fredag 30 december 2016

2016 i backspegeln

2016 har snart bara timmar kvar.
Då är det väl på sin plats att sammanfatta, och se vad som blev gjort och genomfört under året.
Och så småningom blicka framåt. Men var sak har sin tid, så först tar vi det gångna året.

Eller ja, först tar vi en liten snabb recension.
Det svenska cykelmagasinet, Bicycling har uppdaterat sig själv, med ett lite nyare format, med sidor av miljövänligt papper, och en vift mot de internationella magasinen, och jag gillar det!
Det känns mer som ett magasin, och mindre som en tidskrift. Det är en lek med ord, men känslan är det stor skillnad på.
Jag har bara bläddrat lite snabbt, och har min heliga stund kvar, när jag lusläser innehållet, men jag har en bra känsla här också. Det känns som det är hög kvalitet genomgående. Timing kunde inte varit bättre, för jag funderade precis om jag tyckte att en tryckt tidning var något att lägga pengar på. Det finns ju massor av kvalitet att läsa, som inte hamnar i tryck. Men ser det ut som detta senaste nummer är känslan att ha tidningen i sin hand och läsa på riktigt lätt värt kostnaden för en prenumeration.
Att jag tycker att man måste göra mer för sina prenumeranter är en annan historia, och hänger väl inte helt ihop med produktionen av tidningens innehåll i sig, så det tar vi en annan gång.

Nytt, snyggt format!
Så, 2016 då...
Snabbt sammanfattat var det väl som alla andra år. Lite ris, lite ros.
Om jag tillåter mig att ta ett steg tillbaka för att få ett litet annat perspektiv, kan jag konstatera att det är inte så mycket som krävs för att påverka en enskild persons möjligheter. Och att göra som jag, att byta jobb, bransch, yrke, arbetsgivare sådär på en gång, det är givetvis inget som passerar obemärkt. 
Nu var det självvalt och till nästan uteslutande glädje, men ändå inte än mindre turbulent.

Men idrottsmässigt då, det är ju ändå det borde handla om!

Jo, 2016 hade en tidig händelse som kunde ödelagt året, om inte längre än så. Under en, i övrigt trevlig, semester i Bad Gastein med gamla kollegor lyckas jag att få pjäxan att lösa ut från skidan mitt i en förhållandevis flack backe. I mina ögon utan någon tydlig anledning. När jag försöker stanna på en skida fastnar den skidlösa pjäxan i backen och mitt knä vrids. Direkt, där och då, inser jag att något precis gick åt helvete. Det gör ont direkt och det känns verkligen som att det var något som gick sönder.
Det lättar inte. Det försvinner inte när jag böjer på knäet.Tvärtom. Det känns värre.
Jag åker (så här i efterhand kanske dumt, ja) ner och på skidbussen lyckas jag skrämma livet ur en tysk kärring som nog tycker att mitt grimaserande är hemskt. Eller fult eller något, förskräckt blir hon i alla fall.
Läkaren i byn var något av expert på liknande skador, föga förvånande.
Han meddelar, på knagglig engelska blandat med perfekt tyska, att jag har tur som har välmusklade ben. Annars hade det gått sämre.
Jag svarar, på knagglig tyska och bättre engelska, att det intet har med tur att göra.
Sköterskan skrattar, oklart om läkaren hängde med i de språkliga svängarna!
Med ett knäskydd av Guds nåde lämnar jag med ordination att röra på knäet så vanligt som möjligt, så länge jag hoppar över skidåkning.
2 dagar i Bad Gastein, i mars, och jag får inte åka skidor. Fiasko!

Nu hade jag väl ändå lite tur och knäet läkte rätt så bra. Jag ser det som en bonus att jag fick lära mig att göra voltvändningar utan att böja ena benet. Det är inte alla som kan det!

Tävlingspremiär i övrigt blev Trelleborg triathlon. Jag har kört tävlingen förr. Den är lagom att börja säsongen med då den traditionsenligt går på nationaldagen.
Resultatet för året var väl ingen sensation, men inte heller något fiasko. Två minuter försvann på att jag ”klyddade” med skorna i växlingen från simning till cykling. På en så kort distans som mini-ironman blir det straffande.
Jaja, ursäkter och ****** har alla!

Trelleborg triathlon, med kollegan Emma
En vecka senare blev det Helsingborgs triathlon som gick för första gången, så att säga. Där presterade jag en OK simning, som var betydligt längre än angivet, men samma för alla, därefter en bra cykling och avslutade på sedvanligt Jönsson-manér med en rätt så svag löpning.
På det hela får det ses som godkänt, men med eftersmaken att det finns mycket att göra med löpningen.

Helsingborgs triathlon med före detta kollegorna Jens och Kalle.
Jag var dock rädd om mina fötter. Jag har haft problem med fötterna, eftersom jag var dum nog att springa i skor med för tunna sulor i förhållande till löparen i dem. När de problemen kommer är det bara vila som hjälper och det blir man ju inte någon vinnare på precis... Så, ja, det var väl ingen överraskning.

Ränneslättsturen i Eksjö, som är en trevlig tävling på mountainbike klarades sedan av i bara farten av det trevliga umgänget som jag var där med. Tävlingsmässigt var det ungefär vad jag hoppades och förväntade mig. Lite bättre än i fjor. Rimlig förbättring!

Med Daniel (som slog mig) efter målgång i Eksjö.

Ett av säsongens huvudmål var X-terra i Stockholm. Det är ett triathlon i terräng som har ungefär samma distanser som en olympisk triathlon.
Jag lyckades dock förstöra allt med att slå sönder en tå på väg upp från simningen. Det blev knappast bättre av att jag och tre andra deltagare cyklade fel och irrade bort oss. I efterhand kan jag inte förstå hur i all sin dagar vi kom så galet. Det var inte svårt att hitta rätt. Nåväl, efter ett varv (15 km lite drygt) på cykeln insåg jag att det aldrig blir sprunget något med den där tån, och jag var rätt tjurig. Så jag bröt, satte mig i solen på en bänk och satt där och tyckte att allt var värdelöst en stund.
Sedan samlade jag ihop mig själv, mina prylar och spillrorna från mitt ego och laddade för den tävling som nu skulle bli ”make it or break it” för året - Tjörn Triathlon.

Den där tån... Den var INTE snyggare ett par dagar senare!

Ön Tjörn är skådeplatsen för ett triathlon på halv ironmandistans. Det vill säga 1900 meter simning, 90 km cykling och 21 km löpning.
För mig var det premiär på triathlon på längre distanser. En helt annan sport än de kortare tävlingarna. En ny utmaning och för mig ett spännande äventyr.
Det blev en rätt så lång dag, med blåst (jo, Glenn det blåste en hel del), brännmaneter, nya erfarenheter och en, efter detta, väl underbyggd aversion mot sötsliskiga energi-gel.
Och en aptit på mer!
Resultatmässigt nådde jag det jag ville och hade satt som mål. Simning och cykling var bättre än plan, men det tappade jag på löpningen och totalt sett blev det lite, lite bättre än väntat.
Så, sugen på mer, med en tydlig plan. Hur avslutar man bättre än så?

I mål efter Tjörn triathlon. Nöjd. Trött.
Hösten var inte alls så illa för övrigt. Så smått har jag gått och smakat på vad som ska komma under nästa år och även försökt bygga på att kunna träna för målen som sätts. 
Så när jag ser på 2016 i backspegeln är det mycket jag är nöjd med. Idrottsmässigt är det ett år jag ser som något som leder till ännu mer, året innan ÅRET liksom. Det som inte gick bra lärde jag mig något av och jag står nu starkare och klokare inför framtiden. 
Rätt lyckat, faktiskt!

Jag vill avslutningsvis passa på att tacka de som stöttat, peppat, hjälpt, följt, tävlat med (eller mot) mig eller på annat sätt gjort mitt idrottsliga 2016 lite bättre än vad det varit utan er. I vissa fall hade det nog faktiskt varit omöjligt, över huvud taget.
Ni är för många för att nämna, så jag tar det när vi ses istället! Kör hårt även 2017!

//

Joakim

måndag 12 december 2016

Vilket resultat är det vi jagar?

Idag hade jag en givande löprunda under månen, förvisso i ljuset från elektrifierat ljus. Elljusspår. mindre modernt än löpband, men lite roligare.
Under löprundan lyssande jag på Petra Månströms pod, Marathonpoden, gästad av Micael Dalén. Det kommer i en upplösning senare att visa sig vara ett utmärkt val.

Men... tankarna var lite överallt innan jag startade löprundan.

Och grunden till vad jag hade för tankar innan var att min cykelkompis Dan, som givetvis är en grym cyklist och uthållighetsidrottare, hade delat ett blogginlägg från en personlig tränare som sågade distansträning.
Länken till inlägget kommer här.
Och jag menar att han SÅGAR det.
Enligt Jerry, som skrivit det, är distansträning en del av formtoppningen.
I övrigt är det utan effekt och rent slöseri med tid. För ska man träna ska man inte sikta efter att få effekt, utan man ska få SNABBAST effekt, skriver Jerry. Å andra sidan tycker han, med bas i HANS logik, att det är orimligt att Therese Johaug dopat sig, så därför ska hon friges så att man kan jaga riktiga fuskare istället.

Nu låter det som att jag raljerar. Men icke, det jag skrivit är en sammanfattning, utan inslag av överdrifter. Jerry är en frisk fläkt med åsikter som verkligen inte vandrar i någon åsiktskorridor.

Men, till att börja med.
Jag håller inte med honom.
Alls, typ.
Om vi tar Johaug så kan jag bara hoppas att han är ironisk.
Men Jerry får även komma med hur mycket forskningsresultat han vill som bevisar att intervallträning är bäst. Ja, jo, det är ju inget nytt att det är den bästa träningen för hjärtat är intervaller.
Men vad är det nu som säger att det ENDA man jagar som uthållighetsidrottare är att ha så hög VO2-max som möjligt. Jerry gör utlägg om detta och förklarar att det är det enda som spelar roll. Jag tror inte att det är så lätt, tyvärr.
Jag kan, utan att skämmas, meddela att jag har mer förbättringspotential än så. Jag kan till och med njuta av ett långpass, av vald sort, för att helt enkelt använda kroppen och dess förbränning under längre tid. Och det enda syftet med att hålla på länge är att förändra fördelningen mellan muskler, fett, och annat skröfs på kroppen. Att då hålla på länge med lättare ansträngning är oslagbart.
Och den dag det är dags att tävla är det bra med en optimerad motor, vilket intervallerna ger. Men nog fasen spelar det roll vad det är för kärra man sätter den i dessutom, och vad den väger!

För att vara ärlig. Jag tror att jag har mycket större potential i en massiv viktnedgång, än i att förbättra mitt VO2-max. Det är nog dessutom så att om jag så försöker så det blöder så kommer min framgång avseende VO2-max inte att vara lika lyckat som om jag försöker så det blöder med viktnedgången.
Jag ska fundera på om jag orkar drabbas av blodförlust bara...

Så långe fortsätter jag köra långpass. För att det är kul. För att det ger mig något.
Det är i alla fall så för mig att om jag nu springer 30 km på ett träningspass så kommer det att vara en insättning på det mentala kontot. Jag VET att jag klarar det. Jag VET att jag har styrkan, rent mentalt att mala ner avstånd, distans och utmaning.
När det är dags för tävling, av längre snitt, är det en sak som är gemensamt för de flesta som deltager. Nästan alla pratar om den mentala utmaningen. Att man har perioder när saker KÄNNS på ett särskilt vis, som kanske inte alltid har sin rot i verkligheten. Man känner sig alltså som sämre än vad man är.
Och även om det inte är så, så är jag dessutom övertygad om att det finns en extremt stor vinst i att lära sig hantera sina mentala spöken och vända alla dessa till styrkor.
Precis som den fysiska förmågan måste detta tränas. Och varför inte passa på att träna detta under ett distanspass. Lämpligt nog!

Med dessa tankarna gav jag mig alltså ut i elljusspåret.
Och som brukligt när jag ska hålla på lite längre föredrar jag podcast före musik. Mest för att musik inspirerar mig lite väl bra, så att det blir lite för bra fart och då blir inte passet riktigt vad det är tänkt att bli.
Petra Månströms pod, marathonpoden, är ett säkert kort, även om den tar avstamp i "enbart" löpning, en omständighet som jag ofta tycker begränsar mitt intresse, triathlet som jag anser mig vara. Mycket vill ha mer liksom.

Och även denna gången måste jag säga att jag är nöjd med mitt val.
Micael Dalén är en inspirerande människa. Och det beror inte på att han är lik Anders Szalkai.
Jag tycker dessutom att Micael Daléns resultat är goda nog för att stå helt för sig själv! 11 km på 39 minuter är banne mig racerfart!

I övrigt är Micael rolig och har många tankar där han inte är som man väntar sig av en professor i ekonomi. Han är befriande med sina avvikande och ovanliga betraktelser. Jag menar, vem kör en metafor om likheten mellan känslan av utmattning från att maxa marklyft och dra i sig en "brownie" i Amsterdam. Skit i om det är korrekt. Det är humor!

Och jag bara älskar mentaliteten kring att ta ut segern i förskott, för att man då får fira någon seger, och i bästa fall fira den två gånger. Jag är glad att någon annan använder den synen på det, så att jag slipper stå ensam med det.
Lyssna på avsnittet! Det fick mig att ställa mig med ett perspektiv till det jag skrev om tidigare i detta inlägget och landa i mina egna tankar. Och hur gött är det inte att springa i ett nollgradigt tråkigt elljusspår och fnissa för sig själv? Exakt! Sjukt gött!

Med det sagt... Over and out!

//
Jocke

onsdag 7 december 2016

Vinnare eller inte...

Det är alltid aktuellt att prata om tävlingar, och med det allt som följer.
För någon dag sedan delade jag en film på Facebook som handlade om att man, i USA, delar ut troféer för deltagande och att mannen i filmen, som är coach i ett basketlag på collegenivå, tycker att det, kort sammanfattat, är skit.


Jag tänkte utveckla vad jag menar med att han har en poäng...

Om, jag säger OM, man tävlar ÄR det skillnad på att bli etta och tvåa, tvåa och trea, eller för den delen etta och fyrtiotvåa.
Förnekar man den skillnaden är det ingen tävling.
Om det är lika mycket värt att bli trettiotvåa som att bli etta, då är det per definition inte en tävling.
Det är någon form av aktivitet, men det är INTE en tävling.

Fast vi ska väl börja i rätta ända här nu.
Allt måste inte vara tävling.
Det är helt OK att vara med i saker som inte är tävling, det är till och med bra. Tävlingar är inte för alla, men det finns aktiviteter som ÄR för alla!
Om det nu är en tävling så sätter den, med sitt resultat, dock inte någon form av värde på människor. Alla är lika mycket värda, som människor även om deras prestationer värderas olika. Att skilja på gärning och person är, för mig, självklart! Belöningen för prestation bör dock följa prestationens magnitud.

Men tillbaka till det här med tävling.
Syftet med tävlingar är att man ska skilja prestationer åt.
Det är den fundamentala funktionen.
Att särskilja vem som är snabbast, bäst eller gör flest mål (eller vad det nu må vara).
Det betyder, i klartext, att den som blir tvåa faktiskt är den första att förlora.
Ändå pratar vi ofta om att vinna ett silver.
Och i väldigt många tävlingar är det bättre än fantastiskt bra att bli tvåa!

Det är till och med så att det, i mina ögon, är riktigt vasst att bli topp 40 i en världscuptävling i de flesta idrotter (som har världscup eller motsvarande).
Men det är inte lika bra som att bli topp 20.
Eller topp 3.
Eller först. 1:a!
Prestationen i sig kan vara lika bra, i förhållande till förutsättningar för den enskilde, men det finns bara en förstaplats och den är reserverad ENBART för den som är vinnare av tävlingen!
Skulle man börja rucka på det har tävlingen mist sitt syfte.

Att tävla och att vinna är ofta en grund till motivation för den som är med och tävlar.
Elitidrotten utvecklas ständigt och resultat blir bättre och bättre. Det kan såklart tillskrivas material eller doping om man är cynisk.
Men viljan att vinna är också för elitidrottare en EXTREMT stark motivation.
Det är för att vinsten är värd så extremt mycket.
Om det blir lika mycket värt att bli trettiotvåa är grunden till motivationen död.
Då kommer vi inte se lika många fantastiska prestationer och nivån för idrott kommer stagnera. Som bäst.
Och det spelar ingen roll om man ser vinstens värde i moraliskt eller monetärt värde.

Våra framtida elitidrottare är våra barn.
Det är glasklart att barns idrott ska baseras på lust och glädje i rörelse till 100%.
Jag har själv en dotter som är tre år, och jag hoppas att hennes liv ska leka länge till. Men tids nog måste faktiskt saker och ting förklaras även för henne, och hennes kamrater.
Att låta dem leva med bilden att alla är vinnare ända in i vuxenlivet kommer mest att skapa lidande och frustration.

För det är tyvärr inte så enkelt att elitidrott är enda stället vi tävlar. Det hade varit bekvämt, och diskussionen hade blivit betydligt mindre viktig i så fall. Men sanningen är hårdare!

