Race report: Tjörn triathlon 11.3

Så fick jag chansen att revanschera mig för att jag bröt Xterra. Det var kanske klokt och rätt, men lik förbannat nesligt. Tenson Tjörn triathln var "arenan" och distansen var en så kallad halv Ironman. Det innebär att man simmar 1900 meter, cyklar 90 kilometer och avslutar med att springa 21 kilometer.
11.3 i titeln syftar alltså på den tillryggalagda distansen, totalt.

För mig var det debut på distansen och något av ett test för framtiden. Är långdistans något för mig? För det är väsenskilt från det kortare distanserna, det förstår man utan att ens prova.

För den som överblickar texten nedan och vill ha en snabb version; Jag gick i mål på 5 timmar och 55 minuter, med 5 minuters marginal till vad jag satt som mål. Jag gick genom målportalen nöjd... och trött!

Tanken från början var att jag och min vän Glenn skulle ha Tjörn triathlon som en gemensam tävling. Men Glenn vurpade illa och har tappat flera månaders träning och stod därför över.

Vi bodde på ett mycket trevligt "bed and breakfast" som var planerat för den gemensamma insatsen, Lekanders bär och boende. Rekommenderas!!!

Det låg en bit från Skärhamn som är Tjörn triathlons epicentrum och därför hade Glenn vänlighet att skjutsa mig dit i svinottan. Detta efter att jag serverats en eminent frukost i samma sal som race-läkaren och ett par andra deltagare. Det är triathlon som gäller på Tjörn, den här helgen!

Väl i växlingsområdet var det lika trevligt som alltid, tävlande emellan.
De stora snackisarna var vinden (jo Glenn, det blåste!) och brännmaneterna! Självklart fanns det både knep och tips i växlingsområdet.
Jag lyckades även få lite tips om bansträckning, både avseende cykel och löpning.
Vinden var så pass "bra" att man fick hänga cykeln i styret, inte som brukligt i sadeln, för då blåste nämligen cykeln ner. Jag preppade även mina löparskor med gel och diverse för att de inte skulle blåsa iväg. Det ska sägas att placeringen av växlingsområdet förmodligen skulle stå sig bra i tävlingen om Tjörns blåsigaste plats.
Dock blev den passande lösningen att efter hand som området fylldes på så läade de andra deltagarna min plats. Tack för det.

Simning
Brännmaneterna var en annan diskussion. Eftersom jag sällan, eller aldrig, haft förmånen att fira någon sommar på västkusten är det ett kreatur jag sluppit att skapa bekantskap med. Jag har alltså ingen aning om hur det känns att bli bränd... Beskrivningarna pendlade från "typ som brännässlor" till "fruktansvärt, man döööör nästan". Jag övervägde att provbränna mig bara för att inte bli chockad, men efter att jag stannat upp lite och sansat mig gick jag på den rekommenderade lösningen att smörja blottad hud med vaselin. Eller ja, man fick till och med hjälp med det av funktionärer. Och DET är numera min "benchmark" för hur man levererar service!
Vi delades sedan in i startfållor och startade från stranden.
Vattnet på västkusten är som bekant salt och fint, och klart dessutom.
Ut från starten rundades en kobbe innan vi satte styr mot sedvanliga bojar.
Det var, i mitt tycke, en onödigt stökig simning, men andra deltagare som siktat dåligt, och simmade kors och tvärs för att kompensera sina felnavigeringar. Störigt!
Blåsten gick bra till en början, även om jag tvingades andas uteslutande åt ett håll för att inte få våg istället för luft, men det är ju inte helt ovanligt så.
Halvvägs in kom så första kontakten med maneterna. Det må hända att det var vaselinet, men smärtan var lik den som brännässlor skapar, men ack så ringa. Så pass ringa att smärta är ett gravt övertramp. Mer typ känsla.

