tisdag 26 september 2017

Racereport: Ironman Italy Emilia Romagna

Så sitter jag här och ska sammanfatta den största idrottsliga bedriften jag gjort. Någonsin liksom.

Det här med känslor är märkligt. Jag var säker på att jag skulle lipa mig över mållinjen. För att jag är rätt gråtmild när det kommer till att bli rörd (över huvud taget, inte bara gällande mig själv) och för att det här med att fixa att fullfölja en Ironman har varit viktigt. Men när jag väl gick över mållinjen var det inte riktigt så... mer om det senare.

Vi börjar istället hemma i Stävie, Sverige. Där all planering, träning och liknande togs om hand. För att ta sig för ett äventyr som Ironman kräver träning. Men om man får idén att resa någonstans och göra det är det träning OCH planering som krävs.
Mitt bankkonto hade en tuff dag när boende, resa och anmälan drogs en och samma dag. Vi pratar inte om hur mycket pengar det handlar om, men det är svårt att säga att det var billigt.
Det ska sägas att jag aldrig såg det som ett alternativ att åka ner ensam, utan jag ville såklart ha med mig min familj, inklusive mina föräldrar som oftast är med och stöttar när jag tröttar ut mig. Det är trots allt från dem jag fått den, tidivis dumma, idén att ”motionera”.
Jag hoppar nu fram till en analys sprungen i nutid, med en dag, av nio, kvar i Italienska Cervia och säger att ta med familjen och på så sätt verkligen göra min Ironman-resa till något att minnas livet ut är HELT rätt i mina ögon. Jag rekommenderar alla att gör det samma. Min upplevelse hade varit halv utan Svea, Johanna, mamma och pappa!

Nåväl, med det sagt kan vi väl tillåta oss att hoppa i kronologin och ni får följa med mig till den milsvidda stranden i Cervia, Emilia-Romagna, Italien.
Vi befinner oss 1 timme och 20 minuter från staden Bologna, vid Adriatiska havet. Det är lördag morgon, någonstans kring 07.30 och för första gången sticker proffsen i triathloncirkusens värsta nummer, Ironman ut i vattnet för att simma 3800 meter innan de sedan ska cykla 185 km och springa 42,2 km.
Samma sträckor gäller för mig. Jag står ett par meter bakom proffsen. I en fålla jag själv valt. En fålla som säger att jag, och alla de andra i den, ska ta oss runt simbanan mellan 1 timme och 10 minuter och 1 timme och 20 minuter.
Jag har aldrig gjort en Ironman förr. Jag vet ärligt talat inte vad som står att förvänta sig av mig på en simning med denna distansen. Jag VET att jag kan simma ganska fort om det vill sig väl. Kanske ner mot en timme för hela distansen. Men jag vet också att det sällan blir perfekt på tävling. Det är verkligen inte mitt första triathlon. Jag vet att det är sjukt svårt att få ut allt det där man kan, just den dagen, med förutsättningar som till exempel 2599 medtävlande. Så fast att jag simmade 800 meter på 11 minuter på samma ställe häromdagen, när jag förberedde mig och ”kände på vattnet”, så är jag ödmjuk. Och smart tycker jag, lagom är bäst och tävlingen är lång. Mitt mantra är: Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim. Jag svär ofta, så varför ändra på det i ett sjukt viktigt mantra?

Paul Kaye har ett fantastiskt jobb. Han är speaker världen runt på Ironman-event. De som hört honom vet att han gör ett jäkligt bra jobb. I mina ögon är han något av en legend. Att vara speaker på events som tar 16 timmar, och som bitvis, i ärlighetens namn, är sjukt tråkigt för åskådarna, är imponerande. Det är typ han, och Roberto Vacchi som kan det. Paul har dessutom en av världens mest efterlängtade röster med sitt; Joakim, YOU ARE AN IRONMAN, som han ger den som går i mål, ackompanjerat av publikens jubel.

Den där morgonen på stranden hör jag Paul Kayes röst. Han förklarar med pampig musik i bakgrunden att vi alla om x antal timmar kommer vara ironmen, eller women, för den delen.
När jag står där i våtdräkt laddad, men ödmjuk och smart känner jag hur stundens allvar och det peppande förtroende en främmande människa visar blir mina ögon sådär våta. Jag får ta djupa andetag och intala mig själv att det verkligen inte är klart än. Eller ens självklart att klara en sak som Ironman är.
Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Alla de som ska simma snabbare än mig ringlar fram i kön efter proffsen och startar 6 och 6 genom en startfålla. Var femte sekund är det 6 nya atleters tur.
Och så småningom blir det min tur.
Alla de där känslorna jag hade och nästan kämpade med försvinner när badmössa och simglasögon kommer på. Det blir race-mode liksom. Nu KÖÖÖÖR vi!

