Comeback?

Den 6:e september, 2015... Det var senast jag skrev.

Men gode Gud vad man ska behöva skämmas då!

Det ska till mitt försvar sägas att det har varit en hel del på lotten, med livet i allmänhet, jobb, familj och allt vad det är. Och hösten var väl inget som kommer gå till historien som något där varken tid eller engagemang flödade.

En sak som verkligen åt både tid och skapade frustration var att pendla med tåg från hemmet till jobbet. Vilket lort! Jag måste tyvärr baisse:a Skånetrafiken rejält... 

Det tar så sjukt onödigt lång tid och det funkar, mer eller mindre, aldrig. Det medför att man, som resenär, måste planera, fixa och dona bara för att klara enkla åtaganden, såsom  att ta sig till sitt jobb. 

Så, med detta, kickar jag igång min extravaganta comeback med lite samhällspolitisk kritik. 

Om det är meningen att folk ska åka kollektivt... Börja jobba på det! Igår!

Är istället syftet att folk ska cykelpendla, vilket inte bara är ett bra initiativ ur ett folkhälsoperspektiv, utan även mycket mer kittlande för en cykelnörd, är det bara att låta den usla funktionen kvarstå och bygga ut cykelbanorna, och slopa skatten på cyklar och utrustning till dessa så kommer det bli cykelboom som aldrig förr.

Nåja, vi lugnar ner oss och återgår till vad som varit.

Det sista jag berättade om här var att jag lämnade WO på Midnattsloppet och såhär i efterhand var det kanske ingen dålig idé. 

Jag hade redan då problem med en fot, och det visade sig att det skulle ta drygt 7 månader att läka ut den hälsporre det uppenbarligen var. 7 månader med ingen löpning alls... inte ett steg!

Den långa inledningen med pendlingen är dock löst, eftersom jag bytt jobb.

Det är givetvis något som tagit massor av energi. Att söka jobb, och vara del av rekrytering är förvisso kul och spännande, men det tar massa energi och nervositet och förväntan är inget att skoja bort som energiförbrukare. 

Samtidigt öppnar jag nu en ”ny bok” med nya utmaningar, nya behov av kunskap och, även om jag håller igen är det såklart obeskrivligt roligt. 

Det är spännande, härligt och drar upp mungiporna varje dag. 

Valet av arbetsgivare kan dessutom inte bli bättre, eftersom min nya arbetrsgivare i dagarna utsågs till Sveriges bästa! 

Där har de av er som är nyfikna lite att googla!

Men höstens träning, det är ett sorgligt kapitel. 

Det har varit dåligt, milt uttryckt. Nej, ärligt... Uselt. 

Det lilla som varit har bedrivits på cykel, lite på is, i form av hockey, och så lite lek med vikter i gymmet. Lite sådär när andan fallit på har jag väl simmat någon längd, men i ärlighetens namn har det inte varit mycket ordning med något.

Så, rakt på sak, utan omskrivningar... Just nu är jag i så usel form att det är skamligt.

Typ, som skämmes ta mig f-n!

Hur ska jag vända på det här då?

Jo, jag har en åtgärdsplan. Och faktiskt är detta inlägg en liten del i det.

Här kommer planen i punktform.

• Få rätt på motivationen... Vad vill du egentligen?
• Ta kontroll över vikten, och kosten.
• Utnyttja de nya arbetstiderna, sov på nätterna!
• Blogga mer - det håller fokus på vad jag själv bestämt
• Var rädd om kroppen, du börjar bli gammal, gubbe!

Så ser de ut i en översikt. Jag utvecklar lite...

Så vad vill jag egentligen?

Jag vill såklart syssla med triathlon! 

Om det är på asfalt eller i skogen kan kvitta.

Så jag är, enligt min egen motivationsmanual, anmäld till både Xterra Stockholm (som är ”off-road-triathlon”) och Tjörn triathlon (som är en halv ironman, det vill säga 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Båda tävlingarna är i augusti, så det kommer bli några mindre race på vägen. All utrustning som behövs för dessa båda är ”hemma” och allt som fattas nu är fysisk form och genomförd träning. 

Hur svårt kan det vara?

Det är med att ta kontroll över vikten är, dessvärre, en större grej. 

Jag är en oförbätterlig gottegris och har ovanpå det en kroppsform som påminner om den oönskade avkomman av slimeklump och någon form av självförökande amöba. 

Jag har lätt för att lägga på mig vikt, kan man väl säga. 

Och jag toppar det med att ha ofattbart svårt för att låta bli onyttigheter. Förutsättningarna är skrynkliga, så att säga.

Jag har, även här en plan, en angreppsväg och jag ska utveckla det där i ett kommande inlägg. Dela med mig, liksom. Jag ska bara se så att det går bra först.

Det här med att sova på nätterna är naturligt för många.

Men inte för mig,  som jobbat treskift hela mitt vuxna liv, mer eller mindre. 

Det ser ut så att man jobbar man på natten ibland, men framför allt skiftar man dygnsrytm och ”klyddar” mycket med sina tider gällande sömn och vakenhet. 

Ja, men ni förstår... Suboptimalt är en bra sammanfattning. 

För min del handlar det nu bara om att utnyttja möjligheten att låta dygnets mörka timmar vara de som gäller för sömn. Att hitta rutiner och fördelar i det.

Att skriva här gör att jag håller minnet färskt gällande mina mål och vad som är viktigt. 

Det ÄR faktiskt lätt att glömma det annars. 

I alla fall för mig. 

Och det gör att en hyfsad uppdateringsfrekvens gör att jag håller mig i motivationsmässig form. Dessutom bygger skrivandet på min självbild och egenperspektiv som triathlet och seriös motionär, även det plockat från min motivationsmanual.

Min skadade fot är ett bevis på att denna gubben inte kan göra hur som helst längre... Lägg på det att jag sitter med en lätt knäskada efter en riktigt patetisk liten skidmalör i en backe i Sportgastein, Österrike. 

Vi behöver inte säga mer än att det var knappast resans höjdpunkt. Och det är förmodligen inte nödvändigt att säga att en sådan skada, just nu sätter vissa hinder för att träna som jag vill. Men jag har aldrig varit snål med ord, så varför börja nu.

Så ser det ut...

Och det är vad som väntar er som läser också. 

Givetvis kryddat med dragningar om lite prylar, race-reports och lite filosofisk mumbo-jumbo.

Väl bekomme!

I´m back!