Race report; H12, Hilleröd, Danmark (MTB)

Det har gått en vecka sedan jag, tillsammans med ett lag bestående av mig och tre, nåja två, andra fullföljde loppet H12 precis utanför Hilleröd i Danmark.

Jag och Micke poddade om det direkt i Skogscyklisterna. Så pass direkt att det var inspelat redan innan vi parkerade bilen hemma.

Men, jag hade ju i ett svagt ögonblick lovat att skriva racereporter här på bloggen med så...

Vad är då H12? Jag skulle såklart kunna fiska lyssnare till podden, men enkelt förklarat då, så är det ett 12 timmar långt lopp som man deltar i genom att vara del av ett lag. Laget består av 4 cyklister och delas in i en herrklass, en damklass och en mixklass. Egentligen är det bara mixklassen som har särskilda regler där givetvis tjejen eller tjejerna måste delta i en viss omfattning. I övrigt är det mest att cykla och ha kul. Tävlingen går på en bana, som för året var 12,5 km lång blandat med grusväg, stig och lite mitt emellan.

Ja, förresten, det går att köra i soloklass med, men då är det mest att cykla, det där med att ha kul vet i fasen. Det är hårdingar som kör det där!

Just vårt lag, som egentligen skulle bestå av mig, Jonas, John och Joakim (inte jag, en annan med samma namn alltså) blev på lördagsmorgonen en man kort då John vaknat med feber. Och trots att jag är långt från läkare kunde jag bara genom att se honom, snabbt komma till slutsatsen att jag precis fått en biljett till 25% mer cykling. Som om en fjärdedel av 12 timmar inte räckte...

Till H12 åkte jag med ett arrangemang anordnat av Cykelklubben X, CKX i dagligt tal. Det innebar att manegen var krattad med tält och allt.

Starten går klockan 09.00 och sedan cyklas det så att det sista genomförda varvet innan klockan slår 21.00 blir resultatet. Flest var vinner, om man nu tävlar.

Med vårt lag var kanske inte vinst att räkna med, vi var med för att ha kul.

Jag var bokförd som cyklist nummer 1, vilket innebar att jag började. Starten gick ut på en startloop som var 3 kilometer lång. Det var öppet och lättcyklat. Syftet var att sprida ut fältet innan man gav sig in på det ordinarie varvet. Det funkade väl OK, men när varvet kom till sina tekniska partier var det inte så utspritt att det gick att cykla på. Men, nu tävlade vi ju inte.

Varvet i sig började med att slingra sig uppför i 5 km, där det nådde den höjdmässiga toppen. Sedan var den HUVUDSAKLIGA riktningen utför, men det innebar såklart inte att den var utan klättringar. Banan var i huvudsak bestående av grusväg eller väldigt lättcyklad stig. Det fanns mer tekniska partier med brantare utför eller uppför, rötter och andra roliga svårigheter. Det var på sätt och vis tur att det inte var mer av denna vara, för det hade gjort banan alldeles för svår. 

För egen del hade jag rekat banan digitalt, inte alls i verkligheten.

Det var väl tillräckligt för att inte köra slut mig själv i början, men det gör man ju ändå inte i ett lopp som man vet ska pågå hela dagen. Det handlar om att hitta ett tempo man kan leva med.

Men så är det ju tävling. Och så är ju banan som den är. Och då går man i mål på startloop på första varv med 168 i snittpuls och 180 i högsta notering. Min maxpuls är 185, enligt ett maxpulstest jag gjorde i våras. Dessutom i löpning där man oftast har lite högre puls än vad man kan dra upp på cykeln. Om siffrorna känns konstiga och irrelevanta, kan vi sammanfatta det med att jag gick, rätt nära, all-in. 90% av tiden i pulszon 5 för er som håller reda på sådant. 

Väl i mål visste jag att det skulle bli vila och mat som var det viktigaste.

Jag och Micke hade snackat om att köra intervjuer med folk under tiden vi vilade. Som vi sedan kunde ha till att berika poddavsnittet. Jag försökte under min första vila, vilket fick tillföljd att jag nästan missade att vara på plats i växlingszonen när Jonas kom dit. Växlingen gick till som så att den som gjort klart sitt varv passerade över en chipläsarmatta och signalerade sedan till kompisen i växlingsområdet som i sin tur gav sig iväg och passerade en annan chipläsarmatta. Fel ordning på de båda och man hade varit diskad.

Det bar sig inte bättre än att Micke vurpade under sitt första varv. I en skarp kurva försvann hans framhjul och han synade marken. Så han tvingades till vila, och mådde väl inte helt hundra. Där sprack såklart alla planer på intervjuer.

Tiden mellan varven handlade istället helt om att försöka hämta energi genom att vila och stoppa i sig något.

Det gick rätt bra mellan varv 1 och varv 2. Cyklade på ungefär samma tid, lite bättre. Nu visste jag var jag var stark, och var jag inte var det. I konkuerrensen handlade det egentligen om var jag var katastrofalt svag, och var jag inte var fullt så katastrofal. Jag ska komma till det i ett personligt inlägg framöver, men de andra cyklisterna gör mig ödmjuk. Jag är ta mig fan pinsamt kass emellanåt.

I sak var det så att grusvägar med slakmota inte precis spelade min överviktiga cyklistkropp i händerna, medan jag vet att när utmaningarna är mer tekniska än direkt fysiska är jag lite bättre. Likadant är all inblandning av pannben till min fördel.

Varv 3 är det inte heller något större fel på. Men varv 4 blir an katastrof. Jag får inte i mig tillräckligt med näring mellan varv 3 och 4 och redan vid vändpunkten på 5 är det uppenbart att jag är på väg att gå i väggen, eller bonka som det är populärare att uttrycka det på cykel. Det finns inget där. Om jag var dålig innan är jag sämre nu. Det går inte att cykla mountainbike när man inte kan göra tillfälliga ökningar utanför det snittempo man håller. Skit samma, det går inte bryta heller.

Som tur var är stämningen i tältet god. Det är gött att komma dit efter ett dåligt varv och hämta lite luft från roliga människor.

Varv 5 blir dugligt, men nu är det inte något mycket mer än överlevnad. Tempot är lägre. Det är bara att acceptera, tävlingen har gått in i ett annat skede. De som är bra i detta skedet är mycket bättre än vad jag är. MYCKET bättre.

Jag tappar inte så mycket, och känslan är inte usel. Men jag önskar så att jag var bättre.

Hyfsat tidigt står det klart att jag kommer cykla lagets sista varv, mitt sjätte... Det gjorde jag och på så sätt drog jag mitt strå till stacken för att laget på tre skulle avsluta så bra som möjligt.

Sammanfattningsvis önskar jag att jag var bättre. Men att bli bättre är ju ändå något som är upp till en själv. Jag har mig själv att skylla, så att säga. Mer om det senare då...

H12 då, som företeelse och event? Jo men det kan jag verkligen rekommendera. Det är en prövning. Låt ingen säga något annat. Det tar och ska man göra det bra, det vill säga nå ett resultat en bit upp i listan, måste man vara fyra (eller tre) som alla satsat rätt hårt.

Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka. Men i så fall ska jag ha förberett mig på ett annat sätt.

För att ge lite perspektiv på hur jobbigt det är, kan jag säga att utmattningen gjorde att jag nu sitter och drar mig igenom en förkylning. Dagen efter var ingen lek och jag skulle nog säga att ansträngningen är större än en olympisk triathlon och inte så väldigt långt från en halv ironman, eller 70.3 som den också kallas.

Nu laddar vi för X-cup i Bockeboda till helgen. Ja, och laddar gör jag med att ta hand om min nytillkomna familjemedlem, Lilly, som föddes i veckan här. Att bli förälder ger perspektiv på saker, även om jag redan var det innan.

Men viljan och suget att cykla är minst lika stort. Lite så att jag hoppas att mina döttrar ska bli cyklister, även om deras mamma sätter ridspö i händerna på dem innan de kan gå! Nåja, det visar sig...

//
Joakim

Årets tävlingar... och påsk och så.

Kan vi prata om det här med vinter och vår?
Det är nämligen någon som helt missförstått det här med vad som är vad och när det ska infalla! Någon som sitter med fingret på knappen för att tända den där lampan som folk kallar för solen. Och efter det är det helt OK om vederbörande tar samma finger, drar över det till knappen för fläkten och snö och slår av dem. Ju förr desto bättre!

Det är som bekant påsk och det ska ju firas. Att själva högtiden i sig är en konstig blandning av religon, och gamla sedvänjor från folk som trodde rätt mycket på sagoväsen, kryddat av en pragmatisk inställning till vad som ska bjudas på vid eventuella festligheter är väl, vid det här laget, rätt uppenbart för alla. Eller är det någon som kan ifrågasätta varför en halvnaken hare är en rimlig gäst för att uppmärksamma att en religiös figur led och dog samtidigt som vi trycker i oss ett livsmedel som lämpligtvis är lätt tillgänglig just vid den tidpunkten på året? Underbart roligt att raljera över i alla fall, om inget annat!

För min del innebar i alla fall firandet av påsk att det var dags att packa och dra nordöst till svärföräldrarna i Örlogsstaden Karlskrona.
På långfredagens morgon packades så bilen och självklart skulle en av mina älskade cyklar få följa med. Den hängdes på bilen i ett underbart solsken. Av snön som tidigare plågat alla och envar syntes inget och kvicksilvret smög minsann upp på rätt sida om femman...
Jag hade redan fått rapporter om att det inte riktigt var samma situation i Kallekrona...

Men resan var något av en tidsresa. 2 månader bakåt i tiden. Vid ankomst kunde jag konstatera 20 cm snö, i töande stadie, och gråmulet. Det en bitter skåning (vilket jag lätt kvalar in som härvidlag) skulle kalla pisseväder!
Nåja, gnäll har aldrig gjort en cyklist så jag asade mig ut med cykeln.
Jag lade mig till och med vinn om att leta upp en lämplig slinga att ta mig an i de närbelägna skogarna.
Det visade sig att cykel var HELT FEL redskap att ta med. Jag skulle haft skidor.
Nåväl, man får väl göra det bästa utav den soppa man blivit serverad, och i detta fallet blev det en runda på grusvägar. Grusvägar tyngda av den där töande snön.
Jag tror att min slutsats är överflödig för er, kära läsare, men ändå... Det sög!
Den lata, blekfeta skåningen letade upp en backe och körde lite intervaller i denna. Bättre än inget... 1 minut upp, rulla ner, 1 minut upp... och så gör man så 5, 7, 10 gånger så brukar det mesta av förståndet kommit tillbaka så man kan avbryta och åka hem.
En timme in på kontot.
Kul? Mja...

Nu när jag redan skrivit en halv roman tänkte jag komma in på utlovat innehåll, nämligen vilka tävlingar jag tänker köra i år. Om någon av er skulle känna att ni är sugna på att göra livet lite lättare och heja på mig! Eller något.
Vi kör igång!

29:e april, X-cup, deltävling 1. Klåveröd
X-cup är en serie med mountainbiketävlingar för motionärer. Det handlar väldigt lite om att vinna och extremt mycket om att ha kul. På välsnitslade banor i Skånes, och därför Sveriges, bästa skogar. What is not to like?
Tävlingsformen är att man cyklar 60 minuter på en varvbana, och skulle sista varvningen ske innanför denna tid får man avsluta varvet.
Kul, intensivt och smidigt, rent så där livspussligt.
Mina egna intentioner och förväntningar på tävlingen är väl egentligen lågt ställda vad gäller resultat, men desto högre ställda vad gäller leende och njutning. Det skulle vara gött om man inte var sist i teamet varje gång...
Klåveröd är en sådan skog som man bara faller för. Och jag är helt övertygad om att det blir ett grymt varv. Om våren bara laddar på så...

5:e maj, H12. Nödebb, Danmark
H12 är en lagtävling där man är 4 deltagare som delar på 12 timmar att cykla runt en varvbana som tar 30 - 40 minuter.
Danskarna ska enligt uppgift vara ena rackare på att anordna tävlingar och det ska tillika vara en föredömlig stämning i depån.
Jag har inte provat på detta tidigare, så jag är beredd att bli hänförd. Tävlingsledes är förväntningarna mest att ha kul. Resultatet är sekundärt, om ens det.

19:e maj, Göteborgsvarvet. Göteborg
Nu är det såhär att denna tävling ligger i farozonen i och med att vår lilla 3-dels familj ska uppgraderas till 4-delad. Det är i närheten av detta datumet som uppgraderingen är planerad så det kan bli ingenting.
Som ni säkert förstår är det många variabler som kan dra deltagandet i en eller annan riktning. Det får bli som det blir.
Om jag deltar gör jag det för att det är ett fantastiskt jippo, och kommer nog försöka sikta på att hjälpa min kompis Kim och hans fru Hennie runt. Den som lever får se.

20:e maj, X-cup deltävling 2. Kristianstad
Skulle nu Göteborg bli ett för stort åtagande kommer det bli en kortare sväng till Kristians stad och cykla andra deltävlingen i X-cup. Det blir repris på... Den som lever får se.

3:e juni, X-cup deltävling 3. Vallåsen
I Skånes egna alper är tredje deltävlingen av X-cup.
Jag ser verkligen fram emot detta då jag än så länge inte testat att cykla så mycket på åsen. Återigen en förväntan på leende och en näst intill likgiltighet inför resultat. Så dålig är jag...

1:a juli, Ränneslättsturen 78 km. Eksjö
En solklar favorit bland de tävlingar som bjuds runt om i vårt avlånga land. Välordnat, vackert, roligt, underbart!
Det har tydligen lovats i en viss pod att det ska sändas från denna tävling så det får vi väl leva upp till.
Jag ser fram emot så mycket med denna tävlingen. Stigarna, stämningen, det sociala och allt vad det innebär.
Det är dock första gången jag kör långa rundan. Det är lite av en förberedelse för Cykelvasan men också ett steg att ta för att slippa skämmas för att mesa ur och köra den lätta vägen.

8:e juli, X-cup deltävling 4. Hässleholm
Dags för nästa 60 minuters försök att mörda de egna benen. Mitt i sommaren. Perfekt ju!

29:e juli, X-cup deltävling 5. Hovdala, Hässleholm
På mark, lika klassisk som vacker och kvalitativ är det dags att köra 60 minuter självplågeri igen. Vid det här laget bör man ju vara i sommarform och då ska det väl mest bara vara roligt?

11:e augusti, Cykelvasan 95 km. Sälen, Mora
Tävlingen där jag ställer mest krav på mig själv. Det ska filas på föregående resultat och jag kommer INTE vara nöjd om jag inte slaktar min gamla tid. Jag har inte riktigt filat färdigt på vad det innebär i tid, men det ska vara klart innan resan går norrut. 3.30, 3.15 eller ännu snabbare... Det är bara att kötta!

26:e augusti, Snapphaneturen 60 km. Hovdala, Hässleholm
Tänk er skånsk lövskog. På sommaren. Med stigar som känns som eviga. Vackra, vinglande och så bra att de tvingar ut mungiporna i ett löjligt leende. 60 km av detta... Jag är rätt taggad, redan nu. Tror dessutom att det blir en grym grej att göra med teamet...

16: september, X-cup deltävling 6. Malmö
Som vädret varit de senaste åren kommer denna tävling att brännas av i sommarvärme så det är väl all anledning att behålla sommarformen. Ska vi dra till med en klassiker? Den som lever får se.

29:e september, X-cup deltävling 7. Orup, Höör
Ännu ett FANTASTISKT naturområde i Skåne som får besök av cupen. Det sista besöket till och med. Det kommer bli bra. Det kommer bli roligt.

3:e november, Kullmannen, dödens zon. Kullaberg
Jag är en idiot! Jag faller så lätt för lockelser och är en tacksam person att utmana. Så nu står jag inför att jag ska springa 22 km riktigt avancerad trail. Kuperat. Mycket kuperat. Jag är blekfet skåning. Jag är lika kompatibel med backar som fiskar är med öken. Det här kommer göra ont. Det enda som gör att jag mår lite bättre är att det kan vara en rätt fet tillfredställelse att gå i mål... Om jag lever får vi se!

Så ser det ut...
Ambitiöst, men utan att sätta några exakta mål. Det behövs inte, det är svårt nog. Men mest av allt tror jag ändå att jag kommer ha kul, än om stunder kommer vara riktigt jobbiga, riktigt grisiga faktiskt.

Och med det är det slut på inlägget. Vi får väl se när jag får för mig att lägga in nästa. Man vet aldrig, jag kan ju blixtra till. Så länge ska ni ABSOLUT INTE missa podden, Skogscyklisterna. Den hittar ni på iTunes och Acast!

Ha det fantastiskt!

//
Joakim

Race report, Stävie Trail 4/3 2018

Jag vet... det kommer som ett rop från de döda. Att det finns en nyproducerad text på Tjocke-Jockes blogg.

Men jag har, som brukligt, mina ursäkter till varför det uteblivit.
Det har varit uppstart av podcast (i form av Skogscyklisterna, som finns både på iTunes och Acast) och så är det hela den där cirkusen med livet och det pusslet som följer med det.

Men jag har en ny idé, nämligen att använda bloggen som en ren ventil för att lätta på trycket efter tävlingarna som ska diskas av under året. Rena race-reports alltså. Det känns som ett löfte som inte får mig att börja hyperventilera och svettas av stress och press.

Allt det andra filosoferandet kommer ut i allt vi pratar om i podcasten, så det skulle bli dubbelt att komma med samma grej även här. Så skulle det nu vara någon som saknar inlägg av denna typen föreslår jag att ni lyssnar på podden. Allt för att dra lyssnare, vet ni!
Och skulle det vara så att ni saknar något där är det vi önskar mest av allt att man hör av sig om man har minsta lilla input och åsikt!
Och jag envisas med att skriva vi, och det är för att jag ju har med mig min ständiga vapendragare Micke i podden. Det behövdes någon som kunde moderera bort risken att allt ballar ur...

Nåväl, det är ändå så att årets första race är avklarat.
Jag ska förklara mer om vad som väntar detta året, i tävlingsväg, men vi kan väl bara sammanfatta det med att det inte blir löpning i huvudsak i år...
Men, likafullt är premiären förlagd till Stävie trail, ett terränglopp och alltså just löpning ändå! Konsekvens är för den tråkige!

Stävie trail är ett trevligt lopp som anordnas precis runt knuten från mitt hem. Det har under åren vuxit till att bli fler och fler anmälda och i år, det femte året, meddelade Anna och Sarah som anordnar att det minsann var fullt. Det var till och med så att de bjöd på några extra platser för att lätta på trycket från villiga deltagare.

Att anordna ett lopp, första helgen i mars är inget enkelt, fråga bara kullorna och masarna som ordnar med skidåkning mellan Sälen och Mora just denna helg.
Här, lite längre söderut har vi lite andra förutsättningar och det är väl tur det med tanke på att tanken är att man ska springa, inte åka skidor i det aktuella loppet. Å andra sidan var vädret just i år gränsfall dugligt, även för skidåkning.
Jag kontrade naturens nyck med att sko mig med dubbade terrängskor. Kort sammanfattat var det ett bra val. Salomon S-lab Snowcross för den som vill odla på prylnördigheten.

Varje år har intäkter från Stävie trail gått till välgörande ändamål, och detta året fanns det möjlighet att hjälpa till med mer än det anmälningsavgiften bidrar med genom att köpa randiga kompressionsstrumpor, lika de som Ronald McDonald har, eftersom det var till denna clowns hus i Lund pengarna gick denna gång. Med strumporna följde en startplats i första startled. Så jag tyckte att  det var en bra deal, och att familjer med sjuka barn ska ha någonstans att bo under sjukhusvistelse är jag synnerligen benägen att bidra till så, ka-ching, och randiga strumpor draperade mina ben.

Nu har jag väl egentligen inte något större behov av att starta i första startled eftersom jag egentligen, i sak, inte är snabb nog för det.
Tvärtom fick omgivningen mig att starta lite väl optimistiskt och precis innan 2 km hade verkligheten kommit ikapp mig och jag fick leta upp en annan känsla och ett annat tempo.

Banan i sig är, föga förvånande, inte begåvad med någon lång eller mördande stigning eftersom den ju rör sig i den bästa delen av Sverige, Skåne. Men den är däremot konstant föränderlig och ger små höjningar, eller sänkningar mest hela tiden. Och på så vis är den krävande på sitt sätt, men är absolut inget som behöver avskräcka den som inte är van vid stiglöpning. I år hade stigarna välsignats med snö, eller liknande, till stor del så just i år blir nog inget rekordår för de återkommande entusiasterna.

För mig, som än så länge inte hittat formeln för att hålla en lämplig kroppsform för löpning, det vill säga smal, är även små stigningar utmanande.
Därför var de flackare och rakare partierna kring 4 kilometer välkomna för att jag skulle få tid och möjlighet att hitta någon form av "flow". Det gjorde också att jag fick med mig en bättre känsla sista biten och därför blir slutsatsen att första kilometern, som förvisso gick för fort, och lite drygt den sista kilometern liknade löpning. De andra var stapplande och mindre vackra. Som utövaren i sig alltså...

Loppet är riktigt kul att springa. Det är otroligt väl utmärkt, perfekt draget och stämningen är hög. Det är även uppenbart att man lyckats behålla en stämning deltagare sinsemellan som är positiv, välkomnande och förlåtande. Nästan ett unikum i vårt allt mer hårda samhälle.

Paketeringen har en alldeles särskild prägel genom att den sammanfogar exakt professionalism och härlig gräsrotsfeeling.
Märkningen av banan, kvalitet på "flaggvakter", startområde, nummerlappsutlämning och medalj är allt på nivå med vilket kommersiellt monster som helst, men känslan av att vara bland vänner blir stark av många små, men viktiga saker. Min favorit bland dessa är att grundarna, arrangörerna och därmed även generalerna för tävlingen går runt i varsin vanlig reflexväst, med sina förnamn skrivna i tusch på ryggen. Det är personligt, när det är som bäst! Jag är imponerad.

Jag har vid tidigare år deltagit i form av att vara funktionär, och efter årets deltagande har jag nu dilemmat om jag vill springa nästa år, eller om jag hellre är funktionär och på det sättet bidrar till något som så tydligt står för det mest positiva med motionstävlingar. I-landsproblem, förvisso!

Jag tar mig en funderare, och återkommer innan nästa års tävling skickas ut i skogen du inte visste fanns!

Ja, för fasen, resultatet...
37.17 på egen klocka. Det var väl vad jag hade att ge. Det fanns mycket jag kunde gjort bättre, och många av de variablerna ägde jag säkert själv. Men... jag var med för att ha kul och i den frågan blev det nästan full pott, så jag har inte en enda cell som är besviken eller ledsen för resultatets skull.
Särskilt kul var det också att vi var ett par stycken från vårt cykelteam, Team Suunto Mountainbike, som deltog. Delad glädje är som bekant dubbel glädje.

Jag kommer att återkomma med vad ni kan förvänta er av det här med rapporteringar från lopp under säsongen, och så länge vill jag absolut slå ännu ett slag för podcasten Skogscyklisterna! Lyssna och berätta vad ni tycker!

//
Joakim

Att få berätta och inspirera...

Igår var jag och föreläste, med mera, för Parkinsonförbundet Skåne vid deras årliga konferens för medlemmar.
Mitt deltagande var en del av ett engagemang som egentligen började för ett år sedan med samma konferens, men den gången med kort varsel och snabbt fixat material. Den här gången var det planerat och förberett rätt så noga.
För ett år sedan gav mitt deltagande mig lite idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra, eller egentligen mer vad jag skulle VILJA göra i den härad föreläsningar är. Jag känner en tydlig matchning, och att få positiv feedback gör knappast det sämre.

När tankarna landat, då förra hösten, startade jag en enskild firma för att kunna ta mig an eventuella jobb och uppdrag.
Jag ska inte påstå att företaget blomstrar eller att jag precis marknadsfört det särskilt hårt.
Men nu, igår, kom jag på mig själv med att njuta av att få föreläsa och dela med mig av vad jag vet, tycker eller anser och med det kanske kunna ge inspiration eller idéer till någon annan.

Så vad jag egentligen säger är att nu marknadsför jag mig själv lite försiktigt.
Har Du eller någon du känner ett behov av någon som kan inspirera till fysisk rörelse, prata om motivation, målskapande, prestation eller underhålla med en berättelse om att vara en lätt korkad motionär med en förmåga att ta sig för lite väl tuffa utmaningar men ändå komma undan med det?
I så fall är jag nog en av de bättre du kan anlita... om jag får säga det själv. Och, ja det får jag, för ingen lär ju stoppa mig här.
Skulle det finnas andra idéer eller tankar är det minst lika välkommet. Jag är flexibel och kreativ.
Joakim Jönsson - hälsa & inspiration, mer än lovligt engagerad!

//
Joakim

Racereport: Ironman Italy Emilia Romagna

Så sitter jag här och ska sammanfatta den största idrottsliga bedriften jag gjort. Någonsin liksom.

Det här med känslor är märkligt. Jag var säker på att jag skulle lipa mig över mållinjen. För att jag är rätt gråtmild när det kommer till att bli rörd (över huvud taget, inte bara gällande mig själv) och för att det här med att fixa att fullfölja en Ironman har varit viktigt. Men när jag väl gick över mållinjen var det inte riktigt så... mer om det senare.

Vi börjar istället hemma i Stävie, Sverige. Där all planering, träning och liknande togs om hand. För att ta sig för ett äventyr som Ironman kräver träning. Men om man får idén att resa någonstans och göra det är det träning OCH planering som krävs.

Mitt bankkonto hade en tuff dag när boende, resa och anmälan drogs en och samma dag. Vi pratar inte om hur mycket pengar det handlar om, men det är svårt att säga att det var billigt.

Det ska sägas att jag aldrig såg det som ett alternativ att åka ner ensam, utan jag ville såklart ha med mig min familj, inklusive mina föräldrar som oftast är med och stöttar när jag tröttar ut mig. Det är trots allt från dem jag fått den, tidivis dumma, idén att ”motionera”.

Jag hoppar nu fram till en analys sprungen i nutid, med en dag, av nio, kvar i Italienska Cervia och säger att ta med familjen och på så sätt verkligen göra min Ironman-resa till något att minnas livet ut är HELT rätt i mina ögon. Jag rekommenderar alla att gör det samma. Min upplevelse hade varit halv utan Svea, Johanna, mamma och pappa!

Nåväl, med det sagt kan vi väl tillåta oss att hoppa i kronologin och ni får följa med mig till den milsvidda stranden i Cervia, Emilia-Romagna, Italien.

Vi befinner oss 1 timme och 20 minuter från staden Bologna, vid Adriatiska havet. Det är lördag morgon, någonstans kring 07.30 och för första gången sticker proffsen i triathloncirkusens värsta nummer, Ironman ut i vattnet för att simma 3800 meter innan de sedan ska cykla 185 km och springa 42,2 km.

Samma sträckor gäller för mig. Jag står ett par meter bakom proffsen. I en fålla jag själv valt. En fålla som säger att jag, och alla de andra i den, ska ta oss runt simbanan mellan 1 timme och 10 minuter och 1 timme och 20 minuter.

Jag har aldrig gjort en Ironman förr. Jag vet ärligt talat inte vad som står att förvänta sig av mig på en simning med denna distansen. Jag VET att jag kan simma ganska fort om det vill sig väl. Kanske ner mot en timme för hela distansen. Men jag vet också att det sällan blir perfekt på tävling. Det är verkligen inte mitt första triathlon. Jag vet att det är sjukt svårt att få ut allt det där man kan, just den dagen, med förutsättningar som till exempel 2599 medtävlande. Så fast att jag simmade 800 meter på 11 minuter på samma ställe häromdagen, när jag förberedde mig och ”kände på vattnet”, så är jag ödmjuk. Och smart tycker jag, lagom är bäst och tävlingen är lång. Mitt mantra är: Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim. Jag svär ofta, så varför ändra på det i ett sjukt viktigt mantra?

Paul Kaye har ett fantastiskt jobb. Han är speaker världen runt på Ironman-event. De som hört honom vet att han gör ett jäkligt bra jobb. I mina ögon är han något av en legend. Att vara speaker på events som tar 16 timmar, och som bitvis, i ärlighetens namn, är sjukt tråkigt för åskådarna, är imponerande. Det är typ han, och Roberto Vacchi som kan det. Paul har dessutom en av världens mest efterlängtade röster med sitt; Joakim, YOU ARE AN IRONMAN, som han ger den som går i mål, ackompanjerat av publikens jubel.

Den där morgonen på stranden hör jag Paul Kayes röst. Han förklarar med pampig musik i bakgrunden att vi alla om x antal timmar kommer vara ironmen, eller women, för den delen.

När jag står där i våtdräkt laddad, men ödmjuk och smart känner jag hur stundens allvar och det peppande förtroende en främmande människa visar blir mina ögon sådär våta. Jag får ta djupa andetag och intala mig själv att det verkligen inte är klart än. Eller ens självklart att klara en sak som Ironman är.

Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Alla de som ska simma snabbare än mig ringlar fram i kön efter proffsen och startar 6 och 6 genom en startfålla. Var femte sekund är det 6 nya atleters tur.

Och så småningom blir det min tur.

Alla de där känslorna jag hade och nästan kämpade med försvinner när badmössa och simglasögon kommer på. Det blir race-mode liksom. Nu KÖÖÖÖR vi!

Det blir min tur. Jag småspringer ut i det salta vattnet. Det är långgrunt. När vattnet blir högre börjar jag gå. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Till slut blir det djupt nog att simma.

Triathlonsimning kan verkligen vara stökigt, med alla medtävlande. Men just här och nu är det faktiskt rätt lugnt. Jag kan navigera helt ok, mot de bojar som utgör banmarkeringar och jag kommer in i en bra känsla. Simmar på, men är lugn och andas med en rimlig takt tillsammans med armtag, efter armtag, efter armtag.

Vattnet är som sagt salt, lagom varmt, utan någon vidare sikt. Simningen blir rätt mycket av en introvert grej. Man varken hör eller ser så mycket. Upplevelsen blir mer ansträngning och försöka att hitta ”flow”.

Och det där går ganska bra. Efter 2200 meter ska vi göra en så kalla ”Australian exit”, vilket innebär att vi ska upp på stranden, runda ett märke en bit upp på den, och sedan springa ner i vattnet igen för att simma de avslutande 1600 meterna. 

Självklart konsulterade jag min klocka och kunde se att jag varit igång i knappa 45 minuter. Jag hann inte, eller i ärlighetens namn klarade jag inte av att ta in information om hur långt jag simmat. Det blir sällan ”rätt” om man säger så.

Med 45 minuter passerat på 2200 meter borde jag kunna vara klar med simningen runt 1 timme och 5 minuter eller 1 timme och 10 minuter.

Men nu kändes det långt. Jag simmade på och kämpade, men det blev inget av det. Eller jag blev liksom aldrig klar!

Så väl uppe hade det tagit mig 1 timme och 20 minuter. Drygt. Lite besviken, men jag var åtminstone klar med simningen. Känslan av att det var långt bekräftades av klockan som sade att det var 5000 meter simning för min del. Jag vet inte vad man ska tro om det, men det kan ju kvitta!

Upp från stranden var det ganska långt till växlingsområdet. Området var sedan historiskt långt. Klockan skvallrade om 1100 meter från strandkanten till cykeln.

Jag tog det lugnt. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

På med tröja. Cykelskor och hjälm på cykeln eftersom det är helt värdelöst att springa med dem på.

Och väl framme vid cykeln kändes det rätt. Det ena gummibandet som ska hålla skorna rätt så det är lätt att sticka foten i när man hoppar på hade ramlat av, men det löste sig fint ändå, med lugnt och behärskat hanterande.

Cykelbanan hade jag testat första delen av någon dag tidigare och då insåg jag att en utmaning var att hålla igen. Det rullade lätt då och det gör det så lockande att trycka lite till och susa fram för att det är så skönt. Men det tar MASSOR av energi. Energi man behöver under de följande timmarna.

Så jag rullade klokt, försiktigt, lagom. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Efter drygt 40 km var det så dags att klättra upp till orten, Bertinoro. 200 - 250 höjdmeter på 2 kilometer. Knappast en stigning för en skåning.

Eftersom vi var tvungna att hyra bil för att ta oss från Bologna till Cervia hade vi möjligheten att åka ut och titta på hur det såg ut i förväg. Vi kan sammanfatta det med att det var lätt att bli ödmjuk.

Och när det väl började gå uppför var mitt mål att hålla mig lugn och sansad. Inte gå på hårt för att någon annan gör det eller för att bli klar. Bättre att hantera sig själv och den energi man har.

Jag tog mig upp. Utan att imponera kan man säga. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Utförsåkningen sedan var ljuvlig. Jag vågar påstå att jag är duktig på att hålla fart och spår på cykel och att ta alla de där höjdmetrarna på andra hållet var allt annat än tråkigt.

På väg tillbaka mot Cervia började det såklart att blåsa. De som känner mig vet att jag är så trött på motvind att jag är beredd att skjuta på vinden med ett gevär för att se om det hjäper. Motvind är hin håle själv i väderform. 

Jag har kollat väderprognoser för Cervia i ett år, mer eller mindre. De säger 2-3 m/s alltid, mer eller mindre. Men jag missade att det är svårt att lägga en 185 km lång cykelbana i en liten sommarort i storlek med Båstad.

Så vi var så klart i Bertinoro, Forlimpopoli och allt annat i närheten av Cervia. Och se, där blåser det klart mer än 2-3 m/s. Till exempel 5 m/s. Motvind.

I övrigt, hade jag inte en dålig dag på cykeln. Men inte heller en bra. Jag hade svårt att få långa stunder i ”bågen”, det vill säga liggande i aerodynamisk ställning på cykeln. Helt nya låsningar i ljumskar och höfter dök upp. Men så är det att tävla. Det är inte som att träna. Tyvärr. Att sitta upp på en tempocykel, eller triathloncykel för att vara petig är väl inte heller optimalt.

Jag fick mina dippar. Det vet alla som ens funderat på att göra en Ironman, att under vägen kommer man ha stunder när världen inte ter sig skimrande och vacker. När allt man vill är att stanna och slippa. När man känner sig dålig, sämre än alla andra och direkt malplacerad som triathlet.

Likväl vet ”man” att göra en Ironman handlar om att ta sig igenom de där stunderna och komma ut på andra sidan av dem. Med en bättre känsla igen.

Jag var medveten. Jag tyckte att jag var smart. Jag höll mig till mantrat; Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim. Och trampade lite lugnare, men ändå tillräckligt för att inte tappa allt.

Andra gången upp för stigningen var inte lättare. Men andra gången ner för den var inte sämre.

De sista 40 km ville jag mest bara sluta cykla. Jag började vända på den tanken och lurade mig själv till att jag egentligen inte ville sluta cykla, utan snarare börja springa.

När jag var klar med cyklingen var jag på riktigt, färdig. Jag var trött som när jag åkt Vasaloppet eller cyklat Vätternrundan. Men på något sätt hade den inre dialogen fungerat och jag såg, sjukt nog, fram emot att springa. Att bryta eller strunta i att fullfölja fanns inte alls, inte någonstans.

Växlingsområdet var såklart lika långt denna gången. Men jag gick från cykeln till påsen och tältet och bytte om i lugn och ro. under cyklingen hade jag lyckats bra med att få i mig energi. Sportdryck, gel, frukt, energibars och vatten hade fungerat utmärkt!

Jag smorde in fötterna med vaselin, i synnerhet tårna. Inget skav i världen skulle stoppa mig.

Så gav jag mig ut och sprang. Och direkt kan vi ju komma överens om att jag knappast kände mig som ny.

Mycket publik. Stöttning av ”min” publik och känslan av att faktiskt vara på väg mot någon form av mål gjorde att det ändå kändes okej.

Men det här med att springa med ben trötta av 8 timmars tävlande, lite drygt, är inget man gör utan att det gör ont. Riktigt horribelt ont faktiskt.

Därför började jag med någon form av hantering av situationen. Till att börja med 5 minuter löpning, 2 minuter gång. För att komma igång, för att ändå spara på mig. Och, Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Det fick jag revidera till att springa 3 minuter för 5 minuter var ogörligt. Efter 1 minut var det enda jag kunde tänka på smärtan i mina lårs framsida. Det GÅR inte att genomlida 4 minuter av det hur många gånger som. Och jag hade 39 kilometer kvar då jag hade dessa tankarna.

Efter ett tag blev även 3 minuter ogenomförbart.

Löpningen gick genom orterna Cervia och Milano Marittima. Vackert så det förslår och jag började springa precis innan skymningen. I vackert väder. I skugga av pinjeträd. Med en härlig bris från Adriatiska havet. Med publik och medtävlande av bästa sorten.

Löpningen på en Ironman liknar inget jag gjort tidigare. Det är ett slagfält. Och det finns så många hjältar där. Som presterar sitt bästa, eller till och med lite mer än sitt bästa. Som sliter, lider och kämpar. För ett enda mål. Att bli en IRONMAN.

Jag hade misslyckats med mitt 3-minutersupplägg och jag hade 3 varvs löpning kvar. Ännu en dipp var ett faktum. Hur i brinnande h*lvete ska jag springa 30 km till (drygt) när jag håller på att krevera av smärta efter en minuts löpning.

Jag insåg att vad jag behövde för att klara det mentalt var att göra lidandet kortare för att orka stålsätta mig. Jag sprang 100 meter, eller 150 meter. Till en fast punkt jag hade valt ut. En skylt, trottoarkant eller ett träd som lutade konstigt. På vägen passerade jag min familj flera gånger och energin man får av kända ansikten är långt från oviktig. Ja, och farsans budskap om att Malmö slog Brynäs med 5-1 gjorde inget tyngre i alla fall.

När jag vände ut på tredje varvet, med drygt 20 km kvar att springa, hade jag kommit in i min metod. Att hanka mig fram från punkt till punkt. Problemet nu var att det gjorde lika ont att gå som att springa. Fotsulorna var minst lika ömma som låren och ingenting kom gratis.

Genom de stationer som fanns på vägen gick jag. Jag åt banan, äpple och drack den utspädda Coca colan och Red Bull som erbjöds. Jag tog svampar med kallt vatten och klämde ut det över de ömmande låren vilket gav 10 sekunders paus från lidandet. Och där och då inser man varför det är dyrt att anmäla sig till ett Ironman-event. Det kostar drygt 5000 kronor. Men för det får man ett arrangemang som är lika bra för mig som för eliten. jag får 185 kilometer cykelbana utan en enda bil, längs med dammar med flamingoflockar och upp för en klassisk italiensk stigning upp till en riktig bergsby. Jag får en löpbana med 4 hjälpstationer, med fler volontärer än jag kan räkna till och...

När jag vände ut på sista varvet var mitt ursprungliga mantra bortglömt. En del av mig tyckte att jag var en hjälte och resten tyckte att jag var på väg att bli det. Om bara pannbenet fick jobba ifred.

Så mantrat blev istället;

Och jag tuggade och tuggade. Pannbenet utsattes för oproportionerliga mängder av påverkan. Men bryta var aldrig ett alternativ. Inte ens nära.

När jag var på sista varvet kunde jag se att det där med att gå i mål mellan 12 och 14 timmar som var mitt optimala mål skulle bli näst intill omöjligt. Men också att jag skulle klarar de 16 timmar som innebär att målet stängs, om jag så krälade resterande väg. Om jag så bröt benet. 

Sen dog klockan. Batteriet hade sämre pannben än mig.

När jag kom till skylten där det stod ”40,4 km” ändrades alla känslor.

Det var någon form av lättnad. Och jag fylldes av energin man får när man inser att målet man satt upp är inom räckhåll. Jag kunde springa. Jag hade sprungit om många som gick på sista varvet. Som, när vi peppat varandra, förklarat att de var förbi punkten att KUNNA springa. Jag kunde, bara för att jag är så in i helvete envis. Just där och då var jag obeskrivligt stolt över den egenskapen. Just där och då var det en ynnest att vara en tjurskallig gubbe.

Så när jag sprang in mot mål, den Eriksgata det är med målgång på Ironman, med läktare på båda sidor om, med musik och publikens jubel var jag bara glad. Jävligt glad. Inget av det där med känslor som leder till att jag skulle lipa mig i mål fanns det plats för. Trött, nöjd, stolt och glad fick räcka. Armarna rakt upp mot nattsvarta skyn och i mål... Obeskrivligt trött. Så trött att jag mest var tom. Men... en IRONMAN!

De där känslorna av ”larger than life”-magnitud har inte kommit över mig. Inte nu heller. På ett lugnt och balanserat sätt inser jag att det jag gjort är stort. För mig själv. För andra som gratulerat och påtalat att det var en stor insats.

Jag är nöjd, även om det tog lite längre tid än jag hade hoppats på. Jag inser att jag gjort allt jag kan, och att det där med att ”gräva djupt” var en piss i Nilen i jämförelse.

Jag kommer alltid att referera till detta som när jag gjorde något som var utöver det vanliga. När jag faktiskt gjorde mer än mitt bästa. Mest för att mitt bästa var slut efter cyklingen, eller i värsta fall efter ett halvt 10 kilometersvarv av löpning.

Jag vill rikta ett tack till alla som följt och peppat. Över tid eller precis i anslutning.

Ett särskilt stort tack till min dotter Svea, som alltid ger mig energi, hennes mamma och min sambo Johanna, som står ut med mig och mina idéer (av varierande kvalitet) och mina föräldrar som inte bara gett mig förutsättningar (som kanske ibland är till hjälp och ibland inte) och som bevisligen utrustat mig med pannbenet Allan. Samtliga dessa fyra ska också ha tack för allt under dagarna upp till, själva dagen och dagarna efter. Bättre resesällskap finns inte!

Nu smälter jag mina intryck. En upplevelse för livet! Vad som händer i framtiden får vi se. Jag ser inte mig själv springa på ett tag, om jag säger så...

Men jag vill avsluta om du som läser detta har en enda cell i kroppen som känner för att prova dina Ironman-vingar finns det egentligen bara en sak att säga; Varför inte? Kör... Bara kör!

//
Joakim

Racereport, Ironman 70.3 Elsinore (eller hur man absolut inte persar på en halv ironman)

Sedan länge bestämde jag med bekanta att 2017 var året för Ironman.

Att jag blev ensam kvar (de andra har sina rutiga och randiga skäl till att det inte blev som tänkt från början) var inget som oroade mig så planeringen har lagts för att dundra runt banan i Italien och Cervia i slutet på september.

Som en del i detta anmälde jag mig till en halv Ironman i Helsingör, vid tillfället inte känt att det var EM på distansen (1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Inte för att jag såg något av de nykrönta europeiska mästarna annat än resultatlistan. Vann, gjorde Raelert på 3 timmar och 42 minuter... Smaka på den tiden. Det är inget annat än sjukt!

Nåväl... För mig var det inte premiär på distansen, men väl på ett evenemang anordnat av Ironman-organisationen.

För den oinvigde kan sägas att det är en global cirkus, med sitt ursprung på Hawaii och kända för en hög kvalitet, förvisso med ett högt pris. Jag vill minnas att det kostade 2500 danska daler att få plåga sig själv denna gång.

För mig skiljer sig arrangemanget från andra triathlon på det viset att växlingen inte sker vid en anvisad plats där cykeln hänger och man sedan arrangerar sina övriga prylar. På ironmanevenemang packar man två påsar, en för den växling man gör mellan simning och cykling och en för den växling man gör från cykling till löpning. Det man tar av sig lägger man i den tömda påsen och lämnar in den till arrangören. Då man kommer upp från simningen får man byta om och sedan springa och hämta sin cykel. När man kommer tillbaka står det personal och tar emot cykeln.

Lite ovant, lyxigt och såklart lite oklart när det är nytt.

Allt ska in i växlingsområdet senast kvällen innan start dessutom.

Så det var snällt att tura över till Hamlets gamla stad och pilla med det där på lördagen.

I det hade jag även bestämt träff med Thomas, som jag köpt nya fina hjul av. Då det hade strulat lite med logistiken och skickandet av dem (är någon förvånad? Finns det någon logistikfirma som klarar av att hålla vad de lovar?) hade de inte kommit till mig väl innan tävlingen som det var tänkt. Så nu tänkte jag fint ta emot dem, kränga på däcken och hänga upp cykeln "race-ready".

Jag slängde på de vanliga "träningshjulen" och rullade på färjan... Skillnaden på hjulen är att de nya har en 90 mm hög flög som gör både dem och cykeln mer aerodynamisk. När det väl går fort vinner man en eller ett par kilometer i timmen, utan att behöva ta i för den sakens skull. Det låter löjligt, jag vet, men på 90 km cykling ger det ett par minuters vinst. Gratis, så att säga. Vad gäller energi alltså, inte slantar. För man får se sig själv skiljas från många sådana.

På färjan fick jag genast kontakt med en annan triathlet. Cykel och omfattande väska avslöjade både Niclas, som han heter, och mig. Vi bondade såklart på överfarten, för så är stämningen nästan alltid på triathlontävlingar. Sjukt vänlig och gött att få prata med någon som är lika "sjuk". Det är väl ingen överdrift att säga att utlägg om det är 23 eller 25 mm breda fälgar som är "the shit" är frågor som möts med förakt från de jag delar hushåll med. Jodå, till och med av treåriga dottern! Hon suckar till och med!

Niclas var mer erfaren på de längre distanserna än vad jag är och kunde guida mig lite vad gällde arrangemanget med påsarna och så...

In till registreringen, hämta ut startkuvert med mera.

Och så var det då att få tag i Thomas som skulle leverera mina hjul. Det gick ändå rätt bra. Så jag "fick" dem.

Min erfarenhet från tidigare triathlontävlingar är att det sista jag behövde, i form av fälgband, slang och ventilförlängare är sådant som de som har försäljning på området har med sig och tjänar pengar på.

Men se, danskarna hade inte den entreprenadandan och jag stod med hjul, som tejpats med eltejp som fälgband, och däck, men utan slang. Och slangen de sålde hade alltså ventiler som var för korta för att passa hjulen. Typ fiasko! Men så var det där med att ge upp. Så incheckning avslutades och tanken var att ha med kompletta hjul på morgonen.

Det gick smärtfritt i övrigt, även om det tog lite längre tid än väntat. Det blir lätt så med 2499 andra triathleter.

Väl över på svenska sidan åkte jag till en välsorterad sportbutik och fick tag i det jag behövde för att färdigställa hjulen.

Hemma fick jag ihop det och tänkte till och med till och fyllde slangarna med lite "stans" (en vätska som är som flytande gummi och tätar små skador på slangen) eftersom det ryktades om mycket flintasten i trakterna där cykelbanan är lagd...

Så var det bara att sova!

Vaknar på morgonen. Allt är packat och förberett. Utom hjulen. Tydligen. För när jag kommer ner står framhjulet på sock. Jag har lyckats få slangen i kläm mellan fälgen och däcket. Snabbt som fan byta slang... Klart, fixar så att jag kan få med mig en extra slang om olyckan är framme. Ska bara ta det sista när jag hör "ppppfffssshhh" från hallen. Det var det sista ljudet jag behövde.

Det skulle inte bli några snabba hjul. Slut så. Bara att gå vidare.

Iväg istället för att ta mig över.

Och på båten mötte jag minsann Niclas igen. Vi var knappast de enda triathleterna på båten.

