måndag 4 juli 2016

Racereport: Ränneslättsturen, Eksjö

I fjor var jag och min ständiga mountainbikekompis Micke och körde Ränneslättsturen som ett, mer eller mindre, spontant infall som visade sig bli synnerligen lyckat.

Ränneslättsturen ingår i långloppscupen, men jag och Micke valde att köra den något kortare varianten på 41 km.
Det var så bra i fjor att jag tidigt bestämde mig för att jag skulle vara med i år också.

Och jag vill redan nu, innan det blir dags för själva racereporten bekräfta att minnena, som var så positiva, var fullt sanningsenliga.
Ett synnerligen välskött arrangemang med grymt bra logistik, trevlig omgivning och en bana som tvingar upp mungiporna i ett stort leende!

Den här gången hängde jag på Pelle med vänner (ett hyfsat stort gäng som egentligen förtjänar presentation var för sig, men man kan inte få allt).
Det innebar att vi var inbokade i stugor på campingen som ligger 250 meter från startområdet. Jag hamnade i en riktigt modern stuga, med hög standard, och därför blev det även helt rätt val att åka upp på lördagen, dagen innan start.
Startkuvertet innehöll en liten, obetydlig liten give-away, men jag blev riktigt glad eftersom det var det som ska ersätta sedvanligt kedjekladd, nämligen en vaxbaserad lösning, som jag varit nyfiken på sedan jag hörde talas om den.
Jag testade direkt, och är än så länge mycket nöjd. Men mer om detta i framtiden, typ.

Kvällen innan var för övrigt bra den med. Mongolsk barbecue i form av buffé gjorde att det blev tämligen lätt att ladda kroppen med energi.
På det en god natts sömn och sedan start 11.00 vilket gjorde morgonen lugn och trevlig.

Väl på plats hade man fått placera sig själv i fållor efter vilken sluttid man räknade med, i alla fall gällande oss i motionsklass.

Vattenledningsparken i Eksjö är trevlig och utgör ett, nästintill, perfekt område för start och mål på en  mountainbiketävling.

Från förra året hade jag tagit med mig att våga ligga på bättre på de inledande grusvägarna och att inte vara för passiv i starten.
Starten går in på asfaltväg där startfältet får sprida ut sig något innan det bär av in i skogen. Och när det bär av in i skogen gör det så på "dual-tracks", eller på tråkig svenska, traktorspår. Det betyder att det går att komma förbi och att det är lätt att hitta ett tempo som liknar det man vill hålla.
Ändå finner jag mig sittandes och känna mig lite hindrad.

De flesta visar hänsyn och man bryr sig verkligen om sina medtävlande, men några få ska såklart låta tävling vara deras grej.
De bjuder på en och annan omkörning som inte är så snygg, och jag tycker att de som håller på så i motionsklass gott kan se till att köra i sportklass, åldersklasser eller varför inte elit?
Och nu är jag lite vass, men jag vet väl att just de det handlar om denna gången (de jag syftar på i alla fall) är duktiga på att cykla, men långt ifrån duktiga nog om de skulle jämföra sig med de som de hade mött i de klasserna.
Då får man nog bara sitta ner och inse att man ÄR motionär. Och att de 30 sekunderna man vinner på dumma omkörningar under 41 eller 78 kilometer, till sina medtävlares stora förtret, inte är något annat än patetiska!

Väl in på stigarna är det rena tivolit, i positiv bemärkelse.
Då vi som kör 41 kilometer separeras från de som orkar det långa varvet på 78 blir det glest nog att det är löjligt att klaga.
Det är klart att man kommer ikapp andra som är långsammare i de tekniska partierna, men i ärlighetens namn är det skönt att få ett bakhjul att maskera sitt sjukt välbehövda vilande bakom.

Med cirka 10 kilometer kvar kommer man till skidstugan och den ligger i en stigning. Det är lätt att ha minnesbilden att det är på toppen den ligger. Och den mentala blundern kostar. Det jag tappar under detta loppet, tappar jag i gräsbackarna efter skidstugan.
De är tunga.
Precis som jag är. Om jag varit lättare, kanske backarna varit lättar de med. Vem vet...

Efter att de backarna är avklarade blir det härlig utförsåkning och kvalitativ mountainbike. Sista biten är det lätt att bli inspirerad att plocka fram det sista man har att erbjuda.
Daniel, som var en av de som klumpades ihop i Pelles gäng, körde också den kortare varianten och han var starkare i backarna än vad jag var. Men jag tappade liksom bara precis så att han var på krönet när jag var en bit in i samma backe.
Men det är ju just det, jag gick anpassat hårt, och hade jag gått hårdare än så hade det brakat in på "rött" och sedan hade nog min Ränneslättstur slutat med nesligt få kilometer kvar, eller med ett tempo som fått sniglar att verka snabba.

Med 3-4 kilometer kvar rullar man in på stigar med träflis som beläggning.
Gode Gud vad det KÄNNS tungt. Det är som att köra med punktering eller med bromsarna skrapandes.

Men i mål kom jag ändå, och därmed återigen in i Vattenledningsparken som är en utmärkt arena. Dessutom avslutar man med en sväng i sagda park.

Jag går i mål på 1.50.20 på egen klocka, och det ska egentligen dras av 40 sekunder på den, ungefär. Men här är Ränneslättsturens enda negativa grej när det kommer till arrangemanget.
Det saknas startpunkt som är startlinjen och man hänvisas istället till den tid då startfältet släpps iväg, och det gör ju att det blir lite felaktiga tider.
Jag startade min klocka när fältet släpptes iväg och jag slog ett öga på den när jag passerade startlinjen, och den stod då på 40 sekunder.
Men allt det där är hårklyveri.
Jag förbättrar mig lite från föregående år.
Jag är nöjd med hur jag hanterade vätska och näring på vägen.
Jag är missnöjd med hur hårt jag kan köra uppför, men jag är nöjd med att jag inser det och inte förstör mitt lopp genom att bara kötta sönder mig själv!

Och jag är nöjd med att jag körde Ränneslättsloppet. För det var roligt. Lika roligt som förra gången. Och jag är rätt så säker på att det blir lika roligt nästa gång. Även om det lutar åt den långa varianten.

Det var dessutom lite halvfräckt att se herreliten göra upp, då den bestod av Flockhart, som vann, Ludvigsson, som ju är proffs på landsväg i Giant Alpecin till vardags, och Mikael Olsson, som vann SM i Åstorp som jag var och såg när det begav sig. Knappast några dussincyklister! Och vilket tempo de har!!!

Nu går jag in i en period med lite hårdare träning då jag nu behöver fila till mig själv inför säsongens huvudmål, Xterra (terrängtriathlon) och Tjörn Triathlon, halvironmandistans. Det är snart dags för allvar!

Jo förresten, det gick bra för majoriteten av gänget jag åkte med. En klar majoritet presterade på topp och åkte hem med lika brett mellan smilgroparna som jag hade.

Avslutningsvis skickar jag ett tack till Pelle som drog ihop allt, och som med sin extrema värme sätter stämningen för alla. Du är en pärla, Pelle!

Ses i skogen!

//
Joakim