Jag ska börja med att be om ursäkt. Det är skamligt att inte avlägga sin rapport med en gång. Men med en hastig sorti, om än planerad så, från semester på Gotland till avfärd mot Mora och Vasaloppets sommarvecka var det där med att sitta ner och skriva något inför borta. Och efter loppet var jag bara trött. Utan omsvep, för trött!
Nåväl, vi börjar i den ända man bör börja, nämligen början.
Vasaloppet till cykel var en idé som dök upp i mitt medvetande förra året då jag och min goda (så här i efterhand kan man kan undra hur god han egentligen är) vän Micke var uppe under veckan utan att delta. Det var liksom bara bokat och klart.
På vägen har jag fått testa så att tummen håller, vi har båda bytt upp oss i cykelväg, och båda fallit pladask för sporten, träningen och aktiviteten mountainbike. Så till den grad att det blir triathlon med mountainbike istället nästa år, så till den graden att jag hellre cyklar i skogen än på asfalt, så till den grad att mountainbiken nu är min "finaste" cykel med råge och så till den grad att jag tackar min lyckliga stjärna för att Red Bull TV visar världscupen i XC (cross country).
Ännu en dimension i min bördighet har lagts till. Så pass har det där med mountainbike landat!
Så med tiden har det där med cykelvasan liksom bleknat lite. Det är klart att det hägrat och lockat, men mountainbike har blivit så mycket mer. Och jag har utvecklats så mycket mer och tycker att det är så mycket roligare när det är så mycket mer tekniskt. Det är mycket mycket nu!
Och med den tiden har det blivit, med information från andra, att cykelvasan inte är så mycket mountainbike, utan lättcyklat, och snabbt.
Den där informationen har lurat mig.
Den har fått mig att tro att det ska vara enkelt att ta sig från Sälen till Mora med cykel.
Men ack så fel jag hade!
Vi startade i ett startled med start kl 10.00.
Vasaloppets organisation är, som vanligt, oklanderlig. Buss från Mora till Sälen, med cykeln inpackad i plast i en medföljande lastbil. Väl på plats i Berga by är väntan inte lång, utan cykeln var tillbaka i trygg famn utan mankemang.
Väl där fixar man med det sista och rullar sedan en bit lämnas vägen mot den klassiska myren. Nu går såklart inte starten på myren, utan på ett fält ovanför. Där lägger man sin cykel och sedan står man där och väntar, och skitsnackar lite nervöst, med de andra i fållan. Det är trevligt, gemytligt och förvånansvärt avslappnat.
Och så går starten. Och ut, men framför allt upp! Det börjar förhållandevis brant... Och långt. Det kändes så mycket längre än vad det var uppför på skidor.
Skit samma, det är helt oförlåtligt.
4 kilometer rätt uppför. Det är sjukt för en skåning.
Vi har inga problem med backar, och den som säger att Skåne är platt skulle nog kunna få en käftsmäll av alla som varit på någon av åsarna. Men, om än branta är backarna i Skåne aldrig långa. Det är man bara inte van vid. Det blev kort, och koncist, jobbigt direkt!
Vi stretade på i alla fall, och det var väl rätt så problemfritt tills det började smärta i sätet. Röven, om ni så vill.
Jag var osäker på orsaken till denna smärta. Jag brukar inte sitta så länge i sträck på denna cykeln, och därmed sadeln. Men jag har haft känslan av att den funkar väl och att min ändalykt är nöjd med den, liksom. En snabb blick på klockan gav mig vid handen att 1 timme och 5 minuter var ju länge att sitta ner, förvisso... För det hade inte bjudits någon cykling som krävde att man stod upp.
Men, med lite tanke till så kunde jag vara rätt så säker på att det rörde sig om krampkänningar i nämnda kroppsdel. Och att bekämpa kramp är mycket lättare än att bekämpa sadelovana. Alltså var det ett positivt besked från mitt inre.
Jag drack, och drack och drack... Och i Evertsberg kom jag ifatt Micke som cyklat om, och förbi mig. Vi mumsade på saltgurkor och bullar. Inte för att det smakade så gott, men jag var så jäkla illamående av vätska att jag var tvungen att fylla magen med något som kunde suga upp det. Som en tvättsvamp av mjöl.
Det är märkligt hur oromantiskt och samtidigt drömskt det där med näring blir när man är riktigt trött.
Och precis som när jag åkte skidor var jag en slagen man redan i Evertsberg. Jag hade inga av mina kvaliteter kvar, och hade det inte varit för ära, skam och allt det där hade jag klivit av där och då. Jag hade gått för hårt uppför, jag hade dragits med på de lättcyklade stigarna, som nästan var vägar och kört lite hårdare än vad jag klarade av, bara för att kompensera för att jag inte kunde utnyttja varken cykel eller teknik.
Korta perioder med teknisk stig gav den mentala kraften ny energi och möjlighet att rätta till position och placering. Men det var för kort för att det skulle rädda något.
Och att känna annalkande kramp varenda gång det går uppför när man har halva vasaloppssträckan kvar var väl ingen njutning precis.
Jag led och slet.
Och började så smått drömma om att lägga mig ner på alla ytor som var gräs. Typ som "men tänka att få ligga där i solen och bara viiiiila".
Men jag slet vidare, med tanken att bara den som genomlider går i mål.
Mycket av detta vasaloppet blev därför, precis som vintervarianten något av ett töcken. Jag minns något här och något där.
Men väl in mot Mora insåg jag med en blick på klockan att under 4.30 skulle jag nog tusan kunna köra det. Det kändes som att jag med det skulle kunna rädda en liten, liten, liten bit heder med det.
Jag hade 5 kilometer kvar. Det var väl bara att bita ihop.
Krampen blev lite bättre när jag stod upp. Och utför kunde jag bomba förbi folk. Det var roligt, så med utförslöporna kom nog faktiskt ett leende då och då. Det är så jäkla roligt att cykla mountainbike ju... egentligen!
Allt gick faktiskt bra där... Tills jag hade rundat Zorn-museet och svänger in den sista biten innan rondellen som leder till upploppet. Då... Då hugger det till i båda lårens baksidor och det hjälper inte ett skit att resa sig.
Det var bara att stanna och stretcha tills den förbannade j*vla krampen släppte. Jag valde plats att göra detta illa, och hamnade framför en mamma med två barn. Så förlåt om min blick och mitt väsande (vad jag nu sade, minns jag inte idag och skyller det helt på inre trauma). Där rann 4.30 ur mig och målklockan fick visa 4.31.
Slagen, trött, besviken och färdig rullade jag igenom medaljutdelning och allt var väl bra. Kall mjölk var välkommet. Att jag satte upp fel fot till den funktionär som skulle dra av chipet man hade runt foten, säger väl en del om min mentala status.
Där i dimman, som kanske var från allt damm, då resan varit synnerligen torr, klev så Micke ut och sedan satt vi där i skuggan, bredvid varandra. Lika slagna. Men en av oss under 4.30. Den andra över.
Så här med facit på hand och tid att kontemplera kan jag väl acceptera både nederlag och övertron på min egen kapacitet.
Men jag står kvar vid att jag inte upprepar det där med att cykla mellan Sälen och Mora. Och att jag just nu hyser agg för just den där vägen, oavsett hur vacker den stundom är. Jag kommer inte ta mig den på skidor heller på ett tag.
Detta trots att masarna och kullorna är de vänligaste av människor. Och att Dalarna i övrigt är ett underbart landskap hjälper inte ett dugg.
Men jisses vad det är kul att cykla mountainbike. Men då får det minsann vara lite stökigare. Och kortare backar. Eller bara utför istället, det går också bra!
Nåja, var sak har sin tid, och nu är det bra att ladda för Midnattsloppet i Malmö om någon vecka!
//
Jocke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar