Basen i att jag har denna
önskan är nästa helt och hållet driven av att jag vill kunna prestera på de
triathlontävlingar jag anmäler mig till. Jag kunde givetvis valt en enkel väg,
och hoppat över att ställa sådana krav på mig själv.
Nu tror jag inte på ”lätta vägar”. Man ska följa sina drömmar, och i mina ögon
så har ingenting som kommit utan ansträngning någonsin varit något värt, lite
spetsigt uttryckt.
Det gör att jag står med
behovet att tappa ett kilo eller två. Eller tio, om jag nu ska var ärlig.
Planen är att styra upp
det med att ha koll på vad jag stoppar i mig, och min erfarenhet är att det
fungerar bra att dra ner på kolhydraterna och fokusera på bra råvaror.
För att hjälpa mig har jag en app jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.
Träningen ökar jag och siktar så här till att börja med att bygga upp
kontinuitet och få en tolerans för belastningen. Jag räknar såklart kallt med
en synergieffekt i vikt och välmående.
Att inte göra någon
hemlighet av mitt mål sätter ett socialt tryck på mig själv att fortsätta välja
rätt. Offentligheten hjälper mig att göra rätt val och på så vis inte trilla
utanför planen.
Dock har min offentliga hållning knappast lett till att någon sagt att det är
en god idé att jag blir av med ett par ”pappa-kilon” även om det, säkert som
amen i kyrkan, är sanningen. Och den sanningen är uppenbar för alla, med
någorlunda syn.
Anledningen är säkert en del hänsyn, en del hyfs och en del rädsla för en diskussion som kommer bli lite jobbig och känslig.
Men, på riktigt, aktualiserar det en djupare och viktigare diskussion.
Nämligen hur vi hanterar varandra i hänseende till vikt och hälsa.
Självklart är det så att saker som rör denna frågan just nu, intresserar mig lite extra. Fast helt utan att det var avsikten för stunden, snubblade jag över högkvalitativt lyssnande i ämnet när jag lyssnade på Jojje Borsséns pod ”Unika människor” där han gästas av, och intervjuar, triathleten Annie Thorén.
Intervjun är bra från början till slut, men där är ett avsnitt som handlar om vikt och kroppsuppfattning som är det bästa jag hört på länge
Anledningen är säkert en del hänsyn, en del hyfs och en del rädsla för en diskussion som kommer bli lite jobbig och känslig.
Men, på riktigt, aktualiserar det en djupare och viktigare diskussion.
Nämligen hur vi hanterar varandra i hänseende till vikt och hälsa.
Självklart är det så att saker som rör denna frågan just nu, intresserar mig lite extra. Fast helt utan att det var avsikten för stunden, snubblade jag över högkvalitativt lyssnande i ämnet när jag lyssnade på Jojje Borsséns pod ”Unika människor” där han gästas av, och intervjuar, triathleten Annie Thorén.
Intervjun är bra från början till slut, men där är ett avsnitt som handlar om vikt och kroppsuppfattning som är det bästa jag hört på länge
Annie Thorén
Kort sammanfattat kan man säga att Annie uppmärksammats för att hon inte har den typiska triathletkroppen, och att det på sätt och vis är befriande. Men också att det finns en hel del att önska när man pratar om idrottares kroppar och form.
Annie är simmare från början, har tränat sig till att bli en stark cyklist och har väl en, i jämförelse, lite svagare gren i löpningen.
Gwen är däremot aldrig först ur vattnet, men brukar kunna stänga lite försprång på cykel och KROSSAR sedan sin konkurrenter på löpningen. KROSSAR!
Och det är klart är man så lång och så smal är man såklart som gjord för att springa.
Gwen Jorgensen
Jag tycker att det är en del av charmen med triathlon. För Annie är minsta sagt framgångsrik och kan leva på sina fördelar, precis som Gwen kan utnyttja sina. Och det ska sägas att en stor del av Gwens framgång kommer från mer än en bra löpning. Hon utnyttjar sina styrkor och är taktisk och smart på cykeln, och gör det mesta av sina möjligheter.
Det är intressant i sig
själv, men det som blir särskilt bra är när Annie och Jojje diskuterar hur det
här med vikt, kroppsuppfattning och självbild och hur det hanteras. Det är
knappast högt i tak, utan man har snarare någon form av moralpanik. Jag kan
tycka att man kan tillåta sig att prata om saker utan att det ska vara så
mycket värderingar i det. Att man kan säga att någon är lite överviktig, eller
för den delen för smal, utan att det på något sätt minskar (eller ökar för den
delen) personens värde.
Personligen tycker inte jag att den kropp som Gwen Jorgenssens har är snygg. I
mina ögon ser det sjukt ut. Jag utgår från att hon själv inte valt sin
kroppsform baserat på estetiskt tyckande, utan snarare att det är en följd av
hennes jakt på sina mål, ett medel. Och som vi alla vet, helgar målen medlen.
Jag säger alltså att jag respekterar att hon gör sitt val, för att det är ett
annat mål än subjektiv skönhet, och felriktad fåfänga.
För, med handen på
hjärtat är hälsa inte det samma som en smal kropp. Inte alls, faktiskt. Men en
överviktigt kropp, med ett överskott av fett, inte musker, är ett ganska säkert
tecken på någon grad av ohälsa. Och det är det jag menar att det är precis så
vi MÅSTE börja se på saken och våga ta det. Med lite mindre värderingar, lite
mindre fåfänga och med lite mer syn mot djupet och insidan.
Vad tycker ni?
// Joakim
// Joakim