Det är liksom lite typiskt.
Man ska liksom bara vara förkyld på hösten.
Den här gången trodde jag att jag klarat mig och duckat bacillerna, för dottern och sambon hade sitt för ett tag sedan och nu verkade det vara förbi.
Men, förargligt nog, så började det kittla störigt värre i halsen. Och igår var det lite täppt i näsan.
I en töntig, löjlig omfattning, men ändå nog för att jag skulle tvingas inse att frisk var ett förlorat begrepp.
Ska jag vara helt ärlig fanns kanske känslan där lite innan med. Men till mitt försvar ska det sägas att under mountainbiketuren i lördags lättade känslan av förkylning.
Men jag har tvingats inse mina begränsningar.
Vuxet, moget och allt det där. Tråkigt!
Nu jobbar jag med det jag har och gör det bästa av det. Om inget annat så för att göra det lite roligare.
Så det bjuds en promenad i rask takt. PROMENAD! Vilket skämt.
Samtidigt är jag pinsamt medveten om att om jag skulle sätta mig i soffan och tycka synd om mig själv, tappar jag mer än om jag försöker hålla fanan så högt det går. Promenad var det...
Så promenaderna räddar en del, det handlar ju om skillnaden mellan två förhållanden. En ekvation. Det första talet, som utgörs av att jag kan träna så mycket allt annat tillåter. Om hälsan inte sätter stopp, utan det bara är jobb, dagsljus, väder, familj och resten av det social pusslet.
Det andra talet där jag låter allt rasa och jag satsar på det som populärt kallas för rodelträning. Det vill säga maximal passivitet i soffan.
Diskrepansen mellan det första talet och det andra talet utgör hur mycket det finns att förlora. För allt jag väljer att göra minskar skillnaden och därmed även vad jag kan sägas missa.
Plötsligt blir det en enkel fråga att välja en tämligen tråkig promenad.
Givetvis ska man ta hänsyn till hälsan, i mitt fall är det inte fråga om feber och jag är inte ens ordentligt förkyld. Det är mest trams, som sagt.
Så det är väl bara att traska då. Någon dag till, sedan tror jag att det vänder och att jag kan vara tillbaka i lättare träning i alla fall.
Med tid över passar jag på att stretcha och rulla lite på foamrollern. Det är INTE fel, och jag ska försöka minnas att ta mig tid för detta även då förkylning inte längre håller mig gisslan!
Och jag ska också minnas att det alltid finns en enkel ekvation. Och ju närmre optimal man kan komma, desto mer kan man anses hämta hem. För min egen skull. För att slippa behöva tänka på om jag kunde gjort det bättre, på vägen upp mot min utmaning.
//
Joakim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar