Den 6:e juni vajar svenska fanan och detta firas runt om i landet på olika sätt.
I Trelleborg, och då i synnerhet på Dalabadet, är det tradition att göra detta med att simma 380 meter, cykla 18 kilometer och springa 4,2 kilometer.
Trelleborg triathlon är en tävling som varje år välsignats med bra väder, många deltagare och frejdig publik. What´s not to like? Kör bara kör!
Förra gången jag deltog i Trelleborg var 2014, under ett år då jag siktade på att ha god fart på triathlon på sprintdistans. Under den säsongen skulle det också bli så, men Trelleborg var något av ett misslyckande med en dålig cykling som lågvattenmärke.
Tiden förra gången var 1.04 och fick stå som någon form av mål till denna gången. I form av att slå alltså.
Start vid 12.00 och uthämtning av nummerlapp med mera från 10.30 ger en lugn och bra morgon och ett lagom "flow" även med incheckning och liknande.
Jag hann göra det jag skulle, stressade inte och hann gå runt och vara lite social med kompisar som också skulle tävla.
Efter ett antal tävlingar är jag numera att betrakta som rätt så rutinerad när det kommer till förberedelser och fix i växlingsområde och liknande.
Trodde jag i alla fall..
Simning
Förra gången jag deltog i Trelleborg Triathlon var starten på simningen från stranden. Det var väl inte perfekt eftersom det är tämligen långgrunt på Dalabadet.
Till förra året skickade man ut starten i vattnet och det var hur bra som.
Dock slås jag alltid av hur många det är som är dåliga på att navigera när det kommer till simningen. Just här var banan upplagd som ett bakvänt "L" (lång raksträcka, boj som ska passeras på höger sida och kort sträcka), och det var busenkelt att navigera med träbryggan som fond för sikten på den långa sträckan.
Jag placerade mig, tävlingsmässigt, långt till höger för att kunna simma rakt och nära bojen. Ändå korsades min väg vid många tillfällen av folk som alltså siktade HELT fel. Jag är stor (gigantisk för att vara triathlet) och tung och kan verkligen försvara min plats i vattnet. Men man tappar sin rytm och simningen blir strulig liksom.
Det är givetvis något man får räkna med vid tävling, men jag tycker ändå att det är störigt att det ska behöva bli så på en så enkel bana!
Simningen var väl duglig och jag passerade chip-mattan efter 7.32... OK, varken mer eller mindre.
Växlingen ut till cykel var inget drama. Lugnt och effektivt. Inget konstigt, inövat, väl fungerande, tyckte jag...
Cykling
...tills jag väl hoppat på cykeln.
Växlingen var avklarad på 1.02, men med skorna sittandes i pedalerna gav jag mig iväg. Brukar inte vara några problem att kliva i skorna på vägen så att säga. Så iväg, upp med farten. Och sedan... Nähä, gick inte i så lätt. Kommer inte i alls. Skit, mög. Lika bra att stanna då, detta kommer bli ett fiasko hur jag än gör.
Och så finner jag mig själv ståendes, fipplandes med skorna, lyssnandes på swish, swish swish, swish... Jag tror jag tappade 25 platser där och då.
Jag lyckas cykla ikapp någon av dessa platser, men uppskattningsvis gick två eller två och en halv minut åt till det där klyddet. Onödigt. Och jag var besviken på mig själv.
Väderprogonser en vecka innan tävlings lovade vindstilla, vilket ju väckte ett hopp om just detta. Men misstänksamheten var allestädes närvarande och befogad, för nog fasen tänkte inte de skånska vindarna ta någon paus. Icke...
Istället bjöds det på 9 m/s rak motvind på utvägen, och samma medvind på andra hållet. 3 varv, ger tre sträckor där man måste använda huvudet för att inte försöka minska förlusten som vinden ger och 3 sträckor som går ut på att inte gå för hårt för att ta igen det man behärskade sig till att förlora på de tre andra sträckorna.
Kort sammanfattat kunde jag kört hårdare i motvinden, men jag ville komma ifrån denna tävlingen med en övertygelse om att jag har en hjärna som fungerar även på tävling. För framtida tävlingar där all-in INTE är rätt väg att gå, liksom.
Det gick OK.
Jag plockade några platser och jag kunde faktiskt gå in mot växling med ett facit som var "anpassat hårt".
Tiden som blev 32.49 är lite sämre än väntat, men förklaras av skodebacclet.
Löpning
Växlingen till löpningen byggdes på tidsmässigt av att jag valde att ta på mig strumpor. Jag har inte lagt energi och pengar på att köpa skor som nödvändigt funkar utan strumpor, och den tiden är alltså kalkylerad. 1.30 för växling nummer två får anses vara OK det med. Återkommande tema...
Väl ut var det sedan en (återigen) OK känsla.
Jag är inte en snabb löpare. Jag har varit det en gång i tiden och jag sörjer stort att den tiden är svunnen.
Vad jag känner var godkänt var att jag lyckades "trycka på", utan att det blev allvarligt kritiskt på något sätt (har haft lite småproblem med krampkänningar när jag sprungit lite för hårt efter att jag cyklat). Tempot är väl knappast imponerande, men det är vad jag är kapabel till.
Med en löpning på 19.22 klöv jag mållinjen precis vid 1.02.
OK, dugligt... Det är inte mycket passion i omdömet, men det fanns en önskan och tanke om att spränga timmesgränsen, men det fanns bevisligen inte utrymme för några misstag, typ som med cykelskor.
Just nu känner jag att det får bli någon form av revansch någon gång, den där timmesgränsen är störig och irriterande! Den SKA tas!
Men så länge får jag väl nöja mig med att det trots allt var ett personligt rekord.
Ett stort grattis till Stefan, Micke och Tony som vann stafettklassen. Att det sedan blev något fel med chip och allt vad det nu var och ett lag som de slog fick sola sig i segerglansen var nog dagens bittraste sup.
Jag hoppas att arrangören reder upp det där, för ska man tävla ska det minsann vara rätt vinnare också!
Ett grattis till de andra kompisarna Emma, Anders och Peter som alla också fullföljde snyggt i solen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar