Motivation...

Ett vanligt förekommande ord när det handlar om träning är ”motivation”.

Vi behöver alla vara motiverade för att orka ta oss igenom det vi önskar, oavsett vilken nivå man är på.

Jag tror att ett vanligt fel som många gör är att de hittar en initial motivation för träning, men sedan glömmer fördjupa den. 

Att skapa förutsättningar att lyckas är att vårda och nära sin motivation.

Ett talande exempel är den som tröttnat på trivselkilona, och framför spegeln konstaterar att nu får det banne mig vara nog. 

Nu ska det tränas!

Där och då, framför spegeln är det uppenbart att det behöver göras något och den starkaste och spontant uppkomna motivationen byggs alltså på någon form av skam. Känslan av att man inte vill vara ”tjock”.

Jag säger inte att den motivationen inte är stark, för det är den. Men den varar, tyvärr, inte så länge.

För det första kommer ju skammen att minska i och med att man lyckas med sin träning och då blir man ju förhoppningsvis lite mer välmående och, med det, slankare.

Utöver det kommer den första träningen att genomlidas, hur tuff den är, skammen driver på! Har man sedan lite tur så kommer förbättringen att vara stor när man lägger om livsstil och vanor och då är det lätt att fortsätta.

Men efter ett tag blir det mindre roligt, och mindre framgångsrikt. Och så var det den avtagande skammen. Helt plötsligt är det inte värt att plåga sig och verksamheten upphör. För i ärlighetens namn fanns det aldrig någon verklig motivation för träning. Bara för att slippa skammen med en, subjektivt sett, oattraktiv baddräktskropp.

Så vad är då riktigt bra motivation? Hur får man den att vara?

Jag tänkte besvara de frågorna på två sätt. Ett generellt, kort svar, som egentligen är hjälp till självhjälp, då det är du som läser som kommer behöva göra det tunga jobbet.

Sedan tänkte jag även ge er mitt perspektiv. Egentligen samma svar, men med fokus på min motivation, mina grunder. Av det kan ni kanske hitta något sätt att tillämpa det på er själva.

Så först, generellt, är felet som görs att man, enligt principen i exemplet ovan, nöjer sig med den initiala motivationen och gör misstaget att tro att den ska räcka hela vägen.

När man står där framför spegeln ska man istället tänka; OK, bra jag har bränsle att komma igång! Toppen!

Men med lite självinsikt och självkritik kommer man lätt fram till att det endast är tillräckligt för uppstarten (i alla fall om du läst detta excellenta blogginlägg). Då tar man ett steg bort från spegeln och funderar på vad som skulle kunna hjälpa just dig när skammen släpper. Det finns ju hur mycket som... 

Vilket för mig till min egen motivation, och mina grunder för min motivation att träna.

Fundamentala grunder

Under denna rubrik inordnar jag saker som att vara hälsosam, leva längre eller slippa att ha ont.

Att ha en väl fungerande hälsa och slippa sjukdomar vill alla. Det är dock svårt att låta detta grunda att man orkar dra sig genom det ena tunga passet efter det andra.

Dessutom är forskningen rätt klar på att för att uppnå de effekterna kommer man rätt så långt med måttlig träning.

Ni som känner mig vet att jag inte gör måttlig, och att måttlig träning, hur bra det än må vara, inte är något som skulle få mig att kröka munnen, varken uppåt eller nedåt.

Förverkligande grunder

En stor del av vår självbild hänger ihop med vad vi gör och hur andra uppfattar oss.

Om jag tränar mycket bygger jag en bild för mig själv att jag är en sund, tränande person. Jag kommer sedan identifiera mig med andra personer som jag uppfattar som likadana, med aktiviteter och med produkter som sammanstrålar med mina tankar. Det förstärker och skapar än mer motivation.