Känsla blev det också när vi vände upp mot vinden på simningen sista "ben".
Där och då var min övertygelse att kramp under resten av loppet var uteslutet eftersom jag svalde mer saltvatten än jag gjort samlat de senaste 20 åren på de 300 meterna.
Men upp kom jag i alla fall.
Klockan visar att jag simmat 2245 meter, något längre än menat, och jag tror tyvärr att de flesta deltagarna kommer att märka samma fenomen, då bojarna nog drev något lite i vinden. Jag känner inte att min navigering var så illa att jag skulle adderat mer än 300 meter.
Tiden för denna sträcka blev 42 minuter. Det är väl varken bra eller dåligt, det är godkänt. Knappt.

Växlingen gick väl hyfsat smidigt, trots att jag hade lite klydd med att få upp kardborren i våtdräkten. Jag är ju knappast någon gymnast så det där med att pilla på min egen rygg är kanske inte min bästa gren!

Cykel
Det hade stått klart, efter diskussionerna i växlingsområdet att det ko att komma en sträcka som skulle pina oss med motvind, men den var in mot växlingen så det var väl bara att ta det när det väl kom.
Jag cyklade ut och kände att det rullade på bra. Det gick liksom sådär lagom fort utan att jag låg på allt för hårt. Jag blev omcyklad av någon fartfantom och lyckades cykla om några som inte hade samma tur med farten.
Banans första bit var helt ljuvlig. Vinden från sidan, mildrar på sin väg av kobbar och berg, växlande om till medvind och så lite rullande kullar på det. Jag körde kontrollerat uppför och försökte få ut så mycket fart jag kunde utför. Vackert, trevligt, nästan skönt.

Dessutom kändes det som att kilometrarna tickade på i trevlig takt.
Min strategi var att klara mig på två flaskor på vardera 750 ml, fyllda med sportdryck. Till det skulle 6 st gel tryckas i huvudet.
Den planen höll sånär som på att jag valde att för säkerhets skull byta mina flaskor (varav en var tom och en till hälften full, ja inte tom) vid vätskekontrollen. Det smakade fint med vatten kan jag meddela. Det blir lätt klibbigt i munnen av allt socker i sportdryck och gel.

Någonstans vid en mil in på andra varvet kom en liten mental dipp. Jag kände mig lite trött, lite mosig i benen och tyckte inte att det löpte på lika lätt som på första varvet.
Insåg att jag var kissnödig, stannade, kissade och tappade 10 platser, men blev av med den negativa känslan. Något att ta med sig i livet. Känns det dåligt, gå och kissa!

Och den där sträckan där det skulle bli lite motvind då?
Jo, men din söte j*vel vad det blåste!
Det enda positiva som kom ur det var att man kunde skoja med de andra tävlande om hur sjukt det var! För det tyckte alla.
För den insatte kan jag säga att jag cyklade utför, med 260 watt, och höll 22 km/t. Då blåser det!!!
Men det klarades av och jag svängde in i Skärhamn och växlingsområdet efter att varåt ute och cyklat i 2 timmar och 53 minuter. Eftersom målsättningen var under 3 timmar var det klart godkänt.

På med strumpor, vadsleeves (kompression för vaderna) eftersom jag vet att jag sliter sönder mina vader med min feta lekamen om jag inte kramar om just vaderna på detta vis.
Försökte äta lite Snickers jag lagt i växlingsområdet, mest för att få i mig någon fast föda. Det smakade mest skit, och det ska sägas att jag är tämligen förtjust i Snickers till vardags.

Löpning
Ut på löpningen, och det är alltid en speciell känsla att springa efter att man cyklat. Med fler mil i benen än någonsin innan måste jag säga att det kändes bättre än va de brukar göra efter en cykling på sprintdistans.
Jag försökte intala mig själv att springa lugnt, och med tanke på tiden och målsättningen var det inte så att det var omöjligt att nå mål inom 6 timmar, även utan en heroisk löpning.
Men ut från växlingsområdet fick jag sällskap med snabbare deltagare. MYCKET snabbare deltagare, som Åsa Lundström, som vann damklassen och som dessutom varit 11:a på Ironman Kona, VM på Ironmandistansen. Hon springer fort!
Nåväl jag dundrade iväg lite fortare än jag behövde och då jag ställdes inför en backe som får betecknas som brant började jag gå upp för densamma för att undvika att döda mina ben helt.
Det var smart.
Jag fortsatte mala på.
Ut på andra varvet kom en ny mental svacka. Jag kände mig SJUKT långsam, tung och det kändes som att löpningen skulle vara för evigt och att jag skulle ta slut innan den.
Men, efter ett tämligen akut toalettbesök släppte känslan igen... Samma slutsats som med nummer 1, gällande nummer 2 alltså, och devisen "In an Ironman-race, never trust a fart" kunde fastställas.

Jag slet på och kunde under varv tre se att även om jag gick uppför de värsta backarna, fortsatte gå genom vätskekontrollerna och sedan sprang kontrollerat resten skulle det gå vägen.
På varv tre fick jag nog av allt det sötsliskiga och övergick helt till att dricka vatten i kontrollerna och att tugga taggtråd på resten!

Och det gick vägen. Jag sprang i mål på 5.55.12... Över två timmar på löpningen, men det har sina skäl så det kan jag leva med.

Publiken var FANTASTISK!!!
I det vill jag rikta ett extra tack till mina föräldrar som dundrade upp och brände en hotellnatt bara för att stötta mig i min satsning och Glenn, Ulrika och Elias som hängde med och peppade! Guld värt!

Ett tack ska även riktas till funktionärer och publik i övrigt. Fantastiskt stöd och greppet att ha ens namn stort på nummerlappen, och numret litet ledde till många härliga stöttande tillrop.

Jag rekommenderar ALLA som vill göra en triathlon på halv ironmandistans att anmäla sig till Tjörn. Ön är sagolikt vacker, cykelbanan är hur fin som, och en dag med mindre vind är den säkert behagligare. Publik och "arena" är förstklassig! Funktionärer och arrangemang är felfritt, och levererar service på en hög nivå!
Det enda man kan ta med sig är att det nog sällan är sådana förhållande, gällande vädret att det är fråga om något personligt rekord på denna banan. Men vad är väl det där med personliga rekord, man lever väl för upplevelser?

Nu tar jag vila för säsongen och tänker komma tillbaka nästa säsong bättre, starkare och snabbare. Och uthålligare...
Tack för att jag fick låna era ögon!

//
Jocke

Racereport: XTERRA Sweden

Det har varit tyst länge nu igen... Det är som det är. Sommar och allt vad det innebär.

Men jag har tränat. Till och med tävlat. På mountainbike, men det gick inget vidare och det var inget vidare så det behöver inte behandlas mer än så! Så det så...

För övrigt är det inte något inlägg som kommer stråla med positivism i övrigt heller.

Jag anmälde mig tidigt till Xterra, efter att upptäckt det i någon Youtube-frenesi. Triathlon i terräng, men mountainbike och grovmönstrade löparskor. Perfekt. Rena glädjesprånget...

Jag har tyckt mig ha bra förutsättningar. Jag cyklar på bra, vet att löpning blir mer spännande för mig desto "jävligare" det är.
Men jag åkte till Stockholm med en rejäl portion ödmjukhet, eftersom jag hört att banorna i Nackareservatet, med utgångspunkt vid Hellasgården ska plocka ner den tuffaste av atleter.

Bra logistik och lite tur med kontakter gjorde att jag hade perfekta förutsättningar med boende på Värmdö och starttid så sent som 13.00. Tack för det Karro och Martin!
Jag checkade in, och fixade min plats i växlingsområdet. Det gick bra, jag hade tydligen fått plats tillsammans med proffsen och de riktigt vassa amatörerna. Jag ljuger om jag säger att jag inte blev ödmjuk där och då. Snabba killar och tjejer runt omkring mig, atleter jag sett på de där klippen från Xterra på Maui, det som anses vara VM.

Simningen skulle brännas av i Kärrtorpssjön, men där var minsann lika kallt som i havet.
Proffsen startade två minuter innan oss andra, och jag såg till att inte vara allt för långt fram i simningen. Det tar så sjukt mycket energi att slåss med andra, och alternativet om man vill hålla sig framme är att starta sinnessjukt hårt. Jag kände mig inte bekväm med något av de alternativen och höll mig lite längre bak på en kant. Det var rätt val. Jag kunde simma jämt, balanserat och navigera bättre än många andra. Så från att vara bland de senare skulle jag gå upp från simningen i mitten av fältet.
Upp gick man på en spång, klädd i den för triathlon klassiska blå mattan, som lagts ner en bit i sjön, så att alla ska komma upp säkert. Och just den intentionen sket jag tydligen i.
För på väg upp slår jag i tån i början på spången. Ni vet hur det är att slå i en tå. I synnerhet en lite nedkyld tå...
En svordom eller två kan ha halkat ur, min annars ack så fromma pipa.
Men upp mot växling. Till skillnad från hur jag brukar göra tänkte jag ta på mig strumpor och skor innan jag sätter mig på cykeln. För det mesta sitter ju skorna på plats när jag växlar till cykling, men eftersom mountainbikeskor är klart bättre att gå i, och jag ville ha strumpor i dem så tänkte jag offra de sekunder det handlade om i växlingen.
Då jag torkade av fötterna kunde jag konstatera att smärtan ackompanjerats av lite blod.

Sådant händer så jag drog på strumpor och skor och iväg på cykeln.

10 minuter in på cyklandet så är jag dum nog att inte kolla efter banmarkeringar utan följer de som är framför mig. Det gör att vi kör vilse och i det får vi klättra upp för en liten bit klippa. Redan då känner jag att tån nog inte kommer gilla idén att springa...
Väl inne på rätt bana igen kommer de snabba proffsen och varvar mig.
Jag pendlar mellan att känna för att sätta mig i kanten och skita i allt och glädjas åt att jag kan följa de duktiga cyklisterna både utför och på platten. Uppför är de sjukt snabba och starka och det är väl därför de är proffs. Och framgångsrika.

Jag har i stort sett hela cykelbanan på mig att avgöra om jag ska fortsätta eller ej. Någonstans runt 9 avverkade kilometer (vilket blev 11 med bonusen som felkörningen bjöd) inser jag att tån kanske kan hålla för ett varv cykel till, men absolut inte för löpning. Och vad är då meningen med att fortsätta.

Vid varvning vid växlingsområdet bryter jag. Går till raceoffice, hämtar ut min väska och sätter mig i solen, som kikat fram. En mycket trevlig och omtänksam funktionär kommer fram och frågar hur det är med mig.
Jag svarar att jag stukat tån eller något, men mest av allt har jag stukat egot. Hon ler igenkännande och klappar mig på axeln och säger "du får ta igen det nästa år".
Men jag sitter bara där och är tom. Inte tömd. Tom.
Så tråkigt.
Vet inte ens hur det är med tån. Orkar inte ta av skorna och kolla.
Jag samlar mig och tar av skon och strumporna. Och det ser väl ut ungefär som det kändes. Levrat blod och ömt som tusan. Torkar av tån och ser att det är nagelbandet som blöder.
Sitter där med min fula, trasiga tå och är bara tom.
Hör och ser proffsen gå i mål.
Hämtar min "skit" i växlingsområdet och åker hem. Med en tredjedel så många gel-paket i magen som tänkt, men med två kokta korvar i bröd mer än planerat. Det får vara som det är, typ.

I efterhand inser jag att det var rätt att bryta.
Jag har en halv ironman att klara av på Tjörn sista helgen i augusti och den är minst lika viktig att fullfölja som Xterra. Och fullfölja Xterra med en trasig tå och sedan inte ens kunna starta på Tjörn hade varit sämre på alla sätt.
Vuxet.
Förnuftigt.
Jag sörjer min tå, och den omogna Joakims död!

Jag smakar på situationen och funderar på om jag ska försöka igen nästa år. Jag vet inte, men det var en väldigt rolig bana till cykeln, teknisk, krävande, en utmaning, och arrangemanget var synnerligen väl arrangerat. Xterra känns som något som skulle kunna passa mig. Jag har annat som är huvudsaken för nästa säsong, men jag kommer alltid att cykla lite mountainbike för att det är kul. Så förutsättningarna kommer inte vara sämre ett annat år. Kanske...

Men det smakar fortfarande bittert att bryta.

Ja, och tån då?
Jo den är blå/lila men kommer nog att vara kry och frisk igen till Tjörn. Hoppas att resten av den gamla förnuftiga gubben är det också!

//
Jocke