Racereport: XTERRA Sweden

Det har varit tyst länge nu igen... Det är som det är. Sommar och allt vad det innebär.

Men jag har tränat. Till och med tävlat. På mountainbike, men det gick inget vidare och det var inget vidare så det behöver inte behandlas mer än så! Så det så...

För övrigt är det inte något inlägg som kommer stråla med positivism i övrigt heller.

Jag anmälde mig tidigt till Xterra, efter att upptäckt det i någon Youtube-frenesi. Triathlon i terräng, men mountainbike och grovmönstrade löparskor. Perfekt. Rena glädjesprånget...

Jag har tyckt mig ha bra förutsättningar. Jag cyklar på bra, vet att löpning blir mer spännande för mig desto "jävligare" det är.
Men jag åkte till Stockholm med en rejäl portion ödmjukhet, eftersom jag hört att banorna i Nackareservatet, med utgångspunkt vid Hellasgården ska plocka ner den tuffaste av atleter.

Bra logistik och lite tur med kontakter gjorde att jag hade perfekta förutsättningar med boende på Värmdö och starttid så sent som 13.00. Tack för det Karro och Martin!
Jag checkade in, och fixade min plats i växlingsområdet. Det gick bra, jag hade tydligen fått plats tillsammans med proffsen och de riktigt vassa amatörerna. Jag ljuger om jag säger att jag inte blev ödmjuk där och då. Snabba killar och tjejer runt omkring mig, atleter jag sett på de där klippen från Xterra på Maui, det som anses vara VM.

Simningen skulle brännas av i Kärrtorpssjön, men där var minsann lika kallt som i havet.
Proffsen startade två minuter innan oss andra, och jag såg till att inte vara allt för långt fram i simningen. Det tar så sjukt mycket energi att slåss med andra, och alternativet om man vill hålla sig framme är att starta sinnessjukt hårt. Jag kände mig inte bekväm med något av de alternativen och höll mig lite längre bak på en kant. Det var rätt val. Jag kunde simma jämt, balanserat och navigera bättre än många andra. Så från att vara bland de senare skulle jag gå upp från simningen i mitten av fältet.
Upp gick man på en spång, klädd i den för triathlon klassiska blå mattan, som lagts ner en bit i sjön, så att alla ska komma upp säkert. Och just den intentionen sket jag tydligen i.
För på väg upp slår jag i tån i början på spången. Ni vet hur det är att slå i en tå. I synnerhet en lite nedkyld tå...
En svordom eller två kan ha halkat ur, min annars ack så fromma pipa.
Men upp mot växling. Till skillnad från hur jag brukar göra tänkte jag ta på mig strumpor och skor innan jag sätter mig på cykeln. För det mesta sitter ju skorna på plats när jag växlar till cykling, men eftersom mountainbikeskor är klart bättre att gå i, och jag ville ha strumpor i dem så tänkte jag offra de sekunder det handlade om i växlingen.
Då jag torkade av fötterna kunde jag konstatera att smärtan ackompanjerats av lite blod.

Sådant händer så jag drog på strumpor och skor och iväg på cykeln.

10 minuter in på cyklandet så är jag dum nog att inte kolla efter banmarkeringar utan följer de som är framför mig. Det gör att vi kör vilse och i det får vi klättra upp för en liten bit klippa. Redan då känner jag att tån nog inte kommer gilla idén att springa...
Väl inne på rätt bana igen kommer de snabba proffsen och varvar mig.
Jag pendlar mellan att känna för att sätta mig i kanten och skita i allt och glädjas åt att jag kan följa de duktiga cyklisterna både utför och på platten. Uppför är de sjukt snabba och starka och det är väl därför de är proffs. Och framgångsrika.

Jag har i stort sett hela cykelbanan på mig att avgöra om jag ska fortsätta eller ej. Någonstans runt 9 avverkade kilometer (vilket blev 11 med bonusen som felkörningen bjöd) inser jag att tån kanske kan hålla för ett varv cykel till, men absolut inte för löpning. Och vad är då meningen med att fortsätta.

Vid varvning vid växlingsområdet bryter jag. Går till raceoffice, hämtar ut min väska och sätter mig i solen, som kikat fram. En mycket trevlig och omtänksam funktionär kommer fram och frågar hur det är med mig.
Jag svarar att jag stukat tån eller något, men mest av allt har jag stukat egot. Hon ler igenkännande och klappar mig på axeln och säger "du får ta igen det nästa år".
Men jag sitter bara där och är tom. Inte tömd. Tom.
Så tråkigt.
Vet inte ens hur det är med tån. Orkar inte ta av skorna och kolla.
Jag samlar mig och tar av skon och strumporna. Och det ser väl ut ungefär som det kändes. Levrat blod och ömt som tusan. Torkar av tån och ser att det är nagelbandet som blöder.
Sitter där med min fula, trasiga tå och är bara tom.
Hör och ser proffsen gå i mål.
Hämtar min "skit" i växlingsområdet och åker hem. Med en tredjedel så många gel-paket i magen som tänkt, men med två kokta korvar i bröd mer än planerat. Det får vara som det är, typ.

I efterhand inser jag att det var rätt att bryta.
Jag har en halv ironman att klara av på Tjörn sista helgen i augusti och den är minst lika viktig att fullfölja som Xterra. Och fullfölja Xterra med en trasig tå och sedan inte ens kunna starta på Tjörn hade varit sämre på alla sätt.
Vuxet.
Förnuftigt.
Jag sörjer min tå, och den omogna Joakims död!

Jag smakar på situationen och funderar på om jag ska försöka igen nästa år. Jag vet inte, men det var en väldigt rolig bana till cykeln, teknisk, krävande, en utmaning, och arrangemanget var synnerligen väl arrangerat. Xterra känns som något som skulle kunna passa mig. Jag har annat som är huvudsaken för nästa säsong, men jag kommer alltid att cykla lite mountainbike för att det är kul. Så förutsättningarna kommer inte vara sämre ett annat år. Kanske...

Men det smakar fortfarande bittert att bryta.

Ja, och tån då?
Jo den är blå/lila men kommer nog att vara kry och frisk igen till Tjörn. Hoppas att resten av den gamla förnuftiga gubben är det också!

//
Jocke