finns inget obligatorium att lägga ut bilder eller fakta, vare sig på Facebook eller Instagram. Det är upp till var och en och det är trots allt, som sagt, vuxna människor vi pratar med.
Fanns det inga andra tränande vuxna innan Facebook? Var inte det stressande då?
Utbrändhet är ett tillstånd som uppstår inne i människor, med egna värderingar och behov som grund. Det är självklart att de kan påverkas av omgivningen. Men det är INTE omgivningen som skapar dem.
Det Sofia säger som är bäst är att det klokaste att göra är att lyssna på kroppen och anpassa sig efter vad man orkar och känner!

Jag hoppas däremot att Niklas Pilsander blivit missförstådd eller felciterad.
Vasaloppet framstår i hans uttalande som något man gör i farten efter att joggat till bussen två gånger och att Ironman och Ö till Ö är rena döden, rent ansträngningsmässigt.
Nu jobbar ju Niklas på GIH och jag är övertygad om att det finns gott om kompetenta idrottare med verbal förmåga som kan förklara för honom om han själv inte genomfört något av loppen.
Men att säga att det är värre att göra en Ironman än ett Vasalopp visar bara att man inte har någon som helst koll på processen att komma fram till ett deltagande i något av dem. Det krävs mycket träning för båda. Vasaloppet ses bara som mer tillgängligt, vilket delvis beror på att det inte är lika utrustningstungt och mer etablerat i Sverige.
Det som är farligt med alla typer av fysiska utmaningar, som de nämnda och andra är att genomföra dem UTAN att träna ordentligt innan.
Man rekommenderar till exempel MINST 100 mil cykling innan man ger sig på Vätternrundan. Hur ska man hinna det till och från bussen?
Jag föraktar verkligen inte vardagsmotion, tvärtom. Det är ”the shit”. det funkar för upptagna människor och är definitivt till gagn för folkhälsan.
Niklas hävdar vidare att allting blivit extremt... Jaså? Var det inte Gustav Vasa som åkte först mellan Sälen och Mora? Och Ironman, är det verkligen något nytt eller har det en 30-årig historia? Och Ö till Ö som då är den nyaste företeelsen med sitt hårda bidrag till swim-run-scenen. Eller vänta... Är det kanske urtävlingen till swim-run? Är det kanske så att det är den heliga graalen och det som kommer i kölvattnet (roligt nog) är kortare tävlingar av samma typ? Deltagarna i Ö till Ö är inga duvungar och de som arrangerar är långt från oerfarna av att ha hand om tävlingar med extrema förutsättningar! Det blir väldigt mycket negativa ord om evenemang som gör mycket för folks vilja att träna och jobba med sitt fysiska välmående.

Mårten Rosenqvist är ändå den som gör mig mest arg!
Menar karln på allvar att det är en fara för folket att träna? Att vi kommer få en massiv ökning av stroke om folk kör intervaller?
Han kanske skulle prova en promenad själv... Eller hoppa över bakelsen till kaffet?

För dig som läser detta är det säkert ingen hemlighet att jag gillar träning. Men jag är långt från någon elitatlet. Jag är definitivt motionär. Jag gillar dock att träna hårt. I förhållande till min förmåga, vill säga.
Jag har åkt Vasaloppet och gjort flera triathlon (dock inte något Ironman än) och letar mer eller mindre alltid efter nästa utmaning.
Ska jag oroa mig för stroke eller?

Under perioder har jag tappat det brinnande intresset för träning och det jag upptäckt då är att jag mått fan så mycket sämre (ursäkta språket, men jag är lite arg och upprörd här) av att inte träna, eller till och med av att träna måttligare.
Jag är förvisso inte bra på måttligt. Jag är liksom ”all-in”, jag kan inte låta bli.
Jag vet att det kan vara påfrestande för min omgivning, och gudarna ska veta att det är lite besvärligt för min plånbok.
Men inte fasen är det dåligt för min hälsa och mitt hjärta.
Att träna ska vara kul, även om varje pass inte behöver vara en orgie i leende och skratt. Att få det kul är väl mer upp till var och en att hitta sin väg till, men för mig, och många andra, är det utmaningarna som väntar som gör att jag orkar med att jobba med min träning!
Då kan jag inte annat än att bli lite tjurig när själva essensen av min motivation anses vara skadlig.
Men visst, att försöka sig på en Ironman efter att ha joggat ifatt busstidtabellen är nog fasen hälsovådligt.

Företagen som tvingar in sina anställda i att träna är för övrigt helt fel på det. Förutsatt att yrket inte har en kravprofil där fysisk prestation är ett måste. Morot är alltid bättre än piska om man ska få folk att göra saker av vilja. Tvång är destruktivt.
Den som sporras av krav har förmodligen valt ett av de där yrkena med fysisk kravprofil om de vill jobba med sin fysik.

En tråkig bieffekt av artikeln är att jag nu ska ses som en dåre av min omgivning. De som tycker att jag lägger orimligt med tid, pengar eller engagemang på min idrott ska återigen få vatten på sin kvarn och tycka att jag är sjuk.
Och det gör mig arg. Gillar ni inte cyklar behöver ni liksom inte följa mig på Instagram... Jag är inte sjukare än kvinnan som väger 100+ som lastar kundvagnen full med socker i flytande form. Jag är definitivt inte den av oss två som belastar folkhälsan värst.

Bortsett från just det specifika är det samma historia som varit på tapeten tidigare och frågan är densamma...
Det råder just nu någon form av "träningsboom" och motionslopp runt om i landet tecknas fulla på nolltid. Är det detta som leder till att folk blir sjuka? Knappast!
Konflikten mellan ”fredagsmys” och ”fredagsfys” är evig i massmedia. I verkligheten lever de i symbios!
Ju mer du fredagsfysar ju mer kan du fredagsmysa med bibehållen hälsa och välmående.

Så mitt tips blir att skita i SVTs experters korta, oinsatta och kortsiktiga uttalande och satsa på det som gör er friska, glada och lyckliga.
Var så extrema som NI vill, om det är i Fäders spår, i jakten på ett M med en prick över eller vad ni nu hittar! Och förbered er lika extremt som ni vill tävla, det är nyckeln till att lyckas!

Vi ses i motionsspåret!!

Och jo, förresten, det som inslaget KUNDE handlat om och varnat för:
Om ni vill syssla med Crossfit (eller triathlon eller skidåkning eller vad det nu än må vara), se till att vara insatta, läs på, skapa förutsättningar för att träna skadefritt innan ni "drar på" och njut av att lära er nya saker! När ni väl kan dem kan ni kötts hårt!


//
Jocke

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar