tisdag 19 maj 2015

Att diskutera med sig själv...

Igår hamnade jag på löpbandet trots att jag trodde att det sista passet i det gym-mässiga hamsterhjulet var kört...

Det var inget fel på vädret och så, det passade bara bättre. Och eftersom jag ändå skulle genomlida passet stillastående är det lättare att köra pass som varierar sig själv liksom...

Och med tanke på det stundande varvet i Göteborg kände jag att det var sista dagen som det passade att köra ett hårdare pass. Så tröskelintervaller, 10 minuter långa, tre stycken med kort vila mellan... Det var bara att köra.

Första 10-minutaren känns alltid så lätt. För att man är van vid att springa hårdare förmodligen. Nåväl... När de där 10 minuterna närmar sig sitt slut är man bra trött ändå.
Lagom till början på den tredje är man inte så jäkla tuff längre.
Och då kommer den inre diskussionen. Tankar man plågar sig själv med.

"Det räcker om jag gör 7 minuter på sista"
"Jag kan väl unna mig att sänka farten lite"
"Hur mycket kan det vara kvar?"

Och det är OK att tänka så. Det är inte fel, liksom. Och under tiden tankarna går så fortsätter jag. Och lagom tills jag kommit över tanken om att "bara" köra 7 minuter är 8 minuter avklarat. I tänkt fart...

Och då brukar mina tankar växla.

"Nu är det inte mycket kvar"
"Nu är det OK att lida sig i mål"
"90 sekunder... det går ju hur ont det än gör"

Och så får man känna en tillfredsställelse av att inte falla till föga. Att inte vara en vek djävel... Och så står man där med passet avklarat och nya framsteg tillsammans med starkare lungor, hjärta och ben! Idel vinster, både över sig själv och förutsättningarna!

Det är ändå lite gött att "snacka" med sig själv!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar