måndag 19 juni 2017

Racereport, Ironman 70.3 Elsinore (eller hur man absolut inte persar på en halv ironman)

Sedan länge bestämde jag med bekanta att 2017 var året för Ironman.
Att jag blev ensam kvar (de andra har sina rutiga och randiga skäl till att det inte blev som tänkt från början) var inget som oroade mig så planeringen har lagts för att dundra runt banan i Italien och Cervia i slutet på september.

Som en del i detta anmälde jag mig till en halv Ironman i Helsingör, vid tillfället inte känt att det var EM på distansen (1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Inte för att jag såg något av de nykrönta europeiska mästarna annat än resultatlistan. Vann, gjorde Raelert på 3 timmar och 42 minuter... Smaka på den tiden. Det är inget annat än sjukt!

Nåväl... För mig var det inte premiär på distansen, men väl på ett evenemang anordnat av Ironman-organisationen.
För den oinvigde kan sägas att det är en global cirkus, med sitt ursprung på Hawaii och kända för en hög kvalitet, förvisso med ett högt pris. Jag vill minnas att det kostade 2500 danska daler att få plåga sig själv denna gång.
För mig skiljer sig arrangemanget från andra triathlon på det viset att växlingen inte sker vid en anvisad plats där cykeln hänger och man sedan arrangerar sina övriga prylar. På ironmanevenemang packar man två påsar, en för den växling man gör mellan simning och cykling och en för den växling man gör från cykling till löpning. Det man tar av sig lägger man i den tömda påsen och lämnar in den till arrangören. Då man kommer upp från simningen får man byta om och sedan springa och hämta sin cykel. När man kommer tillbaka står det personal och tar emot cykeln.
Lite ovant, lyxigt och såklart lite oklart när det är nytt.

Allt ska in i växlingsområdet senast kvällen innan start dessutom.

Så det var snällt att tura över till Hamlets gamla stad och pilla med det där på lördagen.
I det hade jag även bestämt träff med Thomas, som jag köpt nya fina hjul av. Då det hade strulat lite med logistiken och skickandet av dem (är någon förvånad? Finns det någon logistikfirma som klarar av att hålla vad de lovar?) hade de inte kommit till mig väl innan tävlingen som det var tänkt. Så nu tänkte jag fint ta emot dem, kränga på däcken och hänga upp cykeln "race-ready".

Jag slängde på de vanliga "träningshjulen" och rullade på färjan... Skillnaden på hjulen är att de nya har en 90 mm hög flög som gör både dem och cykeln mer aerodynamisk. När det väl går fort vinner man en eller ett par kilometer i timmen, utan att behöva ta i för den sakens skull. Det låter löjligt, jag vet, men på 90 km cykling ger det ett par minuters vinst. Gratis, så att säga. Vad gäller energi alltså, inte slantar. För man får se sig själv skiljas från många sådana.
På färjan fick jag genast kontakt med en annan triathlet. Cykel och omfattande väska avslöjade både Niclas, som han heter, och mig. Vi bondade såklart på överfarten, för så är stämningen nästan alltid på triathlontävlingar. Sjukt vänlig och gött att få prata med någon som är lika "sjuk". Det är väl ingen överdrift att säga att utlägg om det är 23 eller 25 mm breda fälgar som är "the shit" är frågor som möts med förakt från de jag delar hushåll med. Jodå, till och med av treåriga dottern! Hon suckar till och med!

Niclas var mer erfaren på de längre distanserna än vad jag är och kunde guida mig lite vad gällde arrangemanget med påsarna och så...

In till registreringen, hämta ut startkuvert med mera.
Och så var det då att få tag i Thomas som skulle leverera mina hjul. Det gick ändå rätt bra. Så jag "fick" dem.
Min erfarenhet från tidigare triathlontävlingar är att det sista jag behövde, i form av fälgband, slang och ventilförlängare är sådant som de som har försäljning på området har med sig och tjänar pengar på.
Men se, danskarna hade inte den entreprenadandan och jag stod med hjul, som tejpats med eltejp som fälgband, och däck, men utan slang. Och slangen de sålde hade alltså ventiler som var för korta för att passa hjulen. Typ fiasko! Men så var det där med att ge upp. Så incheckning avslutades och tanken var att ha med kompletta hjul på morgonen.
Det gick smärtfritt i övrigt, även om det tog lite längre tid än väntat. Det blir lätt så med 2499 andra triathleter.

Väl över på svenska sidan åkte jag till en välsorterad sportbutik och fick tag i det jag behövde för att färdigställa hjulen.
Hemma fick jag ihop det och tänkte till och med till och fyllde slangarna med lite "stans" (en vätska som är som flytande gummi och tätar små skador på slangen) eftersom det ryktades om mycket flintasten i trakterna där cykelbanan är lagd...

Så var det bara att sova!

Vaknar på morgonen. Allt är packat och förberett. Utom hjulen. Tydligen. För när jag kommer ner står framhjulet på sock. Jag har lyckats få slangen i kläm mellan fälgen och däcket. Snabbt som fan byta slang... Klart, fixar så att jag kan få med mig en extra slang om olyckan är framme. Ska bara ta det sista när jag hör "ppppfffssshhh" från hallen. Det var det sista ljudet jag behövde.
Det skulle inte bli några snabba hjul. Slut så. Bara att gå vidare.

Iväg istället för att ta mig över.
Och på båten mötte jag minsann Niclas igen. Vi var knappast de enda triathleterna på båten.
Förberedelserna gick som de skulle i övrigt. Utan att behöva fixa med hjulen hade jag gott om tid.

Toalettbesök, vilket är ett måste även om det inte just NÖDvändigt!
På med våtdräkten. Sådär coolt till hälften på, för annars var det minsann för varmt. Morgonen visade på att det skulle bli en väldigt fin dag, vädermässigt.
Med kortare tid kvar tills simstarten drar jag på dräkten fullt ut, och ska dra upp dragkedjan...
PANG! Där small den. Det finns ingen räddning. Släden är loss från ena sidan. Dräkten är lite sliten, den har levt ett hårt liv, och jag hade tänkt byta den senare i sommar. Man jag hade INTE väntat mig att den skulle svika mig nu!!!
Så blev då goda råd dyra. 16 grader i vattnet och 1900 meter som tar minst 30-35 minuter. Med fungerande dräkt och en bra dag, så MINST 35 minuter då! Det är inget som man klarar utan att viss hjälp med temperaturen.
Får tag i en funktionär och försöker blanda svenska, danska och landar till slut i engelska. Hör mig själv säga "I need whatever that can hold it together, safetypin or silvertejp, vad fan som helst!"
Vi kom gemensamt fram till att "Athletes garden" som växlingsområdet kallas var det ställe där det kanske fanns något.
Ett par hundra meter dit och ja, tiden för att vara där ute. När jag kommer dit är det just silvertejp som är det enda som bjuds. Så vi drar ett varv runt bröstet, sedan, med språng, tillbaka till simstarten och ställa sig i kö för att hoppa i plurret.

Direkt känner jag att det är KALLT. Och att dräkten fylls med det kalla vattnet. När jag börjar simma känner jag att dräkten liksom sväller på ryggen och bromsar upp mitt fina glid i vattnet. Ärmarna på dräkten fylls också med vatten, så när jag vänder runt första bojen efter typ 75 meter inser jag att detta kommer bli simning med lite äventyrligt stuk.
Jag får kämpa och hamnar fel i förhållande till mina medtävlande hela tiden. Det flyter inte på, det funkar liksom inte. Jag försöker navigera så snävt jag kan, men det blir stökigt så jag väljer till slut lite av ett yttervarv. Väl upp har det tagit 42 minuter. Och jag har simmat 2325 meter.
På vägen upp ur vattnet och bort mot växlingsområdet tänker jag att en bra dag på cykeln löser det där.

Ut på cykeln känns det bra. Växlingen går inte att klaga på och det rullar på liksom.
Cyklingen är i stort sett upplagd som två slingor. Den första på 65 km, iväg norrut längs med kustvägar, genom bokskog och ut på öppna fält. Det är vackert... men nu är det tävling ju!
På väg ut möter vi täten. Spenderar en stund då med att leta efter Patrik Nilsson, som kör en BMC som man ska. Men han har bevisligen inte sin bästa dag (det visar sig vara en punktering som stoppar flytet för honom). Men DRA ÅT H-VETE vad de kommer fort!
Cyklingen utvecklar sig till att bli sådär som det är hemma, på andra sidan sundet, ibland. Det blåser aldrig riktigt med liksom. Får i efterhand bekräftat av en medtävlande i kön till utcheckning att det inte bara var jag som kände så.
Skit samma, komma med ursäkter är för den som inte ens vill göra en ironman, så jag trampar på.
När vägen så svänger tillbaka in mot Helsingör, där jag mötte täten, bestämmer jag mig för att det är nu det ska tas igen. Det flyter inte sådär lätt som jag hade hoppats, men jag anstränger mig. Håller 37, 38 km/t men får liksom verkligen jobba för det. Ursäkter... hur var det nu med sådana?

När vi rundar i Helsingör är det mycket publik och däribland mina sambo, dotter och föräldrar.
Den 25 km långa rundan som ska avsluta cyklingen börjar uppför. Sedan uppför och sedan i motvind. Vid 75-80 km inser jag att jag nog gått på lite väl bra på den där go´a sträckan.
Men tankarna bryts av att banan bjuder tillbaka lite höjdmeter, och det går utför. In mot växling då...

Växlar. Börjar springa.
Det är samma som ofta när det är varvbana på löpningen. Direkt kommer det snabbare löpare som har kommit längre. En snabb koll på klockan skvallrar om ett tempo som är lite för bra. Bestämmer mig för att kolla klockan och välja ett tempo som jag ska orka. 5.40 / km...
Men efter en kilometer, som gått lite fortare känns det sjukt dåligt. Krampkänningar. Överallt i allt nedanför midjan. Samtidigt.
Kommer till energidepå och drar i mig rejält med vätska. Känns som att magen är en vattenballong. 500 meter till och krampkänningarna är kvar. Går 100 meter för att se om det släpper. Ibland hjälper det att hämta hem lite för att komma in i löpningen. Det har fungerat förr. Men inte nu. Direkt när jag börjar springa är det som om benen ska gå av. Det gör så jäkla ont. Jag är inte trött, rent yrkesmässigt, pulsen är under kontroll. Men benen bär inte.
Får tankar om att bryta. Rättar mig själv i en inre dialog. 
Tänker att jag ska säga till mina tillresta peppare att de kan ta båten hem för detta kommer ta HELA dagen.
Jag hinner inte ens njuta av en ljuvlig löpbana, som svänger genom småbåtshamnen i Helsingör, sedan runt Kronborgs slott, för att avsluta med en runda upp i stadskärnan.
Jag hankar mig fram och det påminner mer om den klassiska kämpa-andan i Mattias Fredrikssons "kliv kliv överlev" från Tour de Ski.
På första varvet missar jag mina peppare.
Men på andra varvet får jag stanna och njuta av hejarop från dem alla, och det hjälper såklart. Men benen bär ICKE!

Jag vet inte om det är cyklingen jag försökt lite för mycket på, eller om det straffat sig med den extra energin på simningen. Eller om jag bara är dålig. Eller har en dålig dag. Och det spelar ingen roll. Inte nu, och definitivt inte där och då. Jag ska jävlar inte bryta i alla fall.

Och det gjorde jag inte. Men jag tog tid på mig. Nästan en timme mer än jag hade tänkt.
Betydligt längre i alla delar än på förra årets insats på samma distans på Tjörn. Som var betydligt jäkligare i alla delar! Jag pratar ogärna om tiderna, men det är synd att kalla det för löpning när 21 km tar 2 timmar och 30 minuter att avverka!
Så nog fasen är det ett fiasko. Men vad är väl en bal på slottet?
Inte för att jag vet, jag var nämligen fullt sysselsatt med att försöka springa runt slottet.

Jo, förresten. Förutom det skrala utbudet av slang från den danska triathlonbutiken som hade försäljningen på området var det ett grymt arrangemang. Jag missade att mitt namn ropades upp vid målgång, för publiken jubel överröstade det. Det kommer jag inte glömma. Även om jag knappt var värd det kände jag mig som en kung. Och med det får det vara nog med de rojalistiska liknelserna.

Nu gör jag som min kropp gjort sedan igår eftermiddag och meddelar GAME OVER!

Fötterna i högläge. Vi ses i Cervia, då blir det dubbelt så jävligt... Jag längtar redan!

//
Joakim