Har du någonsin sökt ett jobb?
Jaha, alla som sökte fick inte jobbet? Va, var det bara en som lyckades?
Vad taskigt! Eller?
Allt finns inte tillgängligt för alla. Är den sanningen för hård, är nog livet i sig rätt motigt.

Om vi då istället utnyttjar idrottsarenan till att vara pedagogiska och lära barn och unga vad det innebär att vinna och förlora, kommer de istället vara rustade för att hantera alla tävlingar, oavsett hur allvarliga de må vara.
Kanske kan vi till och med motivera dem att prestera, genom träning och förberedelse. Det är nämligen ett genomgående framgångsrikt sätt att förbättras, oavsett vad det gäller.

Jag håller med coachen i filmen om att vi är på väg att skapa generationer med en helt annan inställning. Åtminstone håller vi på att skapa enorma klyftor mellan de som accepterar att prestation ger olika belöning, och de som tycker att alla har rätt till allt.
De klyftorna kommer med garanti att leda till konflikter.

Jag har under lång tid träffat människor i vad jag skulle vilja kalla äldre ungdomsår, med jämna mellanrum.
De är i den åldern att de inom en snar framtid ska ut i vuxenlivet, med jobbsökande, bostadköp med mera med mera.
Jag ser en stor skillnad mellan dem och mig, om jag då jämför med mig själv i den åldern.

Generellt sätt är det många som inte förstår varför de ska rätta sig efter någon annan.
Respekt har blivit en synonym till rädsla, och hänsyn är ointressant.
Detta är att skylla på att de växt upp i en värld med regler där alla är suveräna, ingen får säga till någon annan att man är sämre, bättre eller annorlunda. Allt är normalt, gjutet i en grå, jämlik massa och alla ska ha rätt till allt.
Jag raljerar som ni märker.
Men det är med ett illavarslande sting av sanning jag säger detta.
Det skrivs spaltmeter om millenials, 90-talister och allt vad det nu kallas.
Och hur mycket humor man än blandar in så är det helt klart så att en krattad manege resulterar i att människor blir lite bekvämare och mindre motiverade att ta i, i genomsnitt.

Ett bra sätt att motverka detta är att låta barn och ungdomar slussas in i det här med tävling, bland annat genom idrott.

MEN...
...i många fall är deltagande och fullföljande något att beundra och vara stolt över.

När jag deltar i mina tävlingar är jag LÅÅÅÅÅNGT ifrån pallen. Men jag är ändå stolt över att jag fullföljt, och i förhållande till mina förutsättningar vill jag påstå att det dessutom är bra jobbat!
Jag tävlar mot mig själv och mina förutsättningar. Det får räcka för mig, och det är definitivt tillräcklig utmaning.

OCH...

...att vinna en tävling gör en förvisso till vinnare.
Men bara för att man är vinnare är man inte mer värd som person.

Och det där måste vi slå vakt om med våra unga. Att den som vinner får en pokal, trofé eller medalj, men det i sig kommer inte att ändra deras värde som människa.
Vad man är värd och vad man presterar är inte synonymt. Ansvaret är givetvis vårt.

Jag tror att en stor anledning till att vi inte vågar ha tävlingar, ställa krav, eller skilja etta från tvåa är att vi är för dåliga på att skilja värdet i en prestation från det mänskliga värdet.
Idolskap, som följer med segrarna är ett tydligt exempel på att man tillskriver vinnare egenskaper som inte alltid är förtjänade. Därför blir det så mycket "hallabaloo" när idrottsstjärnor dopar sig, super till eller bara har mänskliga kriser som alla andra, återigen, i genomsnitt.
Men att vara idol är inte människovärde! Men det är inte så lätt att förklara och ställer krav på både filosofisk och retorisk förmåga.
Det är, med andra ord, lättare att ta en bekväm väg, utan att behöva förklara det svåra.

Jag har sagt det förr, i andra sammanhang, men säger det igen.
När vi duckar för de svåra frågorna fördummar vi de som är omkring oss.
Precis som det är med fysisk träning, att den gör oss bättre när den är obekväm, är det med annat.
Om vi jobbar lite hårdare blir vi lite smartare. Är vi bekväma blir vi inget annat än dummare. Sakta men säkert, dummare och dummare.
Vi kommer vara lika rädda för att förlora, men utan att fatta vad segerns sötma är.
Och, totalt sett, vara lite sämre. Både som idrottare och medmänniskor.
Så låt oss tävla oss bättre...
Även vi som förlorar!

//
Jocke