Samtidigt är bilden av oss själva beroende av vad andra säger och tycker, och när den går i samklang med vår egen kommer givetvis självbild att stärkas och cementeras. Och med det sagt vill jag poängtera att cementera bilder vi vill ha är något positivt. Det om något ger ju varaktighet och uthållighet. Långt, långt efter annan motivation släppt kommer du fortfarande ge dig ut eller iväg för att träna av den enkla anledningen att det ”är du”!

Under det förverkligande finns även ett mått av att vara sig själv till lags eller kanske till och med överraska sig själv med sina prestationer.

Tänk dig den som aldrig sprungit för motions skull, som börjar med att kunna springa 300 meter innan dödsångesten kommer. Tänk dig den personen klara av sin första kilometer, eller ännu bättre, sin första mil. Det kommer skapa en helt ny självbild, en helt ny grund att träna och prestera.

Utmanande grunder

Här finner jag mina största bidrag till min motivation.

Jag är en utmaningsjunkie!

Att anmäla sig till ett lopp som sedan hägrar genom all träning är mitt bästa tips. Ju mer sugen man är på utmaningen desto mer energi kommer det att ge att anmäla sig.

Givetvis återknyter denna grund till de andra. Att klara av att springa ett marathon kräver ju en viss hälsa och det är mer än en person som tatuerat in Ironmans logga efter fullgjord järnman, vilket ju får anses vara någon form av omsättning av självbild.

Jag vet att denna grund inte funkar på alla. Min sambo, Johanna dödar sin motivation direkt när hon anmäler sig till en utmaning som lägger för stort tryck på henne. Och det gäller att vara vaksam på var man har sina gränser. Vad är utmanande och spännande, vad är utmanande och lite FÖR mycket? Att känna sig själv och balansera motivation och krav, som det vore vågskålar blir ett framgångsrecept. Utan motivation inga krav, utan krav ingen varaktig motivation. Nyckeln blir då att hitta balans i sin våg. Vill ni citera mig kan ni kalla den för Jönssons framgångsvåg! 

Fördelen med att vara utmaningsdriven är att det finns så oerhört mycket att välja på. Och det blir bara fler och fler alternativ med den friskvårdsboom som just nu råder. Vilken som är rätt för dig, vet bara du. Jag har utlovat ett inlägg om hur jag tänker på planeringen av mina tävlingsår, och nu går det alltså att skönja att de tävlingar jag anmäler mig till är mina katalysatorer för att skapa motivation till träningen som krävs för att genomföra dem.

Mer om just mina utmaningar senare, alltså...

Sociala grunder

Mina flöden på Facebook, Instagram och Twitter är alltid fyllda av notiser, historier och bilder av tränande och tävlande människor. Det beror på att man gärna delar med sig av sin träning. Självklart finns det ett mått av självförverkligande i det. Vad jag menar är att killen som gått på gym under en tid och nu är stolt över sina svällande biceps självklart växer även mentalt, självförtroendeledes av att det trillar in ”likes” på hans bild. 

Jag hör ofta kritik riktas mot denna typ av inlägg och ofta anses de vara någon form av ego-onani. Men jag tycker att man ska ta med sig en sak i sin kritik. 

En sak som jag tror kan ställa kritiken på ända. 

Det är ju någon som tycker på ”like”. Någon som tycker att de där svällande bicepsen är värda en tumme upp, ett ”keep on the good work”. 

Träningssiten Strava (som egentligen riktar sig mest till cyklister) har den bästa formen, de kallar det för ”Kudos”. Smart och snyggt i min bok.

I vilket fall som så är det så att bakom varje ”like” finns någon som INTE irriteras av det, utan någon som beundrar, inspireras eller bara gillar det de ser. Därför ska gymkillen med svällande biceps fortsätta lägga ut sina poseringsbilder. Haters are going to hate, lovers are going to love, liksom!

För övrigt finns det ju all anledning att låta sin träning vara social utan att använda telefon eller dator.

