söndag 31 maj 2015

Catch up...

För en vecka sedan var jag betydligt mer sliten än vad jag är idag. Då hade jag, dagen innan sprungit 21 kilometer i Göteborg och det ska erkännas att man aldrig springer så pass långt utan att bli lite sliten.

Då jag kom hem från Göteborg var det bara att vända i väskan och åka iväg igen, då arbetet bjöd på frånvaro. Den frånvaron gjorde att jag skiljdes från min nya fina mountainbike ÄNNU en vecka... Olycka!

Men, först och främst, Göteborgsvarvet då.
Göteborgsvarvet är idag en riktig löpfest med så många anmälda att man häpnar inför siffrorna! 64000 springer de 21 kilometrarna och det gör det till världens största halvmarathon. Det är stort, och det är det för att stämningen är svår att hitta konkurrenter till. Det är inte många meter av banan som inte bjuder på go´stämning och upplevelsen för löparen är garanterat mungipshöjande! Även när man är trött. Och det där är Göteborgsvarvets stora fördel, tillsammans med den väloljade maskin som arrangemanget är.
Det negativa är att det är ett lopp som är mer eller mindre hopplöst att prestera på. Om man inte tillhör de absolut snabbaste.
För det första är banan, med Älvsborgsbron, Göta Älvbron och Avenyn allt annat än lätt och flack. De tre nämnda är faktiskt rejäla stigningar och man får slita lite. Den senare av broarna och Avenyn kommer dessutom ganska sent i loppet och man är inte så jäkla pigg...
För min del var min seedningstid inte bra nog för att placera mig i en startgrupp som var tillräckligt långt fram för att maxa mina förutsättningar.
Jag kommer låta tjurig och petig, men framför min grupp (startgrupp 7) startar "Guldgruppen". Den består av viktiga samarbetspartners och företag som köpt platser till sina anställda. Lovvärda projekt som absolut leder till bättre hälsa med mera med mera... Men de var i vägen för mig. De första 12 kilometrarna låg jag bakom folk som sprang betänkligt långsammare än mig och fick antingen sänka mitt tempo eller kryssa fram. Det är jobbigt och gör dessutom att jag var betydligt tröttare än jag räknat med när det väl blev fritt fram. Då orkade jag inte ta igen det jag hade tappat. Inte ens nära.
Medaljen var riktigt prydlig. Mina Salomon S-Lab X-series var perfekta!

Jag sprang i mål på 1.51. Jag hade tänkt mig att klara mig på mellan 1.40 och 1.45. Det var alltså inte ens nära. Jag är dock klok nog att inse att med de givna förutsättningarna är jag inte bättre än så här.

Med lite självkritisk blick är det bara till att inse att jag behöver tappa mer vikt för att bli en bättre löpare. Det är många kilon som ska släpas runt på. Det är inte bra. Och det är enkelt att ta tag i...
Det blir inte något eget deltagande i Göteborgsvarvet nästa år, men eftersom Johanna funderar på att göra det så hoppas jag på att hon bestämmer sig för det så att jag får uppleva stämningen. Och jäklar vad jag ska heja, för jag vet ju hur väl det behövs. Det skulle vara något att se fram emot!
För övrigt är den helg som Göteborgsvarvet går den mest vädersäkra på hela året... typ. På 35 gånger har det varit dåligt väder en (1) gång! Sjukt!
Min BMC Fousrstroke FS01 XX1. Vacker... och snabb!

Att komma hem till nya mountainbiken är inget annat än glädje. Vilken maskin! Vilket flyt man får. Och med nya mountainbikeskor blev det INTE sämre!
Matchande skor... Både avseende utseende och speed!

För någon vecka sedan var vi och cyklade, ett par stycken, i den glömda skogen hemmavid och mötte då en annan cyklist som undrade om vi hade någon Facebook-grupp. Det hade vi inte... Men vi ordnade det snabbt.
Är du en cyklande motionär, boendes i Skåne. Sök upp "Stävie cykel" på Facebook och häng på.
Tanken är att det ska gå att hänga med på rundor både i skogen och på vägen så småningom, även om fokus just för stunden är att få någon form av snurr på "banor" i "Glömda skogen". Kolla gruppen, fixa Strava om du inte redan har det och var med och tävla om att vara snabbast på de banor och segment vi fixar!
Jag tänkte presentera skogsbanorna här så småningom.

Vad gäller framtiden är det just nu äntligen dags att börja träna för triathlon. Axeln är väl inte riktigt återställd, så simningen får bli vad den blir. Vi får se, helt enkelt!
Men att köra brickpass ska bli roligt. Jag har sett fram emot det. Och gode Gud vad jag är sugen på Xterra!!!
Nåväl, olympisk, traditionell triathlon är det som gäller i år... Ett par månaders träning först!

Vi ses "där ute"!

Kör hårt!

//
Jocke

tisdag 19 maj 2015

Att diskutera med sig själv...

Igår hamnade jag på löpbandet trots att jag trodde att det sista passet i det gym-mässiga hamsterhjulet var kört...

Det var inget fel på vädret och så, det passade bara bättre. Och eftersom jag ändå skulle genomlida passet stillastående är det lättare att köra pass som varierar sig själv liksom...

Och med tanke på det stundande varvet i Göteborg kände jag att det var sista dagen som det passade att köra ett hårdare pass. Så tröskelintervaller, 10 minuter långa, tre stycken med kort vila mellan... Det var bara att köra.

Första 10-minutaren känns alltid så lätt. För att man är van vid att springa hårdare förmodligen. Nåväl... När de där 10 minuterna närmar sig sitt slut är man bra trött ändå.
Lagom till början på den tredje är man inte så jäkla tuff längre.
Och då kommer den inre diskussionen. Tankar man plågar sig själv med.

"Det räcker om jag gör 7 minuter på sista"
"Jag kan väl unna mig att sänka farten lite"
"Hur mycket kan det vara kvar?"

Och det är OK att tänka så. Det är inte fel, liksom. Och under tiden tankarna går så fortsätter jag. Och lagom tills jag kommit över tanken om att "bara" köra 7 minuter är 8 minuter avklarat. I tänkt fart...

Och då brukar mina tankar växla.

"Nu är det inte mycket kvar"
"Nu är det OK att lida sig i mål"
"90 sekunder... det går ju hur ont det än gör"

Och så får man känna en tillfredsställelse av att inte falla till föga. Att inte vara en vek djävel... Och så står man där med passet avklarat och nya framsteg tillsammans med starkare lungor, hjärta och ben! Idel vinster, både över sig själv och förutsättningarna!

Det är ändå lite gött att "snacka" med sig själv!

söndag 10 maj 2015

Att köpa cykel...

Även den som känner mig flyktigt brukar ha klart för sig att jag ÄLSKAR mina cyklar. 

För det gör jag.

Det gör att jag ofta blir kontaktad när folk ska börja cykla i och med att de oftast behöver köpa just en cykel. 
Det är verkligen inget jag har något emot, tvärtom tycker jag att det är lika trevligt att prata om cyklar som jag tycker det är att cykla eller att meka med cyklar.
Men jag tänkte ändå samla mina bästa tips för dig som vill komma igång med cykling. Och jag lovar att komma med en fortsättning för dig som vill ta din cykling till nästa steg (även om det blir ännu ett löfte och den här bloggen lovar snart mer än den levererar).

Så till att börja med...
Det finns lite olika typer av cykling. De olika typerna tilltalar olika personer, och kräver olika utrustning.

Racercykel
Min Specialized Tarmac Comp, med 50mm klofiberhjul
Den klassiska cykeln med smala hjul, lätt ram, anpassad utväxling och bockstyre. Gjord för att vara lätt, och förhållandevis bekväm. En racer är lätt att justera och hitta rätt sittställning på. Racern är dessutom lätt att serva, men kräver att man gör det lite då och då.

Mountainbike
Min förra mountainbike, en Tobel CF SL, en så kallad hardtail.

Det finns massa olika typer av mountainbikes, men med tanke på att detta är en genomgång för den tämligen nye cyklisten väljer jag att säga att de cyklar man har råd med är stela i ramen, men har en dämpad gaffel. Ju mer avancerad man själv blir desto mer finns det att välja på! Alla mountainbikes bjuder på ett stort val av utväxling, grova däck, robust design och geometri som gör att man har god kontroll även i stökig terräng.

Cyclocross
En cyclocross, i detta fallet en Ridley X-Knight. Inget billigt, men sjukt läckert!
På senare har denna typ av cykel seglat upp som väldigt populär. Enkelt uttryckt kan man säga att cyclocrossen är en mountainbikeinspirerad racer. Jag har en inbyggd lätt skepsis då jag tror att det enda syfte som denna cykeln verkligen är riktigt bra på är just cyclocross och det är en unik och väldigt specifik tävlingsgren. Om man lockas av att ha en mer robust racer finns det utan att man behöver ge sig in i ”nörderiet” kring cyclocross.

Hybrid
En typisk hybrid, en Nishiki med mekaniska skivbromsar och ställbar styrstam.
Väldigt många som vill börja cykla lockas av hybriden då den i mycket påminner om racern, med smala hjul och lätt ram, men har ett rakt styre. Rakt styre kan se bekvämt ut, men det är inget som egentligen säger att det är så. Inte i konkurrens med ett bockstyre på en korrekt inställd racer. Hybrider kan ha en fördel för den som är lat. De kan ha navväxlar som kräver mindre vård och skötsel. Men de är också betydligt jobbigare om de går sönder och erbjuder sämre funktion än utanpåliggande växlar.

Det finns fler, och det finns mer att säga om varje typ, men vi stannar där...

För att veta vilken typ som passar just dig ska du fråga dig:

Vad ska jag ha min cykel till?
Ska du cykla till och från jobbet? Eller är cyklingen en ren träningsgrej? Vill du tävla? Har du något särskilt lopp som du siktar på, och i så fall behöver du titta över reglerna där.
Hur bor du? Har du asfaltväg hela vägen hem eller bor du mitt i skogen?
När du hittat dina svar på frågorna ovan bör du ha en hint om vart de barkar. Att pendla till jobbet med en mountainbike, om vägen består av asfalt är inte bara jobbigt, det är dumt också eftersom det sliter upp däcken på nolltid.
Bor du mitt i skogen kommer du inte att vara särskilt nöjd med en racer.

Jag, personligen, är lätt rigid i min uppfattning att man antingen behöver en racer eller mountainbike. Hybrid är i mina ögon ”varken eller”. Det raka styret gör att man fångar mycket vind och det gör att man får jobba hårt, i onödan. Hybrider är lite som cyklarnas mellanmjölk... 
Cyclocross-cyklarna är jäkligt fina, men då är det inga billiga grejor. Och egentligen inte så mångsidiga som de verkar.

Vad är din budget?
Bestäm dig hur mycket pengar du har att lägga. Dra sedan bort någon tusenlapp, för att du ska ha råd med hjälm, kläder, skor och pedaler.
Hjälm är ett måste, ovillkorligt! rätt kläder gör ditt cyklande mycket bättre. Åtminstone cykelbyxor, med inlägg i baken är komforthöjande på ett sätt som är svårt att beskriva. Sadeln ska vara smal, och dämpningen ska sitta i byxorna. Med en bred sadel kommer du minska möjligheten till att trampa ordentligt. Cykelskor är inte som andra skor. De är gjorda för att cykla i, inte gå, och det gör att de görs mer styva än andra skor. Sulan böjer sig inte och det gör, tillsammans med pedaler som man klickar fast sig i med en särskild kloss att man får ner all sin kraft i rörelse framåt. Man kan även dra i pedalen i tillägg till att trycka. Det är bättre, säkrare och snabbare. Den initiala ångesten över att sitta fast går över när man lärt sig hur lätt det är att få loss foten ur pedalen. Pedalerna kostar också en slant.

Många vill komma billigt undan. Men att snåla är som vanligt dumt. Om du tänker köpa nytt är mitt råd att ha 10000 kronor att lägga, oavsett vad du vill ha för typ av cykel. Jag vet att det låter som en brant prislapp, men med en cykel för denna summan får du alltid en bra ram, komponenter (växlar och andra delar) som kommer hålla och leverera en nivå som gör att det fortsätter att vara roligt att cykla. Tro mig, strulande växlar är sjukt tråkigt! När priset sjunker är det oftast något som tillverkaren snålat med. Och det är DU som får betala för det i längden.
En annan tröst är att en cykel av detta värde har ett helt OK andrahandsvärde.
Och då tänker du att DU ska fynda en begagnad cykel, men...

Var ärlig med din egen kompetens.
Kan du laga en trasig bakväxel? Kan du byta en kassett och kedja? Kan du upptäcka fel på en cykel med en enkel provtur? Om svaret på någon av frågorna är nej bör du faktiskt undvika begagnade cyklar! Om du inte känner någon i din närhet som kan hjälpa dig. Kan du inget måste du köpa den hjälpen, och min erfarenhet är att det inte bara är svårt att få hjälp på grund av att det är många som vill ha hjälp med sina cyklar. De få cykelaffärer som finns (i förhållande till antalet cyklister) vet också att ta betalt för hyfsat enkla ingrepp. Med få undantag.  Dessutom är de delar man behöver lätta att fynda på nätet, men omöjliga att få till det priset i butik.

Lär dig!
Köp en bok om hur du vårdar din cykel och dess delar. Känner du att boken är otillräcklig erbjuder många cykelaffärer kurser.
Att vårda sin cykel gör att den fungerar bättre och längre.
Utöver det ger du dig själv möjligheten att kunna förklara för andra vad du vill ha sagt, och om du, så småningom vill bli ”nördigare” har du redan lagt grunden.
Var inte rädd för att blotta din okunskap för den som är nördigare (ungefär som folk gör när de kommer till mig), men var beredd att ta de svar du får med en liten nypa salt med hänsyn till deras egna motiv och önskningar.

Så som avslutning...
Köp cykeln!
Om det blir fel är det bara att byta! Och att köpa cyklar är att investera i sin hälsa, ett svårslaget motiv!

På återseende!


//
Jocke

onsdag 6 maj 2015

Att planera och drömma...

Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle berätta om mina planer inför 2016, och om varför det är viktigt att redan nu titta på dessa. Och kanske till och med skriva ett och annat om 2017, till och med!

Jag vill börja med att säga att alla är olika och när jag säger det hänvisar jag lite tillbaka till mina tankar kring motivation och på vilka grunder man egentligen håller på med det här med att träna, över huvud taget.

Jag tycker att det är roligt att tävla, för mig är en stor motivation till att ta mig igenom det slit det ibland är att ha fysisk ansträngning som hobby möjligheten att just få tävla. Tävla för att mäta sig med sig själv, sin förmåga, banor och utmaningar och andra konditionsidioter.
Med viljan att tävla kommer ett behov av att styra när, hur och med vilken inställning man ska tävla. Det kan handla om tid, pengar, förmåga eller något annat, men att bara tävla planlöst är sällan det bästa.
Jag förstår att andra inte går igång på samma sak, men då gäller det återigen, som så många gånger förr, att hitta sin egen grund. Vad får din "motor att brumma"?

Jag lägger i alla fall upp en plan för hur tävlingssäsongen ska se ut.

När jag gör det börjar jag med att lista allt jag tycker är roligt, fascinerande eller bara fräckt. Jag för upp det i ett dokument i typ Excel eller liknande. På så vis kan jag hålla reda på datum, disciplin och annat.
När jag börjar med mitt dokument är det alldeles för många tävlingar, för tätt och för spretigt. Men i första läget pratar vi om vilja, och önskningar. När det inte längre finns något som retar intresset är denna fas klar.

Efter den sätter jag mig ner och ser om det går att skapa en röd tråd genom året. Eller kanske två eller tre röda trådar, uppdelat i säsonger eller motsvarande. Grundtanken och optimalt är givetvis att det ska vara en röd tråd. Det gör ju att det går att träna, med en tanke, ett mål och utan att det blir omöjligt att hålla ihop träningspass avseende gren, specifitet (det man tränar på är det man blir bra på), utrustning och så vidare.

Efter att den röda tråden är fastställd, tittar jag på tidsperspektivet. Ligger tävlingarna på lagom tidsmässigt avstånd. Finns det möjlighet att klara av dem som ett ”sjok” eller är det så mycket tid mellan att man hinner förbereda sig. Kanske ska det kapas i planen, eller finns det möjlighet, eller till och med behov av, att lägga till, nu när jag kanske kapat i schemat med den röda tråden som hänvisning.
Når detta är klart har jag ett schema, en planering som följertankar, både avseende tid och typ. Kvar nu är bara att bestämma vilket som är absolut viktigast. För i det avseende skiljer vi motionärer oss väsentligt från eliten. Vi KAN INTE vara i form en hel säsong. Som proffs är det ett måste att komma upp till en viss förmåga, att ha en acceptabel lägstanivå. Som motionär kan vi unna oss lyxen att välja vilken tävling vi vill lyckas med och vilken det är OK att kanske bara genomföra.
Det är klart att proffsen gör samma indelning, men ska man vinna exempelvis en världscup gäller det att väldigt få svackor. Som motionär kan man ha svackor hela året och sedan göra ett bra lopp och säsongen kan anses väldigt lyckad ändå. Lyxigt va?
Därför delar jag upp de lopp jag har i tre kategorier; A, B och C. A-race är det loppet där jag SKA göra bra ifrån mig. Det ska finnas tid att toppa form och fixa och dona. Allt SKA stämma den dagen.
B-race är lopp dit jag ska komma i bra form, men den behöver inte toppas. Jag sätter mål och krav på mig själv lite lägre, kanske på en nivå jag till och med VET att jag klarar. I A-racet spänns bågen desto mer rejält.
C-race är lopp man gör för stämningen, av sociala skäl, eller där jag är så osäker på min prestation att det är fullt acceptabelt att genomföra, oavsett tid eller så. Det behöver verkligen inte vara en sämre upplevelse, men det är annorlunda.

Men varför planerar jag mina säsonger så tidigt då? Jag sitter ju redan nu med ett påbörjat dokument med 2017 som rubrik.
För det första vill jag inte gå miste om de tankar jag får ”on the fly”. Som till exempel, varför inte springa det och det loppet när det firar det och det jubileet? För man in det i ett tidigt planeringsstadie ligger det ju där, så får man se vad det bli efter hand.
Sedan kan man låta träningen få sina förhållningar och sin planering i förhållande till vad man vil prestera. Om man inte vet vad man ska göra bli träningsspecifiteten väldigt svår att få till.

En annan anledning är att många av de utmaningar och idéer jag får är knutna till ett större behov av träning. Man måste lägga sina timmar, helt enkelt. Och ju längre tid man har att klara de timmarna, desto lättare blir det ju att verkligen reda ut det. Enkelt!
Dessutom gör tiden att man hinner skaffa, justera och vänja sig vid den behövda utrustningen. Jag är petig med mina prylar och jag gillar att skaffa mig ”rätt” prylar och ”nörda” ner mig.
Ett lysande exempel är den heldämpade mountainbiken som är på väg till mig, som jag kommit fram till att jag behöver för att genomföra de terrängtriathlon jag planerat att få gjort 2016.

Så hur ser då framtiden ut för mig?
2016 är tänkt att bli året då jag flyttar mitt triathlonintresse till skogen. Satsningen blir mot Xterra med tänkta deltaganden i både Sverige och Danmark.
Vasaloppet kommer löpa som ett alternativt spår (kul va?) under den vintrogare delen av året.
I övrigt finns det en löjligt stor längtan att delta i ett fjällmaraton, som AXA fjällmaraton. Problemet är att det är lite olika typer av träningsbehov för de två nämnda tävlingarna.
Men det ska nog fasen lösa sig.
2017 har redan fått sig en rejäl duvning i vad som ska in, i och med att jag , tillsammans med 3 kollegor bestämt att det ska göras en Svensk klassiker. Om det går att lägga till något utöver det vet i fasen, än är listan mycket längre än så, och det är fortfarande länge tills jag blir tvingad att kapa i den!

Sätt dig nu ner och plita ner vad som får din motionsmotor att ”humma”! Får igång tankarna, drömmarna och målen så ska du se att det även kommer landa en portion motivation och vilja. Så länge du är ärlig med de olika stegen kommer en planering bara vara av godo!

Kör hårt och dröm stort!

//
Jocke