Det blir min tur. Jag småspringer ut i det salta vattnet. Det är långgrunt. När vattnet blir högre börjar jag gå. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.
Till slut blir det djupt nog att simma.
Triathlonsimning kan verkligen vara stökigt, med alla medtävlande. Men just här och nu är det faktiskt rätt lugnt. Jag kan navigera helt ok, mot de bojar som utgör banmarkeringar och jag kommer in i en bra känsla. Simmar på, men är lugn och andas med en rimlig takt tillsammans med armtag, efter armtag, efter armtag.
Vattnet är som sagt salt, lagom varmt, utan någon vidare sikt. Simningen blir rätt mycket av en introvert grej. Man varken hör eller ser så mycket. Upplevelsen blir mer ansträngning och försöka att hitta ”flow”.
Och det där går ganska bra. Efter 2200 meter ska vi göra en så kalla ”Australian exit”, vilket innebär att vi ska upp på stranden, runda ett märke en bit upp på den, och sedan springa ner i vattnet igen för att simma de avslutande 1600 meterna. 
Självklart konsulterade jag min klocka och kunde se att jag varit igång i knappa 45 minuter. Jag hann inte, eller i ärlighetens namn klarade jag inte av att ta in information om hur långt jag simmat. Det blir sällan ”rätt” om man säger så.
Med 45 minuter passerat på 2200 meter borde jag kunna vara klar med simningen runt 1 timme och 5 minuter eller 1 timme och 10 minuter.
Men nu kändes det långt. Jag simmade på och kämpade, men det blev inget av det. Eller jag blev liksom aldrig klar!
Så väl uppe hade det tagit mig 1 timme och 20 minuter. Drygt. Lite besviken, men jag var åtminstone klar med simningen. Känslan av att det var långt bekräftades av klockan som sade att det var 5000 meter simning för min del. Jag vet inte vad man ska tro om det, men det kan ju kvitta!

Upp från stranden var det ganska långt till växlingsområdet. Området var sedan historiskt långt. Klockan skvallrade om 1100 meter från strandkanten till cykeln.
Jag tog det lugnt. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.
På med tröja. Cykelskor och hjälm på cykeln eftersom det är helt värdelöst att springa med dem på.
Och väl framme vid cykeln kändes det rätt. Det ena gummibandet som ska hålla skorna rätt så det är lätt att sticka foten i när man hoppar på hade ramlat av, men det löste sig fint ändå, med lugnt och behärskat hanterande.

Cykelbanan hade jag testat första delen av någon dag tidigare och då insåg jag att en utmaning var att hålla igen. Det rullade lätt då och det gör det så lockande att trycka lite till och susa fram för att det är så skönt. Men det tar MASSOR av energi. Energi man behöver under de följande timmarna.
Så jag rullade klokt, försiktigt, lagom. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Efter drygt 40 km var det så dags att klättra upp till orten, Bertinoro. 200 - 250 höjdmeter på 2 kilometer. Knappast en stigning för en skåning.
Eftersom vi var tvungna att hyra bil för att ta oss från Bologna till Cervia hade vi möjligheten att åka ut och titta på hur det såg ut i förväg. Vi kan sammanfatta det med att det var lätt att bli ödmjuk.
Och när det väl började gå uppför var mitt mål att hålla mig lugn och sansad. Inte gå på hårt för att någon annan gör det eller för att bli klar. Bättre att hantera sig själv och den energi man har.
Jag tog mig upp. Utan att imponera kan man säga. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Utförsåkningen sedan var ljuvlig. Jag vågar påstå att jag är duktig på att hålla fart och spår på cykel och att ta alla de där höjdmetrarna på andra hållet var allt annat än tråkigt.

På väg tillbaka mot Cervia började det såklart att blåsa. De som känner mig vet att jag är så trött på motvind att jag är beredd att skjuta på vinden med ett gevär för att se om det hjäper. Motvind är hin håle själv i väderform. 
Jag har kollat väderprognoser för Cervia i ett år, mer eller mindre. De säger 2-3 m/s alltid, mer eller mindre. Men jag missade att det är svårt att lägga en 185 km lång cykelbana i en liten sommarort i storlek med Båstad.
Så vi var så klart i Bertinoro, Forlimpopoli och allt annat i närheten av Cervia. Och se, där blåser det klart mer än 2-3 m/s. Till exempel 5 m/s. Motvind.

I övrigt, hade jag inte en dålig dag på cykeln. Men inte heller en bra. Jag hade svårt att få långa stunder i ”bågen”, det vill säga liggande i aerodynamisk ställning på cykeln. Helt nya låsningar i ljumskar och höfter dök upp. Men så är det att tävla. Det är inte som att träna. Tyvärr. Att sitta upp på en tempocykel, eller triathloncykel för att vara petig är väl inte heller optimalt.
Jag fick mina dippar. Det vet alla som ens funderat på att göra en Ironman, att under vägen kommer man ha stunder när världen inte ter sig skimrande och vacker. När allt man vill är att stanna och slippa. När man känner sig dålig, sämre än alla andra och direkt malplacerad som triathlet.
Likväl vet ”man” att göra en Ironman handlar om att ta sig igenom de där stunderna och komma ut på andra sidan av dem. Med en bättre känsla igen.
Jag var medveten. Jag tyckte att jag var smart. Jag höll mig till mantrat; Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim. Och trampade lite lugnare, men ändå tillräckligt för att inte tappa allt.

Andra gången upp för stigningen var inte lättare. Men andra gången ner för den var inte sämre.
De sista 40 km ville jag mest bara sluta cykla. Jag började vända på den tanken och lurade mig själv till att jag egentligen inte ville sluta cykla, utan snarare börja springa.

När jag var klar med cyklingen var jag på riktigt, färdig. Jag var trött som när jag åkt Vasaloppet eller cyklat Vätternrundan. Men på något sätt hade den inre dialogen fungerat och jag såg, sjukt nog, fram emot att springa. Att bryta eller strunta i att fullfölja fanns inte alls, inte någonstans.

Växlingsområdet var såklart lika långt denna gången. Men jag gick från cykeln till påsen och tältet och bytte om i lugn och ro. under cyklingen hade jag lyckats bra med att få i mig energi. Sportdryck, gel, frukt, energibars och vatten hade fungerat utmärkt!
Jag smorde in fötterna med vaselin, i synnerhet tårna. Inget skav i världen skulle stoppa mig.

Så gav jag mig ut och sprang. Och direkt kan vi ju komma överens om att jag knappast kände mig som ny.
Mycket publik. Stöttning av ”min” publik och känslan av att faktiskt vara på väg mot någon form av mål gjorde att det ändå kändes okej.
Men det här med att springa med ben trötta av 8 timmars tävlande, lite drygt, är inget man gör utan att det gör ont. Riktigt horribelt ont faktiskt.
Därför började jag med någon form av hantering av situationen. Till att börja med 5 minuter löpning, 2 minuter gång. För att komma igång, för att ändå spara på mig. Och, Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.
Det fick jag revidera till att springa 3 minuter för 5 minuter var ogörligt. Efter 1 minut var det enda jag kunde tänka på smärtan i mina lårs framsida. Det GÅR inte att genomlida 4 minuter av det hur många gånger som. Och jag hade 39 kilometer kvar då jag hade dessa tankarna.
Efter ett tag blev även 3 minuter ogenomförbart.

Löpningen gick genom orterna Cervia och Milano Marittima. Vackert så det förslår och jag började springa precis innan skymningen. I vackert väder. I skugga av pinjeträd. Med en härlig bris från Adriatiska havet. Med publik och medtävlande av bästa sorten.
Löpningen på en Ironman liknar inget jag gjort tidigare. Det är ett slagfält. Och det finns så många hjältar där. Som presterar sitt bästa, eller till och med lite mer än sitt bästa. Som sliter, lider och kämpar. För ett enda mål. Att bli en IRONMAN.

Jag hade misslyckats med mitt 3-minutersupplägg och jag hade 3 varvs löpning kvar. Ännu en dipp var ett faktum. Hur i brinnande h*lvete ska jag springa 30 km till (drygt) när jag håller på att krevera av smärta efter en minuts löpning.
Jag insåg att vad jag behövde för att klara det mentalt var att göra lidandet kortare för att orka stålsätta mig. Jag sprang 100 meter, eller 150 meter. Till en fast punkt jag hade valt ut. En skylt, trottoarkant eller ett träd som lutade konstigt. På vägen passerade jag min familj flera gånger och energin man får av kända ansikten är långt från oviktig. Ja, och farsans budskap om att Malmö slog Brynäs med 5-1 gjorde inget tyngre i alla fall.

När jag vände ut på tredje varvet, med drygt 20 km kvar att springa, hade jag kommit in i min metod. Att hanka mig fram från punkt till punkt. Problemet nu var att det gjorde lika ont att gå som att springa. Fotsulorna var minst lika ömma som låren och ingenting kom gratis.

Genom de stationer som fanns på vägen gick jag. Jag åt banan, äpple och drack den utspädda Coca colan och Red Bull som erbjöds. Jag tog svampar med kallt vatten och klämde ut det över de ömmande låren vilket gav 10 sekunders paus från lidandet. Och där och då inser man varför det är dyrt att anmäla sig till ett Ironman-event. Det kostar drygt 5000 kronor. Men för det får man ett arrangemang som är lika bra för mig som för eliten. jag får 185 kilometer cykelbana utan en enda bil, längs med dammar med flamingoflockar och upp för en klassisk italiensk stigning upp till en riktig bergsby. Jag får en löpbana med 4 hjälpstationer, med fler volontärer än jag kan räkna till och...

När jag vände ut på sista varvet var mitt ursprungliga mantra bortglömt. En del av mig tyckte att jag var en hjälte och resten tyckte att jag var på väg att bli det. Om bara pannbenet fick jobba ifred.
Så mantrat blev istället;
Och jag tuggade och tuggade. Pannbenet utsattes för oproportionerliga mängder av påverkan. Men bryta var aldrig ett alternativ. Inte ens nära.

När jag var på sista varvet kunde jag se att det där med att gå i mål mellan 12 och 14 timmar som var mitt optimala mål skulle bli näst intill omöjligt. Men också att jag skulle klarar de 16 timmar som innebär att målet stängs, om jag så krälade resterande väg. Om jag så bröt benet. 
Sen dog klockan. Batteriet hade sämre pannben än mig.

När jag kom till skylten där det stod ”40,4 km” ändrades alla känslor.
Det var någon form av lättnad. Och jag fylldes av energin man får när man inser att målet man satt upp är inom räckhåll. Jag kunde springa. Jag hade sprungit om många som gick på sista varvet. Som, när vi peppat varandra, förklarat att de var förbi punkten att KUNNA springa. Jag kunde, bara för att jag är så in i helvete envis. Just där och då var jag obeskrivligt stolt över den egenskapen. Just där och då var det en ynnest att vara en tjurskallig gubbe.

Så när jag sprang in mot mål, den Eriksgata det är med målgång på Ironman, med läktare på båda sidor om, med musik och publikens jubel var jag bara glad. Jävligt glad. Inget av det där med känslor som leder till att jag skulle lipa mig i mål fanns det plats för. Trött, nöjd, stolt och glad fick räcka. Armarna rakt upp mot nattsvarta skyn och i mål... Obeskrivligt trött. Så trött att jag mest var tom. Men... en IRONMAN!


De där känslorna av ”larger than life”-magnitud har inte kommit över mig. Inte nu heller. På ett lugnt och balanserat sätt inser jag att det jag gjort är stort. För mig själv. För andra som gratulerat och påtalat att det var en stor insats.
Jag är nöjd, även om det tog lite längre tid än jag hade hoppats på. Jag inser att jag gjort allt jag kan, och att det där med att ”gräva djupt” var en piss i Nilen i jämförelse.
Jag kommer alltid att referera till detta som när jag gjorde något som var utöver det vanliga. När jag faktiskt gjorde mer än mitt bästa. Mest för att mitt bästa var slut efter cyklingen, eller i värsta fall efter ett halvt 10 kilometersvarv av löpning.

Jag vill rikta ett tack till alla som följt och peppat. Över tid eller precis i anslutning.
Ett särskilt stort tack till min dotter Svea, som alltid ger mig energi, hennes mamma och min sambo Johanna, som står ut med mig och mina idéer (av varierande kvalitet) och mina föräldrar som inte bara gett mig förutsättningar (som kanske ibland är till hjälp och ibland inte) och som bevisligen utrustat mig med pannbenet Allan. Samtliga dessa fyra ska också ha tack för allt under dagarna upp till, själva dagen och dagarna efter. Bättre resesällskap finns inte!

Nu smälter jag mina intryck. En upplevelse för livet! Vad som händer i framtiden får vi se. Jag ser inte mig själv springa på ett tag, om jag säger så...

Men jag vill avsluta om du som läser detta har en enda cell i kroppen som känner för att prova dina Ironman-vingar finns det egentligen bara en sak att säga; Varför inte? Kör... Bara kör!


//
Joakim

2 kommentarer:

  1. Helt fantastiskt. Ni äger. Hela familjen. Jag känner mig stolt över dina bedrifter???
    Grattis
    Bengt

    SvaraRadera
  2. Så jävla strongt gjort, mannen! Stolt över dina bedrifter! Nu är det bara att vara ödmjuk mot kroppen och ge den lite tillbaka.

    SvaraRadera