Varför inte dela sin löpglädje med en träningsgrupp?

Alla tävlingar jag deltagit i de senaste åren (det vill säga de åren när jag inte varit särskilt  bra, utan bara jäkligt engagerad) har det varit sinnessjukt bra stämning. Man hejar på varandra och har kul ihop utan att känna varandra det minsta.

Ibland kan jag undra varför den stämningen inte kan få mer plats i vardagen. Jag inser att jag kan vara delaktig i det, men de sociala koderna sätter lite stopp för det liksom.

I vintras upplevde jag ett undantag. En man, kanske 5 eller 10 år äldre än mig kom fram och snackade på gymmet, bara baserat på att jag använde stakmaskinen. Han kollade och frågade vad jag fick ut i watt, och lätthetsad till tävling som jag är ballade träningen ur till en tävling om vem som kunde skrämma upp wattmätaren på sagda maskin högst. Behöver jag säga att diskussionerna hängde med in i bastun?

Så om du vågar, bränn iväg en IRL-like till någon på ditt gym som imponerar, fascinerar eller inspirerar. Om fler och fler pratar med varandra kanske vi kan bryta den tysta sociala koden och sprida positiva känslor utan att ha skärmar mellan oss.

En vanlig social träningsaktivitet för mig är att cykla med kompisar. Delad glädje ÄR dubbel glädje. Och vill man, kan man ju alltid lägga till en tävling eller två i passet!

Ytliga grunder

Vem vill inte vara snygg i badkläder? 

Eller ännu bättre naken?

Jag tror att 90% av nyårslöftena handlar om att bli snyggare, smalare eller mer ”fit”. Problemet är att det som enda grund blir lite fattigt. Ju bredare grund man bygger desto lättare är det att bygga ett riktigt högt hus på den grunden. Om huset nu är motivationen, som metafor.

Mina ytliga grunder utgår dock inte riktigt i min kropp i badkläder. Jag har min dos av fåfänga, det tänker jag inte hymla om, och fåfängan är definitivt grunden till att jag rakar mina ben. Det är helt enkelt snyggare med rakade ben och cykelbyxor. 

Att det sedan är stärkande för min självbild som triathlet och cyklist är en annan fråga... Och att det givetvis gör att det går snabbare både på cykeln och i vattnet behöver inte ens diskuteras!

Men nej, mina ytliga grunder är skapade av mitt abnorma prylintresse. Jag ÄLSKAR prylar. Cyklar, skor, kläder, glasögon, våtdräkter... ALLT! Jag kan inte få nog av det och jag går igång på det!

Om jag hade fått en miljon kronor för att köpa prylar hade jag inte ens behövt en dag för att lyckas göra av med stålarna!

Och det kan ju tyckas dumt, simpelt och dyrt. Men för mig spelar det roll. Jag tycker det är roligare att springa med nya skor. Bara en ny tröja eller nya strumpor gör att det känns bättre. Jag kan till och med motiveras av att få hålla mina prylar i skick. Det är en gigantisk tillfredställelse att ställa undan min racercykel med en kliniskt ren drivlina. Som det SKA vara!

Jag har säkert fler grunder för min motivation. 

Som jag inte tänker på eller ens är medveten om. 

Och det är väl OK. 

Vad jag menar med det att det finns en vinst i att vara medveten om vad som motiverar en och ta kontrollen över de förutsättningarna för att skapa möjlighet för dig själv att öka din varaktiga motivation. 

Om det sedan finns ett överskott och spill utöver det är det bara att gratulera. Men ändå, vill jag uppmana till att ta kontroll över sin motivation, för utan den blir det inte mycket av träningen. Måsten är sällan inspirerande.

Så leta nu upp DINA grunder, skapa grunden och kom iväg och träna, så att jag kan få se just dina bilder på Instagram och stå bredvid dig på startlinjen precis innan nästa utmaning tar sin början!

//
Jocke