Nu får det väl ändå vara nog?

Igår var det minsann löpning på agendan i de nationella nyheterna på "primetime" i svensk statlig television.
Det handlade till och med om andra löpare än de som deltar i friidrotts-VM, OS eller något annat elitistiskt och landade därför på motionärer, hör och häpna!

Men anledningen var dessvärre långt från positiv.
Kort sammanfattat är det många kvinnor runt om i landet som väljer att inte löpträna tillföljd av att de antingen redan utsatts för, eller fruktar att utsättas för ofredanden och andra, värre brottsliga gärningar.
Jag tror alla minns det fruktansvärda dådet i Upplands Väsby för inte så länge sedan, och med den skuggan är det ju svårt att säga att det inte finns fog för oro.

Tidningen Runner´s World hade gjort en enkätundersökning bland kvinnliga löpare och där visade det sig att oron var ganska stor, och att den oron till stor del dessutom baserade sig på faktisk erfarenhet. Alltså av snittet att de kvinnorna som var mer i undersökningen hade utsatts för ofredanden med mera.

Jag skrev ett kort inlägg på Facebook, men känner att jag grubblat vidare och jag behöver uttrycka mig lite till.
Vi börjar från början!

Ni män som inte kan se en kvinna i tights utan att ropa något mindre genomtänkt om innehållet i tightsen eller något annat i övrigt; VÄX UPP!
Om ni är ensamma och söker kontakt rekommenderar jag andra forum och metoder. Jag vet inte riktigt, men jag har hört och sett att det finns löpmingel för singlar, prova där istället. Undersökningen som Runner´s World gjorde visar tydligt att ni är helt fel ute då kommentarerna i löpspåret bara ansågs störiga!
För övrigt är det ni gör brottsligt och kan resultera i straff.
Tänk även in er i situationen att NI får feedback på er löpning och kropp. Och tänk då i så fall också att den är ovälkommen och missriktad. Bara för att avsändaren anser att det är en komplimang är det inte säkert att det är mottagarens intryck!

Till alla oss andra män; KOM IGEN NU! Någon gång måste vi ju säga stopp i avseende vilken skit vissa får lov att dra över det manliga släktet. Allvarligt talat är detta ett lågvattenmärke som får mig att bli rejält upprörd. Därför tänker inte jag acceptera något liknande i min omgivning. Jag tänker säga ifrån. Så får det bli offerkoftor, protester och allt vad det vill. Jag, som man, är trött på att skämmas för att vara man, med dessa primatbeteenden som grund.
Det här slutar här och nu, om vi andra män bestämmer oss för att låta löparspåren, gymmen och parkerna vara en plats för gentlemen, om än i opassande kläder (tighta löparkläder på män får ju inte min humla att flyga precis).
Precis som i så många andra situationer lär vi som inte beter oss illa ändå få ta skiten för de som gör det, och se, det är jag inte intresserad av.
Låt oss göra något åt det killar!

Polisen... jag blir så infernaliskt trött när jag ser inslaget i Rapport och en polis med ansvar för volontärer uttalar sig om att man, i värsta fall, om det verkligen är nödvändigt och om man nu ska tjata i massmedia, kan tänka sig att avdela lite volontärer till områden frekventerade av löpande kvinnor.
I VÄRSTA FALL? VOLONTÄRER?
Polisen har massor av resurser som passar utmärkt att använda till att skapa trygghet bland vuxna människor som vistas utomhus efter mörkrets inbrott. I synnerhet om det rör sig om en grupp som med allt fog i världen är oroliga för brottsliga angrepp.
Se, jag har ju varit polis, och jag vet precis var man skulle kunna vara effektivare, bättre och få ut mer ur det man har. Och trygghetsskapande är poppis i agendan.
Här har polisen ett utmärkt tillfälle att visa en del av allmänheten vilken fantastisk resurs man är, hur bra man kan göra ett jobb och till vilken hjälp man kan vara.
Se till att ge hundförare angivna platser att ta en liten promenad med hunden. Rytterierna runt om i Sverige ska också ut och röra på sig. Cyklande poliser är ett ökande inslag, och om inte så finns det motoriserade cyklar som kan ta sig snabbt fram en runda där så uppskattas.
Eller varför inte visa upp det faktum att man är en arbetsplats med många duktiga kvinnor, som dessutom lever (inte bara lär) ett liv präglat av friskvård, och se till att det oroliga motionärerna får sällskap av trygga kvinnliga poliser på en löprunda. På arbetstid såklart. Vilken jäkla PR-grej!

Och slutligen tjejer då... Alltså ni som var med i undersökningen och ni som springer i övrigt. Ut och kör!
Räkna med mig och några av de andra manliga löparna. Att vi är på samma ställe, att vi kommer stå upp för er. Ni ska inte behöva stå ut med grobianerna, och deras skit. Vi skrämmer bort dem tillsammans. Vi tar tillbaka världen, och ser till att det är fritt för löpning dit fötterna bär oss.
Räcker inte det så är en nyckelknippa i handen, och en rejäl pungspark är också bra att ha med sig. Det finns självförsvarskurser att gå, och varför inte, om det skapar någon form av ro eller trygghet.

Så löpare, allihop tillsammans, ja och förresten även hundrastare, vandrare, promenaddiggare, flanörer, fågelskådare och vad ni nu än må vara... Låt oss ta tillbaka hedersamt beteende.
Och känner ni som jag att ni ibland har lite för mycket pepp i kroppen och vill dela med er. Håll er till ett "bra jobbat", ett leende eller en tumme upp. För ärlig, juste pepp är fortfarande omtyckt!

//
Jocke

Tung, trög och långsam...

Idag var min träning då verkligen inget att skryta om.
Förutom att den blev av då. Det var det enda som var att glädjas åt.

Planen var att köra ett intervallpass på löpbandet, och i det var jag och vädergudarna helt uppenbart överens.
För snålblåst, -1 °C och en snöflinga eller tre är typiskt väder för att träna inomhus.

Väl uppe på löpbandet kände jag hur jag inte alls hade någon dagsform att lita på. Jag slutförde med kass tempo, och en uuuuuusel känsla.
Jag har tydligen vant mig vid att träna innan "kvällsmaten", och idag blev det träning efter sagda måltid för att få ihop det sociala pusslet, och inte minst för att undvika nyårslöftesrusningen på gymmet.

Förr i tiden var jag en sådan där dryg en, som kunde träna när som, som inte märkte skillnad på tid på dygnet, kosthållning eller vad det nu kan tänkas vara som påverkar. Detta var på den tiden när jag var ledig vissa vardagar, alltså HELA dagen, inte alltid sov på natten, men desto mer vissa dagar.
På den tiden flöt allt ihop, och ingen tid var dålig. Och ingen var kanske riktigt bra heller.

Numera är jag ju dagtidare. En sådan som går upp samma tid varje dag, sover på nätterna och har rutiner för mat, tider för det och allt vad det nu innebär.
Jag mår bättre. Jag är piggare på det hela taget och så länge jag väljer att träna med struktur justerad för detta så fungerar även det bättre.
Men det var i ärlighetens namn inget jag märkte av under tiden som skiftarbetare, utan mer nu efter.

Hur har ni det? Hur jobbar ni, och hur påverkar det er träning?

Idag läste jag ett blogginlägg som väckte lite funderingar och tankar. Ni hittar inlägget här. Och det kan vara värt att läsa innan ni läser vidare!

Jag har ju tidigare hyllat Petra Månström, även kallad Maratonpetra, och då främst hennes podar.
Idag handlade hennes blogg om hur hon hanterar förfrågningar från företag som vill samarbeta med, i ärlighetens namn, rätt kassa, förutsättningar. Och om hur dessa företag, efter att Petra tackat nej, jobbar vidare med andra influencers, ofta kanske med lägre krav än Petra.

För det första vill jag än en gång lyfta fram Petra. Hon är proffsig och grym i sitt sätt att inspirera och influera. Hon är verkligen lyckad och gör det hon gör fantastiskt bra. Hade jag haft en firma som vill bryta igenom till löpare och träningsintresserade är Petra den man ska prata med.
Hon får erbjudande från varumärken och företag som inte riktigt har budgeten att jobba med henne, eller någon annan som är lika bra.
Erbjudandena är ointressant för Petra.
Ungefär som att Zlatan inte kommer spela fotboll i div 3, Skåne.

Petra har sedan gjort iakttagelsen att de varumärken hon refuserat ofta dyker upp hos det hon kallar för "hobbyinfluencers".
Och här är det enda jag har något emot hela inlägget.
Hobbyinfluencers låter lite nedlåtande liksom.
Det är inte hobbyinfluencernas låga kvalitet det handlar om. Det är snarare Petras höga kvalitet. För Petra är proffs och skall ta betalt därefter.
Men det finns många som bloggar lite sidanom sitt ordinarie yrke, eller som på sin (dyra) fritid är framstående på något annat sätt som inspirerar andra. Fint med det. Det är värt att beundra!
De är inte bra nog att ta betalt, kanske. Och behöver väl inte det heller riktigt, men de är glada för chansen att minska sina utgifter. För oftast är "dealen" att få prylarna gratis eller billigt. Mot att de sedan representerar. Vitt, brett och exklusivt!

Jag har viss erfarenhet i frågan...
Jag har själv varit där och pillat. Med "sponsring".
Men... jag har lärt mig. De där avtalen har, såhär i backspegeln, sällan givit mig särskilt mycket, men det har tagit en hel del energi och tid.
I den andra partens ögon är det ett jobb som tar 20 minuter på sin höjd, enligt kommunikationen med Petra, och det visar att de inte riktigt förstår.
Det tar mer än 20 minuter för hobbyinfluencers också. Och det upptar tid och tanke i allt man gör med sin verksamhet.
Jag, personligen kommer inte jobba med några avtal på det viset framöver.
Som det är idag framhäver jag ibland saker, eller verksamheter här i bloggen, på Instagram eller Facebook. Och du som läser här kan vara trygg i att det handlar om något jag gillar så mycket att jag VILL framhäva dem. Även om det kostar mig lika mycket som alla andra betalar. Jag har ingen nytta i det, och inget avtal som tvingar mig.
Den dag det ändras lovar jag att vara öppen och transparent i detta!
Och ändrar jag det vill jag har förutsättningar att vara lika proffsig som Petra.

Ni som läser, som själv skriver eller alstrar av er i sociala medier... Vad tycker ni? Hur jobbar ni? Vad tycker ni om Petras inlägg, och tankar?

Nu tar jag och avslutar den här dagen på soffan, tycker lite synd om mig för att jag var en usel löpare idag, (och hoppa spå bättre dagar, man är ju optimist) men är lite nöjd med att jag blir klokare efter allt jag hittar på. För- och nack-delar typ.

Go´ kväll!

//
Jocke