Och regnet strilar...

Såhär under våren är det ljuvligt att komma ut i solen och få den törstande kroppen att dra i sig av D-vitamin och positiv inställning. Men samtidigt är våren, tyvärr, den årstid man kan bli mest besviken på med strilande regn och otillräckliga temperaturer.

Men det kan faktiskt vara ”gött” med lite motstånd och det kan till och med utgöra bra motivation med regn och rusk. Att prövas av elementen liksom. Så länge det inte är så kallt att det är svårt att få på sig tillräckligt med kläder är det, enligt mig, bara skönt med lite regn att ackompanjera träningen. Igår var jag ute med ett gäng engagerade cyklister i de Genarpska skogarna och fick känna på lite tempo i skogen. Alla var förberedda på regn och när det uteblev kändes det nästan som att det var sol trots att det var mulet. Med rätt inställning är alla väder en tillgång.

För övrigt blev den ack så vanliga devisen inom alla cykelsporter, ”det finns alltid något bättre” uppenbar efter att jag cyklat en kort bit på Pelles sjukt fina, heldämpade, Trek. Det fattas ett par tusenlappar i budgeten dock. Ganska många faktiskt!

Men utrustningen som ska ge DIG möjlighet att komma ut i regnet är inte så farliga så, med det sagt tänkte jag tipsa om vad för utrustning man behöver och några andra förutsättningar.

Tipsen förutsätter att det är dräglig temperatur, vinterträning är en annan sak. Då är man nödgad att ta hänsyn till att luftrören och resten av kroppen påverkas. Men med vårens intåg pratar vi om drägliga temperatur, vilket det givetvis även bör vara framöver, med sommar i sikte.

Och självklart kan du strunta i tipsen och bara köra på... Men det är varken lika roligt eller bra!

1. Gör det!

Ställ inte in på grund av att vädret är dåligt. 

Strunta i att det regnar. 

Kör ändå. 

Det är möjligt att du får ändra lite och det är kanske inte läge för ett intervallpass med väldigt passiv vila, det blir för kallt. Byt till fartlek eller aktiv vila mellan de hårda delarna!

Har du nu någon form av schema som styr, och har specifika pass du vill få med, kan du med fördel byta plats på två pass.

Och kom ihåg att det kan ju bli dåliga förutsättningar den dag du vill prestera! Typ som ”train hard, win easy”.

2. Rätt kläder

Det är såklart ett måste att klä sig rätt. 

Och klä sig rätt är inte nödvändigtvis att ta på sig en massa täta kläder.

Det finns massor av kläder som säger sig stoppa vatten utifrån och släppa ut fukten inifrån. Mina erfarenheter är att det finns ett klart samband mellan pris och funktion på dessa plagg. 

Om det är varmt nog, låt oss säga 13-14 grader, är det nästan GARANTERAT bättre att acceptera att du kommer bli rejält blöt, skippa de billiga täta plaggen, för du kommer ändå bli blöt inifrån i så fall.

Ska du ut på ett längre pass är det kanske värt att ha ett plagg av bättre kvalitet så att du inte blir blöt direkt. Och låt det i så fall kosta en slant och vara gjort för den tänkta aktiviteten. Att motivera ett lite dyrare inköp kan du göra genom att ta del av SMHIs statistik.

Ett billigare knep är att hitta plagg som är gjorda i material som inte försämras när de är blöta. 

Som exempel, tycker jag att det är skönt att drapera benen i tights när jag springer. De material som tights är gjorda i klarar vätan bra och förändras inte i passform eller funktion.

Om man nu tycker att det ser löjligt ut eller tycker att det blir lite väl lite skydd mot elementen kan jag rekommendera de ”dubbelbyxor” som många tillverkare nu kommer med. Shorts, med inbyggda tights liksom. Jag använder Salomons S-lab och det är löjligt bra shorts. En lätt rättfärdigad investering!

Salomon S-Lab Exo Twinskin

Innertightsen är av kompressionstyp.

Kompressionsplagg sitter tight, riktigt tight. 

Tycker du att du känner dig instängd i det tighta blir det bökigt med regnlöpning. Alla plagg som inte sitter åt, och har en löst sittande passform när de är torra, kommer att sitta desto tightare när de blir blöta. 

Och är det inte gjort för att sitta tight, funkar det oftast ganska dåligt när det väl sitter tight. Tänk dig funktionen i en blöt bomulls-T-shirt. 

Inget vidare!

Välj alltså kläder av material som kommer att vara bra både torrt och blött. Och välj med fördel tighta kläder, även om motionsformen i sig inte kräver det!

Principen är densamma för både ben som för överkropp.

3. Rätt rutt

Om du nu ändå ska bli blöt och dan, är det inte lika bra att förlägga passet någonstans där det saknas asfalt och det kan bli lite spännande?

Ut på stigar och leder. Till fots eller med hjul... Låt det bli lerigt, skitigt och utmanande. 

Automatiskt får du en runda där koordination och styrka kommer med i passet, av bara farten.

Är du orolig för att det inte blir en mätbar runda är det bara att skaffa en klocka med både GPS och puls. Det borde ändå alla ha, och då har du ALLTID koll.

Suunto Ambit3 Sport

Väljer du tillexempel Suunto Ambit 3 Sport, kan du dessutom vara säker på att hittat tillbaka och slippa bli vilse, då du även kan navigera med klockan. Och du behöver inte vara teknikfreak eller hacker för att klara av klockan, den är lika enkel som avancerad!

Givetvis ställer de nya stigarna krav på utrustning, så... 

4. ...rätt fotbeklädnad/däck

Om du nu sticker ut i terränglådan tänk på att se till att ha kontakt med marken. 

Skor eller däck, i båda fallen är det en djungel (lustigt nog), men se till att du bestyckat dina fötter eller hjul med sulor som klarar bra med lera och då syftar jag på att det i båda fallen finns ett mönster som ger bra grepp även när det är dåliga förhållanden.

Att byta däck är lite större operation än att byta skor, men det kan fortfarande vara roligare att ha rätt däck till rätt förutsättning. Och rolig träning är oftast bättre än tråkig träning. Och när prislappen ska smältas kan det vara bra att tänka på att det är glädje du betalar för!

I mina ögon är det onödigt att sikta på en tät sko med hjälp av Gore Tex eller liknande. När du springer kommer du bli blöt om fötterna ändå. Och det är inte ett särskilt stort problem förutsatt att du har rätt strumpor.

Bomull är självklart bortvalt, men se till att välja ett par strumpor som sitter tight på foten, enligt samma modell som för kläderna i övrigt. Jag brukar undvika de absolut tunnaste strumporna när jag vet att det ska bli rejält blött. Och ylle är bättre än syntet. Men oftast dyrare…

Unna dig sedan ett par skor som du ENBART använder till terräng. Att springa på asfalt med ett par bra terrängskor är att likna vid att köra bil med dubbdäck under högsommaren. Det försämrar inte bara din prestanda, det sliter även ut skorna på nolltid. Ett par skor till har du plats till. Återigen, kolla SMHIs statistik!

5. Rätt avslutning

Efter att din runda är klar är det bara att hoppa in i en varm dusch eller en ännu varmare bastu.

Passa på att ta med kläder och skor i duschen om de blivit skitiga och skölj av det värsta i duschen så slipper både tvättmaskin och dina andra kläder att slitas i onödan!

Skorna ska du helst undvika att köra i tvättmaskin eller torka för varmt, då det  förstör och sliter. En uttjänt diskborste i duschen gör att skorna hålls nya, fräscha och bra länge!

Så… nu får jag nog sluta sitta och glo på det strilande regnet! 

Det gäller att se det som en välkommen omväxling och uppsöka närmsta grushög, äng eller skog och köra slut på kroppen, på ett annorlunda sätt. 

Du kommer upptäcka att det är kul, det kommer vara givande, och du kommer vara obeskrivligt nöjd efteråt. Nästan stolt.

Med regniga hälsningar

//

Jocke

Motivation...

Ett vanligt förekommande ord när det handlar om träning är ”motivation”.

Vi behöver alla vara motiverade för att orka ta oss igenom det vi önskar, oavsett vilken nivå man är på.

Jag tror att ett vanligt fel som många gör är att de hittar en initial motivation för träning, men sedan glömmer fördjupa den. 

Att skapa förutsättningar att lyckas är att vårda och nära sin motivation.

Ett talande exempel är den som tröttnat på trivselkilona, och framför spegeln konstaterar att nu får det banne mig vara nog. 

Nu ska det tränas!

Där och då, framför spegeln är det uppenbart att det behöver göras något och den starkaste och spontant uppkomna motivationen byggs alltså på någon form av skam. Känslan av att man inte vill vara ”tjock”.

Jag säger inte att den motivationen inte är stark, för det är den. Men den varar, tyvärr, inte så länge.

För det första kommer ju skammen att minska i och med att man lyckas med sin träning och då blir man ju förhoppningsvis lite mer välmående och, med det, slankare.

Utöver det kommer den första träningen att genomlidas, hur tuff den är, skammen driver på! Har man sedan lite tur så kommer förbättringen att vara stor när man lägger om livsstil och vanor och då är det lätt att fortsätta.

Men efter ett tag blir det mindre roligt, och mindre framgångsrikt. Och så var det den avtagande skammen. Helt plötsligt är det inte värt att plåga sig och verksamheten upphör. För i ärlighetens namn fanns det aldrig någon verklig motivation för träning. Bara för att slippa skammen med en, subjektivt sett, oattraktiv baddräktskropp.

Så vad är då riktigt bra motivation? Hur får man den att vara?

Jag tänkte besvara de frågorna på två sätt. Ett generellt, kort svar, som egentligen är hjälp till självhjälp, då det är du som läser som kommer behöva göra det tunga jobbet.

Sedan tänkte jag även ge er mitt perspektiv. Egentligen samma svar, men med fokus på min motivation, mina grunder. Av det kan ni kanske hitta något sätt att tillämpa det på er själva.

Så först, generellt, är felet som görs att man, enligt principen i exemplet ovan, nöjer sig med den initiala motivationen och gör misstaget att tro att den ska räcka hela vägen.

När man står där framför spegeln ska man istället tänka; OK, bra jag har bränsle att komma igång! Toppen!

Men med lite självinsikt och självkritik kommer man lätt fram till att det endast är tillräckligt för uppstarten (i alla fall om du läst detta excellenta blogginlägg). Då tar man ett steg bort från spegeln och funderar på vad som skulle kunna hjälpa just dig när skammen släpper. Det finns ju hur mycket som... 

Vilket för mig till min egen motivation, och mina grunder för min motivation att träna.

Fundamentala grunder

Under denna rubrik inordnar jag saker som att vara hälsosam, leva längre eller slippa att ha ont.

Att ha en väl fungerande hälsa och slippa sjukdomar vill alla. Det är dock svårt att låta detta grunda att man orkar dra sig genom det ena tunga passet efter det andra.

Dessutom är forskningen rätt klar på att för att uppnå de effekterna kommer man rätt så långt med måttlig träning.

Ni som känner mig vet att jag inte gör måttlig, och att måttlig träning, hur bra det än må vara, inte är något som skulle få mig att kröka munnen, varken uppåt eller nedåt.

Förverkligande grunder

En stor del av vår självbild hänger ihop med vad vi gör och hur andra uppfattar oss.

Om jag tränar mycket bygger jag en bild för mig själv att jag är en sund, tränande person. Jag kommer sedan identifiera mig med andra personer som jag uppfattar som likadana, med aktiviteter och med produkter som sammanstrålar med mina tankar. Det förstärker och skapar än mer motivation.

Samtidigt är bilden av oss själva beroende av vad andra säger och tycker, och när den går i samklang med vår egen kommer givetvis självbild att stärkas och cementeras. Och med det sagt vill jag poängtera att cementera bilder vi vill ha är något positivt. Det om något ger ju varaktighet och uthållighet. Långt, långt efter annan motivation släppt kommer du fortfarande ge dig ut eller iväg för att träna av den enkla anledningen att det ”är du”!

Under det förverkligande finns även ett mått av att vara sig själv till lags eller kanske till och med överraska sig själv med sina prestationer.

Tänk dig den som aldrig sprungit för motions skull, som börjar med att kunna springa 300 meter innan dödsångesten kommer. Tänk dig den personen klara av sin första kilometer, eller ännu bättre, sin första mil. Det kommer skapa en helt ny självbild, en helt ny grund att träna och prestera.

Utmanande grunder

Här finner jag mina största bidrag till min motivation.

Jag är en utmaningsjunkie!

Att anmäla sig till ett lopp som sedan hägrar genom all träning är mitt bästa tips. Ju mer sugen man är på utmaningen desto mer energi kommer det att ge att anmäla sig.

Givetvis återknyter denna grund till de andra. Att klara av att springa ett marathon kräver ju en viss hälsa och det är mer än en person som tatuerat in Ironmans logga efter fullgjord järnman, vilket ju får anses vara någon form av omsättning av självbild.

Jag vet att denna grund inte funkar på alla. Min sambo, Johanna dödar sin motivation direkt när hon anmäler sig till en utmaning som lägger för stort tryck på henne. Och det gäller att vara vaksam på var man har sina gränser. Vad är utmanande och spännande, vad är utmanande och lite FÖR mycket? Att känna sig själv och balansera motivation och krav, som det vore vågskålar blir ett framgångsrecept. Utan motivation inga krav, utan krav ingen varaktig motivation. Nyckeln blir då att hitta balans i sin våg. Vill ni citera mig kan ni kalla den för Jönssons framgångsvåg! 

Fördelen med att vara utmaningsdriven är att det finns så oerhört mycket att välja på. Och det blir bara fler och fler alternativ med den friskvårdsboom som just nu råder. Vilken som är rätt för dig, vet bara du. Jag har utlovat ett inlägg om hur jag tänker på planeringen av mina tävlingsår, och nu går det alltså att skönja att de tävlingar jag anmäler mig till är mina katalysatorer för att skapa motivation till träningen som krävs för att genomföra dem.

Mer om just mina utmaningar senare, alltså...

Sociala grunder

Mina flöden på Facebook, Instagram och Twitter är alltid fyllda av notiser, historier och bilder av tränande och tävlande människor. Det beror på att man gärna delar med sig av sin träning. Självklart finns det ett mått av självförverkligande i det. Vad jag menar är att killen som gått på gym under en tid och nu är stolt över sina svällande biceps självklart växer även mentalt, självförtroendeledes av att det trillar in ”likes” på hans bild. 

Jag hör ofta kritik riktas mot denna typ av inlägg och ofta anses de vara någon form av ego-onani. Men jag tycker att man ska ta med sig en sak i sin kritik. 

En sak som jag tror kan ställa kritiken på ända. 

Det är ju någon som tycker på ”like”. Någon som tycker att de där svällande bicepsen är värda en tumme upp, ett ”keep on the good work”. 

Träningssiten Strava (som egentligen riktar sig mest till cyklister) har den bästa formen, de kallar det för ”Kudos”. Smart och snyggt i min bok.

I vilket fall som så är det så att bakom varje ”like” finns någon som INTE irriteras av det, utan någon som beundrar, inspireras eller bara gillar det de ser. Därför ska gymkillen med svällande biceps fortsätta lägga ut sina poseringsbilder. Haters are going to hate, lovers are going to love, liksom!

För övrigt finns det ju all anledning att låta sin träning vara social utan att använda telefon eller dator.

Varför inte dela sin löpglädje med en träningsgrupp?

Alla tävlingar jag deltagit i de senaste åren (det vill säga de åren när jag inte varit särskilt  bra, utan bara jäkligt engagerad) har det varit sinnessjukt bra stämning. Man hejar på varandra och har kul ihop utan att känna varandra det minsta.

Ibland kan jag undra varför den stämningen inte kan få mer plats i vardagen. Jag inser att jag kan vara delaktig i det, men de sociala koderna sätter lite stopp för det liksom.

I vintras upplevde jag ett undantag. En man, kanske 5 eller 10 år äldre än mig kom fram och snackade på gymmet, bara baserat på att jag använde stakmaskinen. Han kollade och frågade vad jag fick ut i watt, och lätthetsad till tävling som jag är ballade träningen ur till en tävling om vem som kunde skrämma upp wattmätaren på sagda maskin högst. Behöver jag säga att diskussionerna hängde med in i bastun?

Så om du vågar, bränn iväg en IRL-like till någon på ditt gym som imponerar, fascinerar eller inspirerar. Om fler och fler pratar med varandra kanske vi kan bryta den tysta sociala koden och sprida positiva känslor utan att ha skärmar mellan oss.

En vanlig social träningsaktivitet för mig är att cykla med kompisar. Delad glädje ÄR dubbel glädje. Och vill man, kan man ju alltid lägga till en tävling eller två i passet!

Ytliga grunder

Vem vill inte vara snygg i badkläder? 

Eller ännu bättre naken?

Jag tror att 90% av nyårslöftena handlar om att bli snyggare, smalare eller mer ”fit”. Problemet är att det som enda grund blir lite fattigt. Ju bredare grund man bygger desto lättare är det att bygga ett riktigt högt hus på den grunden. Om huset nu är motivationen, som metafor.

Mina ytliga grunder utgår dock inte riktigt i min kropp i badkläder. Jag har min dos av fåfänga, det tänker jag inte hymla om, och fåfängan är definitivt grunden till att jag rakar mina ben. Det är helt enkelt snyggare med rakade ben och cykelbyxor. 

Att det sedan är stärkande för min självbild som triathlet och cyklist är en annan fråga... Och att det givetvis gör att det går snabbare både på cykeln och i vattnet behöver inte ens diskuteras!

Men nej, mina ytliga grunder är skapade av mitt abnorma prylintresse. Jag ÄLSKAR prylar. Cyklar, skor, kläder, glasögon, våtdräkter... ALLT! Jag kan inte få nog av det och jag går igång på det!

Om jag hade fått en miljon kronor för att köpa prylar hade jag inte ens behövt en dag för att lyckas göra av med stålarna!

Och det kan ju tyckas dumt, simpelt och dyrt. Men för mig spelar det roll. Jag tycker det är roligare att springa med nya skor. Bara en ny tröja eller nya strumpor gör att det känns bättre. Jag kan till och med motiveras av att få hålla mina prylar i skick. Det är en gigantisk tillfredställelse att ställa undan min racercykel med en kliniskt ren drivlina. Som det SKA vara!

Jag har säkert fler grunder för min motivation. 

Som jag inte tänker på eller ens är medveten om. 

Och det är väl OK. 

Vad jag menar med det att det finns en vinst i att vara medveten om vad som motiverar en och ta kontrollen över de förutsättningarna för att skapa möjlighet för dig själv att öka din varaktiga motivation. 

Om det sedan finns ett överskott och spill utöver det är det bara att gratulera. Men ändå, vill jag uppmana till att ta kontroll över sin motivation, för utan den blir det inte mycket av träningen. Måsten är sällan inspirerande.

Så leta nu upp DINA grunder, skapa grunden och kom iväg och träna, så att jag kan få se just dina bilder på Instagram och stå bredvid dig på startlinjen precis innan nästa utmaning tar sin början!

//
Jocke

Är det farligt att träna?

Så var det dags igen... Det rasas mot folk som tränar!

Grunden är ett inslag på SVTs nyheter där man lyfter fram en hjärtläkare (oklart om det är samma som kardiolog) som heter Mårten Rosenqvist som, i det korta formatet på TV säger att det är livsfarligt att träna hårt. Man kan få stroke.

Initialt valde jag att dämpa min spontana irritation och tänka att det helt enkelt är så att det där inslaget är felaktigt och att de som medverkar inte förstår bättre.

Inslaget hade även en liten blinkning mot Crossfit, och ”militärträning”. Det stärkte min tanke om att detta är ett reportage gjort av människor ointresserade av träning för att skapa debatt... Crossfit är i högsta grad ”militärträning” då det har sitt ursprung hos Navy Seals!

Nu blir inslaget istället inte en diskussion om den teknikkrävande träning som Crossfit innebär utan om att det medför allvarliga hälsorisker att träna hårt!

Jag blev tvungen att gå in på SVTs hemsida och se om man kunde hitta mer information och mer substans där.

Här är artikeln:

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/intensiv-traning-skadligt-for-motionarer

För er som inte orkar läsa artikeln, som inte är särskilt lång och egentligen värd att läsa, kan jag sammanfatta den med att tre personer uttalar sig.

Först ut är bloggaren Sofia Sjöström som ”är” PT-Fia...

Hon tar upp det tryck och måste som sociala medier lägger på oss alla. Man MÅSTE lägga ut sin träning på Facebook och poseringsbilder på Instagram.

Sofia säger även att hon lidit av utbrändhet och att hon numera ibland får ställa in ett pass för att hon känner sig sliten.

Nästa person ut i artikeln är Niklas Pilsander som är forskare på GIH. Han hävdar att allt blivit mer extremt och att den som förr äkte Vasaloppet numera gör Ö till Ö eller Ironman.

Han hävdar att hans forskning visar på att det är ”fel” att träna hårt och att man lever längre om man promenerar till bussen och håller sig förhållandevis aktiv under dagen, istället för att träna hårt och sedan sitta still.

Sist ut, med undantag från en HR-chef i Kalmar där man lagt in träning på schemat för de anställda, är Mårten Rosenqvist som då är hjärtläkare.Han hävdar att det ger rubbningar i hjärtrytmen om man tränar för hårt...

I reportaget ser man Mårten sitta på sitt kontor. Han har bevisligen aldrig tränat då han ser ut att vara en tämligen ohälsosam människa, lidandes av ett tämligen högt BMI som näppeligen är ett resultat av muskler.

Jag tolkar in ett litet uns av förakt mot tränande människor i hans ord.

Jag kan inte låta bli att undra lite vad SVT håller på med!

Det är dokumenterat och fastställt att svenska folket lider av ohälsa som är direkt kopplat till att vi blir mer och mer inaktiva. Det går långt ner i åldrarna och omfattar till och med barn!

Som statlig TV-kanal känns det då tveksamt att komma ut med ett reportage där två människor med trovärdiga och förtroendeingivande titlar odlar skräck kring träning och möjlighet att bygga lust och glädje kring träningen. Framför allt utan att de får ifrågasättas och utan någon motpol. Jag tror att det är allt annat än svårt att hitta en kardiolog som rekommenderar träning!

Jag måste själv bemöta en del av grejorna i artikeln och ge min syn på saker och ting...

Sofia är väl egentligen inte så fel på det i sina uttalanden, men vuxna människor måste ta ansvar för sitt eget och det finns inget obligatorium att lägga ut bilder eller fakta, vare sig på Facebook eller Instagram. Det är upp till var och en och det är trots allt, som sagt, vuxna människor vi pratar med.

Fanns det inga andra tränande vuxna innan Facebook? Var inte det stressande då?

Utbrändhet är ett tillstånd som uppstår inne i människor, med egna värderingar och behov som grund. Det är självklart att de kan påverkas av omgivningen. Men det är INTE omgivningen som skapar dem.

Det Sofia säger som är bäst är att det klokaste att göra är att lyssna på kroppen och anpassa sig efter vad man orkar och känner!

Jag hoppas däremot att Niklas Pilsander blivit missförstådd eller felciterad.

Vasaloppet framstår i hans uttalande som något man gör i farten efter att joggat till bussen två gånger och att Ironman och Ö till Ö är rena döden, rent ansträngningsmässigt.

Nu jobbar ju Niklas på GIH och jag är övertygad om att det finns gott om kompetenta idrottare med verbal förmåga som kan förklara för honom om han själv inte genomfört något av loppen.

Men att säga att det är värre att göra en Ironman än ett Vasalopp visar bara att man inte har någon som helst koll på processen att komma fram till ett deltagande i något av dem. Det krävs mycket träning för båda. Vasaloppet ses bara som mer tillgängligt, vilket delvis beror på att det inte är lika utrustningstungt och mer etablerat i Sverige.

Det som är farligt med alla typer av fysiska utmaningar, som de nämnda och andra är att genomföra dem UTAN att träna ordentligt innan.

Man rekommenderar till exempel MINST 100 mil cykling innan man ger sig på Vätternrundan. Hur ska man hinna det till och från bussen?

Jag föraktar verkligen inte vardagsmotion, tvärtom. Det är ”the shit”. det funkar för upptagna människor och är definitivt till gagn för folkhälsan.

Niklas hävdar vidare att allting blivit extremt... Jaså? Var det inte Gustav Vasa som åkte först mellan Sälen och Mora? Och Ironman, är det verkligen något nytt eller har det en 30-årig historia? Och Ö till Ö som då är den nyaste företeelsen med sitt hårda bidrag till swim-run-scenen. Eller vänta... Är det kanske urtävlingen till swim-run? Är det kanske så att det är den heliga graalen och det som kommer i kölvattnet (roligt nog) är kortare tävlingar av samma typ? Deltagarna i Ö till Ö är inga duvungar och de som arrangerar är långt från oerfarna av att ha hand om tävlingar med extrema förutsättningar! Det blir väldigt mycket negativa ord om evenemang som gör mycket för folks vilja att träna och jobba med sitt fysiska välmående.

Mårten Rosenqvist är ändå den som gör mig mest arg!

Menar karln på allvar att det är en fara för folket att träna? Att vi kommer få en massiv ökning av stroke om folk kör intervaller?

Han kanske skulle prova en promenad själv... Eller hoppa över bakelsen till kaffet?

För dig som läser detta är det säkert ingen hemlighet att jag gillar träning. Men jag är långt från någon elitatlet. Jag är definitivt motionär. Jag gillar dock att träna hårt. I förhållande till min förmåga, vill säga.

Jag har åkt Vasaloppet och gjort flera triathlon (dock inte något Ironman än) och letar mer eller mindre alltid efter nästa utmaning.

Ska jag oroa mig för stroke eller?

Under perioder har jag tappat det brinnande intresset för träning och det jag upptäckt då är att jag mått fan så mycket sämre (ursäkta språket, men jag är lite arg och upprörd här) av att inte träna, eller till och med av att träna måttligare.

Jag är förvisso inte bra på måttligt. Jag är liksom ”all-in”, jag kan inte låta bli.

Jag vet att det kan vara påfrestande för min omgivning, och gudarna ska veta att det är lite besvärligt för min plånbok.

Men inte fasen är det dåligt för min hälsa och mitt hjärta.

Att träna ska vara kul, även om varje pass inte behöver vara en orgie i leende och skratt. Att få det kul är väl mer upp till var och en att hitta sin väg till, men för mig, och många andra, är det utmaningarna som väntar som gör att jag orkar med att jobba med min träning!

Då kan jag inte annat än att bli lite tjurig när själva essensen av min motivation anses vara skadlig.

Men visst, att försöka sig på en Ironman efter att ha joggat ifatt busstidtabellen är nog fasen hälsovådligt.

Företagen som tvingar in sina anställda i att träna är för övrigt helt fel på det. Förutsatt att yrket inte har en kravprofil där fysisk prestation är ett måste. Morot är alltid bättre än piska om man ska få folk att göra saker av vilja. Tvång är destruktivt.

Den som sporras av krav har förmodligen valt ett av de där yrkena med fysisk kravprofil om de vill jobba med sin fysik.

En tråkig bieffekt av artikeln är att jag nu ska ses som en dåre av min omgivning. De som tycker att jag lägger orimligt med tid, pengar eller engagemang på min idrott ska återigen få vatten på sin kvarn och tycka att jag är sjuk.

Och det gör mig arg. Gillar ni inte cyklar behöver ni liksom inte följa mig på Instagram... Jag är inte sjukare än kvinnan som väger 100+ som lastar kundvagnen full med socker i flytande form. Jag är definitivt inte den av oss två som belastar folkhälsan värst.

Bortsett från just det specifika är det samma historia som varit på tapeten tidigare och frågan är densamma...

Det råder just nu någon form av "träningsboom" och motionslopp runt om i landet tecknas fulla på nolltid. Är det detta som leder till att folk blir sjuka? Knappast!

Konflikten mellan ”fredagsmys” och ”fredagsfys” är evig i massmedia. I verkligheten lever de i symbios!

Ju mer du fredagsfysar ju mer kan du fredagsmysa med bibehållen hälsa och välmående.

Så mitt tips blir att skita i SVTs experters korta, oinsatta och kortsiktiga uttalande och satsa på det som gör er friska, glada och lyckliga.

Var så extrema som NI vill, om det är i Fäders spår, i jakten på ett M med en prick över eller vad ni nu hittar! Och förbered er lika extremt som ni vill tävla, det är nyckeln till att lyckas!

Vi ses i motionsspåret!!

Och jo, förresten, det som inslaget KUNDE handlat om och varnat för:

Om ni vill syssla med Crossfit (eller triathlon eller skidåkning eller vad det nu än må vara), se till att vara insatta, läs på, skapa förutsättningar för att träna skadefritt innan ni "drar på" och njut av att lära er nya saker! När ni väl kan dem kan ni kötts hårt!

//
Jocke

Shut up kyckling, påsken är över...

Påsken är över...

För min del har det varit en påsk som varit tämligen upptagen. Så är det väl för alla, förvisso. Jag har dock varit klok och varit disciplinerad med träningen, men priset har blivit att det varit lite tyst här på bloggen...

Jag har tänkt att jag ska förändra en grej som jag gjort tidigare, på förra bloggen. Det är nämligen så att tankar och idéer knappast stannar upp fast att tangenterna får vara ifred.
Men förr har jag då, när den reella belastningen lättat och jag haft tid att sätta idéerna på pränt har de hamnat, allihop, ovanpå varandra i ett ultralångt och ultratungt inlägg. Som säkert ingen uppskattar och med sju miljoner bokstäver.

Så nu gör jag istället processen kort och retas med vad som komma skall... Retas som i "tease"...

Så, under närmsta tiden här kommer ni kunna läsa om:

* Varför det är både utvecklande och kul att coacha
* Såhär ska du tänka när du väljer skor för löpning
* Tankar inför säsongen 2016, och varför den måste börja planeras redan (Kanske även 2017!)
* Vad är motivation för mig, och hur vårdar man den
* Regnlöpning (en liten repris från nyckelpigorna, dock med uppdatering)
* Måste det vara så jävla roligt hela tiden? (Även detta en repris, med ny infallsvinkel)

Det kommer säkert komma något mer, men det där kan jag garantera!
Jag återkommer!

//
Jocke