Så fick jag chansen att revanschera mig för att jag bröt Xterra. Det var kanske klokt och rätt, men lik förbannat nesligt. Tenson Tjörn triathln var "arenan" och distansen var en så kallad halv Ironman. Det innebär att man simmar 1900 meter, cyklar 90 kilometer och avslutar med att springa 21 kilometer.
11.3 i titeln syftar alltså på den tillryggalagda distansen, totalt.
För mig var det debut på distansen och något av ett test för framtiden. Är långdistans något för mig? För det är väsenskilt från det kortare distanserna, det förstår man utan att ens prova.
För den som överblickar texten nedan och vill ha en snabb version; Jag gick i mål på 5 timmar och 55 minuter, med 5 minuters marginal till vad jag satt som mål. Jag gick genom målportalen nöjd... och trött!
Tanken från början var att jag och min vän Glenn skulle ha Tjörn triathlon som en gemensam tävling. Men Glenn vurpade illa och har tappat flera månaders träning och stod därför över.
Vi bodde på ett mycket trevligt "bed and breakfast" som var planerat för den gemensamma insatsen, Lekanders bär och boende. Rekommenderas!!!
Det låg en bit från Skärhamn som är Tjörn triathlons epicentrum och därför hade Glenn vänlighet att skjutsa mig dit i svinottan. Detta efter att jag serverats en eminent frukost i samma sal som race-läkaren och ett par andra deltagare. Det är triathlon som gäller på Tjörn, den här helgen!
Väl i växlingsområdet var det lika trevligt som alltid, tävlande emellan.
De stora snackisarna var vinden (jo Glenn, det blåste!) och brännmaneterna! Självklart fanns det både knep och tips i växlingsområdet.
Jag lyckades även få lite tips om bansträckning, både avseende cykel och löpning.
Vinden var så pass "bra" att man fick hänga cykeln i styret, inte som brukligt i sadeln, för då blåste nämligen cykeln ner. Jag preppade även mina löparskor med gel och diverse för att de inte skulle blåsa iväg. Det ska sägas att placeringen av växlingsområdet förmodligen skulle stå sig bra i tävlingen om Tjörns blåsigaste plats.
Dock blev den passande lösningen att efter hand som området fylldes på så läade de andra deltagarna min plats. Tack för det.
Simning
Brännmaneterna var en annan diskussion. Eftersom jag sällan, eller aldrig, haft förmånen att fira någon sommar på västkusten är det ett kreatur jag sluppit att skapa bekantskap med. Jag har alltså ingen aning om hur det känns att bli bränd... Beskrivningarna pendlade från "typ som brännässlor" till "fruktansvärt, man döööör nästan". Jag övervägde att provbränna mig bara för att inte bli chockad, men efter att jag stannat upp lite och sansat mig gick jag på den rekommenderade lösningen att smörja blottad hud med vaselin. Eller ja, man fick till och med hjälp med det av funktionärer. Och DET är numera min "benchmark" för hur man levererar service!
Vi delades sedan in i startfållor och startade från stranden.
Vattnet på västkusten är som bekant salt och fint, och klart dessutom.
Ut från starten rundades en kobbe innan vi satte styr mot sedvanliga bojar.
Det var, i mitt tycke, en onödigt stökig simning, men andra deltagare som siktat dåligt, och simmade kors och tvärs för att kompensera sina felnavigeringar. Störigt!
Blåsten gick bra till en början, även om jag tvingades andas uteslutande åt ett håll för att inte få våg istället för luft, men det är ju inte helt ovanligt så.
Halvvägs in kom så första kontakten med maneterna. Det må hända att det var vaselinet, men smärtan var lik den som brännässlor skapar, men ack så ringa. Så pass ringa att smärta är ett gravt övertramp. Mer typ känsla.
Känsla blev det också när vi vände upp mot vinden på simningen sista "ben".
Där och då var min övertygelse att kramp under resten av loppet var uteslutet eftersom jag svalde mer saltvatten än jag gjort samlat de senaste 20 åren på de 300 meterna.
Men upp kom jag i alla fall.
Klockan visar att jag simmat 2245 meter, något längre än menat, och jag tror tyvärr att de flesta deltagarna kommer att märka samma fenomen, då bojarna nog drev något lite i vinden. Jag känner inte att min navigering var så illa att jag skulle adderat mer än 300 meter.
Tiden för denna sträcka blev 42 minuter. Det är väl varken bra eller dåligt, det är godkänt. Knappt.
Växlingen gick väl hyfsat smidigt, trots att jag hade lite klydd med att få upp kardborren i våtdräkten. Jag är ju knappast någon gymnast så det där med att pilla på min egen rygg är kanske inte min bästa gren!
Cykel
Det hade stått klart, efter diskussionerna i växlingsområdet att det ko att komma en sträcka som skulle pina oss med motvind, men den var in mot växlingen så det var väl bara att ta det när det väl kom.
Jag cyklade ut och kände att det rullade på bra. Det gick liksom sådär lagom fort utan att jag låg på allt för hårt. Jag blev omcyklad av någon fartfantom och lyckades cykla om några som inte hade samma tur med farten.
Banans första bit var helt ljuvlig. Vinden från sidan, mildrar på sin väg av kobbar och berg, växlande om till medvind och så lite rullande kullar på det. Jag körde kontrollerat uppför och försökte få ut så mycket fart jag kunde utför. Vackert, trevligt, nästan skönt.
Dessutom kändes det som att kilometrarna tickade på i trevlig takt.
Min strategi var att klara mig på två flaskor på vardera 750 ml, fyllda med sportdryck. Till det skulle 6 st gel tryckas i huvudet.
Den planen höll sånär som på att jag valde att för säkerhets skull byta mina flaskor (varav en var tom och en till hälften full, ja inte tom) vid vätskekontrollen. Det smakade fint med vatten kan jag meddela. Det blir lätt klibbigt i munnen av allt socker i sportdryck och gel.
Någonstans vid en mil in på andra varvet kom en liten mental dipp. Jag kände mig lite trött, lite mosig i benen och tyckte inte att det löpte på lika lätt som på första varvet.
Insåg att jag var kissnödig, stannade, kissade och tappade 10 platser, men blev av med den negativa känslan. Något att ta med sig i livet. Känns det dåligt, gå och kissa!
Och den där sträckan där det skulle bli lite motvind då?
Jo, men din söte j*vel vad det blåste!
Det enda positiva som kom ur det var att man kunde skoja med de andra tävlande om hur sjukt det var! För det tyckte alla.
För den insatte kan jag säga att jag cyklade utför, med 260 watt, och höll 22 km/t. Då blåser det!!!
Men det klarades av och jag svängde in i Skärhamn och växlingsområdet efter att varåt ute och cyklat i 2 timmar och 53 minuter. Eftersom målsättningen var under 3 timmar var det klart godkänt.
På med strumpor, vadsleeves (kompression för vaderna) eftersom jag vet att jag sliter sönder mina vader med min feta lekamen om jag inte kramar om just vaderna på detta vis.
Försökte äta lite Snickers jag lagt i växlingsområdet, mest för att få i mig någon fast föda. Det smakade mest skit, och det ska sägas att jag är tämligen förtjust i Snickers till vardags.
Löpning
Ut på löpningen, och det är alltid en speciell känsla att springa efter att man cyklat. Med fler mil i benen än någonsin innan måste jag säga att det kändes bättre än va de brukar göra efter en cykling på sprintdistans.
Jag försökte intala mig själv att springa lugnt, och med tanke på tiden och målsättningen var det inte så att det var omöjligt att nå mål inom 6 timmar, även utan en heroisk löpning.
Men ut från växlingsområdet fick jag sällskap med snabbare deltagare. MYCKET snabbare deltagare, som Åsa Lundström, som vann damklassen och som dessutom varit 11:a på Ironman Kona, VM på Ironmandistansen. Hon springer fort!
Nåväl jag dundrade iväg lite fortare än jag behövde och då jag ställdes inför en backe som får betecknas som brant började jag gå upp för densamma för att undvika att döda mina ben helt.
Det var smart.
Jag fortsatte mala på.
Ut på andra varvet kom en ny mental svacka. Jag kände mig SJUKT långsam, tung och det kändes som att löpningen skulle vara för evigt och att jag skulle ta slut innan den.
Men, efter ett tämligen akut toalettbesök släppte känslan igen... Samma slutsats som med nummer 1, gällande nummer 2 alltså, och devisen "In an Ironman-race, never trust a fart" kunde fastställas.
Jag slet på och kunde under varv tre se att även om jag gick uppför de värsta backarna, fortsatte gå genom vätskekontrollerna och sedan sprang kontrollerat resten skulle det gå vägen.
På varv tre fick jag nog av allt det sötsliskiga och övergick helt till att dricka vatten i kontrollerna och att tugga taggtråd på resten!
Och det gick vägen. Jag sprang i mål på 5.55.12... Över två timmar på löpningen, men det har sina skäl så det kan jag leva med.
Publiken var FANTASTISK!!!
I det vill jag rikta ett extra tack till mina föräldrar som dundrade upp och brände en hotellnatt bara för att stötta mig i min satsning och Glenn, Ulrika och Elias som hängde med och peppade! Guld värt!
Ett tack ska även riktas till funktionärer och publik i övrigt. Fantastiskt stöd och greppet att ha ens namn stort på nummerlappen, och numret litet ledde till många härliga stöttande tillrop.
Jag rekommenderar ALLA som vill göra en triathlon på halv ironmandistans att anmäla sig till Tjörn. Ön är sagolikt vacker, cykelbanan är hur fin som, och en dag med mindre vind är den säkert behagligare. Publik och "arena" är förstklassig! Funktionärer och arrangemang är felfritt, och levererar service på en hög nivå!
Det enda man kan ta med sig är att det nog sällan är sådana förhållande, gällande vädret att det är fråga om något personligt rekord på denna banan. Men vad är väl det där med personliga rekord, man lever väl för upplevelser?
Nu tar jag vila för säsongen och tänker komma tillbaka nästa säsong bättre, starkare och snabbare. Och uthålligare...
Tack för att jag fick låna era ögon!
//
Jocke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar