Race report; H12, Hilleröd, Danmark (MTB)

Det har gått en vecka sedan jag, tillsammans med ett lag bestående av mig och tre, nåja två, andra fullföljde loppet H12 precis utanför Hilleröd i Danmark.

Jag och Micke poddade om det direkt i Skogscyklisterna. Så pass direkt att det var inspelat redan innan vi parkerade bilen hemma.

Men, jag hade ju i ett svagt ögonblick lovat att skriva racereporter här på bloggen med så...

Vad är då H12? Jag skulle såklart kunna fiska lyssnare till podden, men enkelt förklarat då, så är det ett 12 timmar långt lopp som man deltar i genom att vara del av ett lag. Laget består av 4 cyklister och delas in i en herrklass, en damklass och en mixklass. Egentligen är det bara mixklassen som har särskilda regler där givetvis tjejen eller tjejerna måste delta i en viss omfattning. I övrigt är det mest att cykla och ha kul. Tävlingen går på en bana, som för året var 12,5 km lång blandat med grusväg, stig och lite mitt emellan.

Ja, förresten, det går att köra i soloklass med, men då är det mest att cykla, det där med att ha kul vet i fasen. Det är hårdingar som kör det där!

Just vårt lag, som egentligen skulle bestå av mig, Jonas, John och Joakim (inte jag, en annan med samma namn alltså) blev på lördagsmorgonen en man kort då John vaknat med feber. Och trots att jag är långt från läkare kunde jag bara genom att se honom, snabbt komma till slutsatsen att jag precis fått en biljett till 25% mer cykling. Som om en fjärdedel av 12 timmar inte räckte...

Till H12 åkte jag med ett arrangemang anordnat av Cykelklubben X, CKX i dagligt tal. Det innebar att manegen var krattad med tält och allt.

Starten går klockan 09.00 och sedan cyklas det så att det sista genomförda varvet innan klockan slår 21.00 blir resultatet. Flest var vinner, om man nu tävlar.

Med vårt lag var kanske inte vinst att räkna med, vi var med för att ha kul.

Jag var bokförd som cyklist nummer 1, vilket innebar att jag började. Starten gick ut på en startloop som var 3 kilometer lång. Det var öppet och lättcyklat. Syftet var att sprida ut fältet innan man gav sig in på det ordinarie varvet. Det funkade väl OK, men när varvet kom till sina tekniska partier var det inte så utspritt att det gick att cykla på. Men, nu tävlade vi ju inte.

Varvet i sig började med att slingra sig uppför i 5 km, där det nådde den höjdmässiga toppen. Sedan var den HUVUDSAKLIGA riktningen utför, men det innebar såklart inte att den var utan klättringar. Banan var i huvudsak bestående av grusväg eller väldigt lättcyklad stig. Det fanns mer tekniska partier med brantare utför eller uppför, rötter och andra roliga svårigheter. Det var på sätt och vis tur att det inte var mer av denna vara, för det hade gjort banan alldeles för svår. 

För egen del hade jag rekat banan digitalt, inte alls i verkligheten.

Det var väl tillräckligt för att inte köra slut mig själv i början, men det gör man ju ändå inte i ett lopp som man vet ska pågå hela dagen. Det handlar om att hitta ett tempo man kan leva med.

Men så är det ju tävling. Och så är ju banan som den är. Och då går man i mål på startloop på första varv med 168 i snittpuls och 180 i högsta notering. Min maxpuls är 185, enligt ett maxpulstest jag gjorde i våras. Dessutom i löpning där man oftast har lite högre puls än vad man kan dra upp på cykeln. Om siffrorna känns konstiga och irrelevanta, kan vi sammanfatta det med att jag gick, rätt nära, all-in. 90% av tiden i pulszon 5 för er som håller reda på sådant. 

Väl i mål visste jag att det skulle bli vila och mat som var det viktigaste.

Jag och Micke hade snackat om att köra intervjuer med folk under tiden vi vilade. Som vi sedan kunde ha till att berika poddavsnittet. Jag försökte under min första vila, vilket fick tillföljd att jag nästan missade att vara på plats i växlingszonen när Jonas kom dit. Växlingen gick till som så att den som gjort klart sitt varv passerade över en chipläsarmatta och signalerade sedan till kompisen i växlingsområdet som i sin tur gav sig iväg och passerade en annan chipläsarmatta. Fel ordning på de båda och man hade varit diskad.

Det bar sig inte bättre än att Micke vurpade under sitt första varv. I en skarp kurva försvann hans framhjul och han synade marken. Så han tvingades till vila, och mådde väl inte helt hundra. Där sprack såklart alla planer på intervjuer.

Tiden mellan varven handlade istället helt om att försöka hämta energi genom att vila och stoppa i sig något.

Det gick rätt bra mellan varv 1 och varv 2. Cyklade på ungefär samma tid, lite bättre. Nu visste jag var jag var stark, och var jag inte var det. I konkuerrensen handlade det egentligen om var jag var katastrofalt svag, och var jag inte var fullt så katastrofal. Jag ska komma till det i ett personligt inlägg framöver, men de andra cyklisterna gör mig ödmjuk. Jag är ta mig fan pinsamt kass emellanåt.

I sak var det så att grusvägar med slakmota inte precis spelade min överviktiga cyklistkropp i händerna, medan jag vet att när utmaningarna är mer tekniska än direkt fysiska är jag lite bättre. Likadant är all inblandning av pannben till min fördel.

Varv 3 är det inte heller något större fel på. Men varv 4 blir an katastrof. Jag får inte i mig tillräckligt med näring mellan varv 3 och 4 och redan vid vändpunkten på 5 är det uppenbart att jag är på väg att gå i väggen, eller bonka som det är populärare att uttrycka det på cykel. Det finns inget där. Om jag var dålig innan är jag sämre nu. Det går inte att cykla mountainbike när man inte kan göra tillfälliga ökningar utanför det snittempo man håller. Skit samma, det går inte bryta heller.

Som tur var är stämningen i tältet god. Det är gött att komma dit efter ett dåligt varv och hämta lite luft från roliga människor.

Varv 5 blir dugligt, men nu är det inte något mycket mer än överlevnad. Tempot är lägre. Det är bara att acceptera, tävlingen har gått in i ett annat skede. De som är bra i detta skedet är mycket bättre än vad jag är. MYCKET bättre.

Jag tappar inte så mycket, och känslan är inte usel. Men jag önskar så att jag var bättre.

Hyfsat tidigt står det klart att jag kommer cykla lagets sista varv, mitt sjätte... Det gjorde jag och på så sätt drog jag mitt strå till stacken för att laget på tre skulle avsluta så bra som möjligt.

Sammanfattningsvis önskar jag att jag var bättre. Men att bli bättre är ju ändå något som är upp till en själv. Jag har mig själv att skylla, så att säga. Mer om det senare då...

H12 då, som företeelse och event? Jo men det kan jag verkligen rekommendera. Det är en prövning. Låt ingen säga något annat. Det tar och ska man göra det bra, det vill säga nå ett resultat en bit upp i listan, måste man vara fyra (eller tre) som alla satsat rätt hårt.

Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka. Men i så fall ska jag ha förberett mig på ett annat sätt.

För att ge lite perspektiv på hur jobbigt det är, kan jag säga att utmattningen gjorde att jag nu sitter och drar mig igenom en förkylning. Dagen efter var ingen lek och jag skulle nog säga att ansträngningen är större än en olympisk triathlon och inte så väldigt långt från en halv ironman, eller 70.3 som den också kallas.

Nu laddar vi för X-cup i Bockeboda till helgen. Ja, och laddar gör jag med att ta hand om min nytillkomna familjemedlem, Lilly, som föddes i veckan här. Att bli förälder ger perspektiv på saker, även om jag redan var det innan.

Men viljan och suget att cykla är minst lika stort. Lite så att jag hoppas att mina döttrar ska bli cyklister, även om deras mamma sätter ridspö i händerna på dem innan de kan gå! Nåja, det visar sig...

//
Joakim

Årets tävlingar... och påsk och så.

Kan vi prata om det här med vinter och vår?
Det är nämligen någon som helt missförstått det här med vad som är vad och när det ska infalla! Någon som sitter med fingret på knappen för att tända den där lampan som folk kallar för solen. Och efter det är det helt OK om vederbörande tar samma finger, drar över det till knappen för fläkten och snö och slår av dem. Ju förr desto bättre!

Det är som bekant påsk och det ska ju firas. Att själva högtiden i sig är en konstig blandning av religon, och gamla sedvänjor från folk som trodde rätt mycket på sagoväsen, kryddat av en pragmatisk inställning till vad som ska bjudas på vid eventuella festligheter är väl, vid det här laget, rätt uppenbart för alla. Eller är det någon som kan ifrågasätta varför en halvnaken hare är en rimlig gäst för att uppmärksamma att en religiös figur led och dog samtidigt som vi trycker i oss ett livsmedel som lämpligtvis är lätt tillgänglig just vid den tidpunkten på året? Underbart roligt att raljera över i alla fall, om inget annat!

För min del innebar i alla fall firandet av påsk att det var dags att packa och dra nordöst till svärföräldrarna i Örlogsstaden Karlskrona.
På långfredagens morgon packades så bilen och självklart skulle en av mina älskade cyklar få följa med. Den hängdes på bilen i ett underbart solsken. Av snön som tidigare plågat alla och envar syntes inget och kvicksilvret smög minsann upp på rätt sida om femman...
Jag hade redan fått rapporter om att det inte riktigt var samma situation i Kallekrona...

Men resan var något av en tidsresa. 2 månader bakåt i tiden. Vid ankomst kunde jag konstatera 20 cm snö, i töande stadie, och gråmulet. Det en bitter skåning (vilket jag lätt kvalar in som härvidlag) skulle kalla pisseväder!
Nåja, gnäll har aldrig gjort en cyklist så jag asade mig ut med cykeln.
Jag lade mig till och med vinn om att leta upp en lämplig slinga att ta mig an i de närbelägna skogarna.
Det visade sig att cykel var HELT FEL redskap att ta med. Jag skulle haft skidor.
Nåväl, man får väl göra det bästa utav den soppa man blivit serverad, och i detta fallet blev det en runda på grusvägar. Grusvägar tyngda av den där töande snön.
Jag tror att min slutsats är överflödig för er, kära läsare, men ändå... Det sög!
Den lata, blekfeta skåningen letade upp en backe och körde lite intervaller i denna. Bättre än inget... 1 minut upp, rulla ner, 1 minut upp... och så gör man så 5, 7, 10 gånger så brukar det mesta av förståndet kommit tillbaka så man kan avbryta och åka hem.
En timme in på kontot.
Kul? Mja...

Nu när jag redan skrivit en halv roman tänkte jag komma in på utlovat innehåll, nämligen vilka tävlingar jag tänker köra i år. Om någon av er skulle känna att ni är sugna på att göra livet lite lättare och heja på mig! Eller något.
Vi kör igång!

29:e april, X-cup, deltävling 1. Klåveröd
X-cup är en serie med mountainbiketävlingar för motionärer. Det handlar väldigt lite om att vinna och extremt mycket om att ha kul. På välsnitslade banor i Skånes, och därför Sveriges, bästa skogar. What is not to like?
Tävlingsformen är att man cyklar 60 minuter på en varvbana, och skulle sista varvningen ske innanför denna tid får man avsluta varvet.
Kul, intensivt och smidigt, rent så där livspussligt.
Mina egna intentioner och förväntningar på tävlingen är väl egentligen lågt ställda vad gäller resultat, men desto högre ställda vad gäller leende och njutning. Det skulle vara gött om man inte var sist i teamet varje gång...
Klåveröd är en sådan skog som man bara faller för. Och jag är helt övertygad om att det blir ett grymt varv. Om våren bara laddar på så...

5:e maj, H12. Nödebb, Danmark
H12 är en lagtävling där man är 4 deltagare som delar på 12 timmar att cykla runt en varvbana som tar 30 - 40 minuter.
Danskarna ska enligt uppgift vara ena rackare på att anordna tävlingar och det ska tillika vara en föredömlig stämning i depån.
Jag har inte provat på detta tidigare, så jag är beredd att bli hänförd. Tävlingsledes är förväntningarna mest att ha kul. Resultatet är sekundärt, om ens det.

19:e maj, Göteborgsvarvet. Göteborg
Nu är det såhär att denna tävling ligger i farozonen i och med att vår lilla 3-dels familj ska uppgraderas till 4-delad. Det är i närheten av detta datumet som uppgraderingen är planerad så det kan bli ingenting.
Som ni säkert förstår är det många variabler som kan dra deltagandet i en eller annan riktning. Det får bli som det blir.
Om jag deltar gör jag det för att det är ett fantastiskt jippo, och kommer nog försöka sikta på att hjälpa min kompis Kim och hans fru Hennie runt. Den som lever får se.

20:e maj, X-cup deltävling 2. Kristianstad
Skulle nu Göteborg bli ett för stort åtagande kommer det bli en kortare sväng till Kristians stad och cykla andra deltävlingen i X-cup. Det blir repris på... Den som lever får se.

3:e juni, X-cup deltävling 3. Vallåsen
I Skånes egna alper är tredje deltävlingen av X-cup.
Jag ser verkligen fram emot detta då jag än så länge inte testat att cykla så mycket på åsen. Återigen en förväntan på leende och en näst intill likgiltighet inför resultat. Så dålig är jag...

1:a juli, Ränneslättsturen 78 km. Eksjö
En solklar favorit bland de tävlingar som bjuds runt om i vårt avlånga land. Välordnat, vackert, roligt, underbart!
Det har tydligen lovats i en viss pod att det ska sändas från denna tävling så det får vi väl leva upp till.
Jag ser fram emot så mycket med denna tävlingen. Stigarna, stämningen, det sociala och allt vad det innebär.
Det är dock första gången jag kör långa rundan. Det är lite av en förberedelse för Cykelvasan men också ett steg att ta för att slippa skämmas för att mesa ur och köra den lätta vägen.

8:e juli, X-cup deltävling 4. Hässleholm
Dags för nästa 60 minuters försök att mörda de egna benen. Mitt i sommaren. Perfekt ju!

29:e juli, X-cup deltävling 5. Hovdala, Hässleholm
På mark, lika klassisk som vacker och kvalitativ är det dags att köra 60 minuter självplågeri igen. Vid det här laget bör man ju vara i sommarform och då ska det väl mest bara vara roligt?

11:e augusti, Cykelvasan 95 km. Sälen, Mora
Tävlingen där jag ställer mest krav på mig själv. Det ska filas på föregående resultat och jag kommer INTE vara nöjd om jag inte slaktar min gamla tid. Jag har inte riktigt filat färdigt på vad det innebär i tid, men det ska vara klart innan resan går norrut. 3.30, 3.15 eller ännu snabbare... Det är bara att kötta!

26:e augusti, Snapphaneturen 60 km. Hovdala, Hässleholm
Tänk er skånsk lövskog. På sommaren. Med stigar som känns som eviga. Vackra, vinglande och så bra att de tvingar ut mungiporna i ett löjligt leende. 60 km av detta... Jag är rätt taggad, redan nu. Tror dessutom att det blir en grym grej att göra med teamet...

16: september, X-cup deltävling 6. Malmö
Som vädret varit de senaste åren kommer denna tävling att brännas av i sommarvärme så det är väl all anledning att behålla sommarformen. Ska vi dra till med en klassiker? Den som lever får se.

29:e september, X-cup deltävling 7. Orup, Höör
Ännu ett FANTASTISKT naturområde i Skåne som får besök av cupen. Det sista besöket till och med. Det kommer bli bra. Det kommer bli roligt.

3:e november, Kullmannen, dödens zon. Kullaberg
Jag är en idiot! Jag faller så lätt för lockelser och är en tacksam person att utmana. Så nu står jag inför att jag ska springa 22 km riktigt avancerad trail. Kuperat. Mycket kuperat. Jag är blekfet skåning. Jag är lika kompatibel med backar som fiskar är med öken. Det här kommer göra ont. Det enda som gör att jag mår lite bättre är att det kan vara en rätt fet tillfredställelse att gå i mål... Om jag lever får vi se!

Så ser det ut...
Ambitiöst, men utan att sätta några exakta mål. Det behövs inte, det är svårt nog. Men mest av allt tror jag ändå att jag kommer ha kul, än om stunder kommer vara riktigt jobbiga, riktigt grisiga faktiskt.

Och med det är det slut på inlägget. Vi får väl se när jag får för mig att lägga in nästa. Man vet aldrig, jag kan ju blixtra till. Så länge ska ni ABSOLUT INTE missa podden, Skogscyklisterna. Den hittar ni på iTunes och Acast!

Ha det fantastiskt!

//
Joakim

Race report, Stävie Trail 4/3 2018

Jag vet... det kommer som ett rop från de döda. Att det finns en nyproducerad text på Tjocke-Jockes blogg.

Men jag har, som brukligt, mina ursäkter till varför det uteblivit.
Det har varit uppstart av podcast (i form av Skogscyklisterna, som finns både på iTunes och Acast) och så är det hela den där cirkusen med livet och det pusslet som följer med det.

Men jag har en ny idé, nämligen att använda bloggen som en ren ventil för att lätta på trycket efter tävlingarna som ska diskas av under året. Rena race-reports alltså. Det känns som ett löfte som inte får mig att börja hyperventilera och svettas av stress och press.

Allt det andra filosoferandet kommer ut i allt vi pratar om i podcasten, så det skulle bli dubbelt att komma med samma grej även här. Så skulle det nu vara någon som saknar inlägg av denna typen föreslår jag att ni lyssnar på podden. Allt för att dra lyssnare, vet ni!
Och skulle det vara så att ni saknar något där är det vi önskar mest av allt att man hör av sig om man har minsta lilla input och åsikt!
Och jag envisas med att skriva vi, och det är för att jag ju har med mig min ständiga vapendragare Micke i podden. Det behövdes någon som kunde moderera bort risken att allt ballar ur...

Nåväl, det är ändå så att årets första race är avklarat.
Jag ska förklara mer om vad som väntar detta året, i tävlingsväg, men vi kan väl bara sammanfatta det med att det inte blir löpning i huvudsak i år...
Men, likafullt är premiären förlagd till Stävie trail, ett terränglopp och alltså just löpning ändå! Konsekvens är för den tråkige!

Stävie trail är ett trevligt lopp som anordnas precis runt knuten från mitt hem. Det har under åren vuxit till att bli fler och fler anmälda och i år, det femte året, meddelade Anna och Sarah som anordnar att det minsann var fullt. Det var till och med så att de bjöd på några extra platser för att lätta på trycket från villiga deltagare.

Att anordna ett lopp, första helgen i mars är inget enkelt, fråga bara kullorna och masarna som ordnar med skidåkning mellan Sälen och Mora just denna helg.
Här, lite längre söderut har vi lite andra förutsättningar och det är väl tur det med tanke på att tanken är att man ska springa, inte åka skidor i det aktuella loppet. Å andra sidan var vädret just i år gränsfall dugligt, även för skidåkning.
Jag kontrade naturens nyck med att sko mig med dubbade terrängskor. Kort sammanfattat var det ett bra val. Salomon S-lab Snowcross för den som vill odla på prylnördigheten.

Varje år har intäkter från Stävie trail gått till välgörande ändamål, och detta året fanns det möjlighet att hjälpa till med mer än det anmälningsavgiften bidrar med genom att köpa randiga kompressionsstrumpor, lika de som Ronald McDonald har, eftersom det var till denna clowns hus i Lund pengarna gick denna gång. Med strumporna följde en startplats i första startled. Så jag tyckte att  det var en bra deal, och att familjer med sjuka barn ska ha någonstans att bo under sjukhusvistelse är jag synnerligen benägen att bidra till så, ka-ching, och randiga strumpor draperade mina ben.

Nu har jag väl egentligen inte något större behov av att starta i första startled eftersom jag egentligen, i sak, inte är snabb nog för det.
Tvärtom fick omgivningen mig att starta lite väl optimistiskt och precis innan 2 km hade verkligheten kommit ikapp mig och jag fick leta upp en annan känsla och ett annat tempo.

Banan i sig är, föga förvånande, inte begåvad med någon lång eller mördande stigning eftersom den ju rör sig i den bästa delen av Sverige, Skåne. Men den är däremot konstant föränderlig och ger små höjningar, eller sänkningar mest hela tiden. Och på så vis är den krävande på sitt sätt, men är absolut inget som behöver avskräcka den som inte är van vid stiglöpning. I år hade stigarna välsignats med snö, eller liknande, till stor del så just i år blir nog inget rekordår för de återkommande entusiasterna.

För mig, som än så länge inte hittat formeln för att hålla en lämplig kroppsform för löpning, det vill säga smal, är även små stigningar utmanande.
Därför var de flackare och rakare partierna kring 4 kilometer välkomna för att jag skulle få tid och möjlighet att hitta någon form av "flow". Det gjorde också att jag fick med mig en bättre känsla sista biten och därför blir slutsatsen att första kilometern, som förvisso gick för fort, och lite drygt den sista kilometern liknade löpning. De andra var stapplande och mindre vackra. Som utövaren i sig alltså...

Loppet är riktigt kul att springa. Det är otroligt väl utmärkt, perfekt draget och stämningen är hög. Det är även uppenbart att man lyckats behålla en stämning deltagare sinsemellan som är positiv, välkomnande och förlåtande. Nästan ett unikum i vårt allt mer hårda samhälle.

Paketeringen har en alldeles särskild prägel genom att den sammanfogar exakt professionalism och härlig gräsrotsfeeling.
Märkningen av banan, kvalitet på "flaggvakter", startområde, nummerlappsutlämning och medalj är allt på nivå med vilket kommersiellt monster som helst, men känslan av att vara bland vänner blir stark av många små, men viktiga saker. Min favorit bland dessa är att grundarna, arrangörerna och därmed även generalerna för tävlingen går runt i varsin vanlig reflexväst, med sina förnamn skrivna i tusch på ryggen. Det är personligt, när det är som bäst! Jag är imponerad.

Jag har vid tidigare år deltagit i form av att vara funktionär, och efter årets deltagande har jag nu dilemmat om jag vill springa nästa år, eller om jag hellre är funktionär och på det sättet bidrar till något som så tydligt står för det mest positiva med motionstävlingar. I-landsproblem, förvisso!

Jag tar mig en funderare, och återkommer innan nästa års tävling skickas ut i skogen du inte visste fanns!

Ja, för fasen, resultatet...
37.17 på egen klocka. Det var väl vad jag hade att ge. Det fanns mycket jag kunde gjort bättre, och många av de variablerna ägde jag säkert själv. Men... jag var med för att ha kul och i den frågan blev det nästan full pott, så jag har inte en enda cell som är besviken eller ledsen för resultatets skull.
Särskilt kul var det också att vi var ett par stycken från vårt cykelteam, Team Suunto Mountainbike, som deltog. Delad glädje är som bekant dubbel glädje.

Jag kommer att återkomma med vad ni kan förvänta er av det här med rapporteringar från lopp under säsongen, och så länge vill jag absolut slå ännu ett slag för podcasten Skogscyklisterna! Lyssna och berätta vad ni tycker!

//
Joakim