Förberedelserna gick som de skulle i övrigt. Utan att behöva fixa med hjulen hade jag gott om tid.

Toalettbesök, vilket är ett måste även om det inte just NÖDvändigt!

På med våtdräkten. Sådär coolt till hälften på, för annars var det minsann för varmt. Morgonen visade på att det skulle bli en väldigt fin dag, vädermässigt.

Med kortare tid kvar tills simstarten drar jag på dräkten fullt ut, och ska dra upp dragkedjan...

PANG! Där small den. Det finns ingen räddning. Släden är loss från ena sidan. Dräkten är lite sliten, den har levt ett hårt liv, och jag hade tänkt byta den senare i sommar. Man jag hade INTE väntat mig att den skulle svika mig nu!!!

Så blev då goda råd dyra. 16 grader i vattnet och 1900 meter som tar minst 30-35 minuter. Med fungerande dräkt och en bra dag, så MINST 35 minuter då! Det är inget som man klarar utan att viss hjälp med temperaturen.

Får tag i en funktionär och försöker blanda svenska, danska och landar till slut i engelska. Hör mig själv säga "I need whatever that can hold it together, safetypin or silvertejp, vad fan som helst!"

Vi kom gemensamt fram till att "Athletes garden" som växlingsområdet kallas var det ställe där det kanske fanns något.

Ett par hundra meter dit och ja, tiden för att vara där ute. När jag kommer dit är det just silvertejp som är det enda som bjuds. Så vi drar ett varv runt bröstet, sedan, med språng, tillbaka till simstarten och ställa sig i kö för att hoppa i plurret.

Direkt känner jag att det är KALLT. Och att dräkten fylls med det kalla vattnet. När jag börjar simma känner jag att dräkten liksom sväller på ryggen och bromsar upp mitt fina glid i vattnet. Ärmarna på dräkten fylls också med vatten, så när jag vänder runt första bojen efter typ 75 meter inser jag att detta kommer bli simning med lite äventyrligt stuk.

Jag får kämpa och hamnar fel i förhållande till mina medtävlande hela tiden. Det flyter inte på, det funkar liksom inte. Jag försöker navigera så snävt jag kan, men det blir stökigt så jag väljer till slut lite av ett yttervarv. Väl upp har det tagit 42 minuter. Och jag har simmat 2325 meter.

På vägen upp ur vattnet och bort mot växlingsområdet tänker jag att en bra dag på cykeln löser det där.

Ut på cykeln känns det bra. Växlingen går inte att klaga på och det rullar på liksom.

Cyklingen är i stort sett upplagd som två slingor. Den första på 65 km, iväg norrut längs med kustvägar, genom bokskog och ut på öppna fält. Det är vackert... men nu är det tävling ju!

På väg ut möter vi täten. Spenderar en stund då med att leta efter Patrik Nilsson, som kör en BMC som man ska. Men han har bevisligen inte sin bästa dag (det visar sig vara en punktering som stoppar flytet för honom). Men DRA ÅT H-VETE vad de kommer fort!

Cyklingen utvecklar sig till att bli sådär som det är hemma, på andra sidan sundet, ibland. Det blåser aldrig riktigt med liksom. Får i efterhand bekräftat av en medtävlande i kön till utcheckning att det inte bara var jag som kände så.

Skit samma, komma med ursäkter är för den som inte ens vill göra en ironman, så jag trampar på.

När vägen så svänger tillbaka in mot Helsingör, där jag mötte täten, bestämmer jag mig för att det är nu det ska tas igen. Det flyter inte sådär lätt som jag hade hoppats, men jag anstränger mig. Håller 37, 38 km/t men får liksom verkligen jobba för det. Ursäkter... hur var det nu med sådana?

När vi rundar i Helsingör är det mycket publik och däribland mina sambo, dotter och föräldrar.

Den 25 km långa rundan som ska avsluta cyklingen börjar uppför. Sedan uppför och sedan i motvind. Vid 75-80 km inser jag att jag nog gått på lite väl bra på den där go´a sträckan.

Men tankarna bryts av att banan bjuder tillbaka lite höjdmeter, och det går utför. In mot växling då...

Växlar. Börjar springa.

Det är samma som ofta när det är varvbana på löpningen. Direkt kommer det snabbare löpare som har kommit längre. En snabb koll på klockan skvallrar om ett tempo som är lite för bra. Bestämmer mig för att kolla klockan och välja ett tempo som jag ska orka. 5.40 / km...

Men efter en kilometer, som gått lite fortare känns det sjukt dåligt. Krampkänningar. Överallt i allt nedanför midjan. Samtidigt.

Kommer till energidepå och drar i mig rejält med vätska. Känns som att magen är en vattenballong. 500 meter till och krampkänningarna är kvar. Går 100 meter för att se om det släpper. Ibland hjälper det att hämta hem lite för att komma in i löpningen. Det har fungerat förr. Men inte nu. Direkt när jag börjar springa är det som om benen ska gå av. Det gör så jäkla ont. Jag är inte trött, rent yrkesmässigt, pulsen är under kontroll. Men benen bär inte.

Får tankar om att bryta. Rättar mig själv i en inre dialog. 

Tänker att jag ska säga till mina tillresta peppare att de kan ta båten hem för detta kommer ta HELA dagen.

Jag hinner inte ens njuta av en ljuvlig löpbana, som svänger genom småbåtshamnen i Helsingör, sedan runt Kronborgs slott, för att avsluta med en runda upp i stadskärnan.

Jag hankar mig fram och det påminner mer om den klassiska kämpa-andan i Mattias Fredrikssons "kliv kliv överlev" från Tour de Ski.

På första varvet missar jag mina peppare.

Men på andra varvet får jag stanna och njuta av hejarop från dem alla, och det hjälper såklart. Men benen bär ICKE!

Jag vet inte om det är cyklingen jag försökt lite för mycket på, eller om det straffat sig med den extra energin på simningen. Eller om jag bara är dålig. Eller har en dålig dag. Och det spelar ingen roll. Inte nu, och definitivt inte där och då. Jag ska jävlar inte bryta i alla fall.

Och det gjorde jag inte. Men jag tog tid på mig. Nästan en timme mer än jag hade tänkt.

Betydligt längre i alla delar än på förra årets insats på samma distans på Tjörn. Som var betydligt jäkligare i alla delar! Jag pratar ogärna om tiderna, men det är synd att kalla det för löpning när 21 km tar 2 timmar och 30 minuter att avverka!

Så nog fasen är det ett fiasko. Men vad är väl en bal på slottet?

Inte för att jag vet, jag var nämligen fullt sysselsatt med att försöka springa runt slottet.

Jo, förresten. Förutom det skrala utbudet av slang från den danska triathlonbutiken som hade försäljningen på området var det ett grymt arrangemang. Jag missade att mitt namn ropades upp vid målgång, för publiken jubel överröstade det. Det kommer jag inte glömma. Även om jag knappt var värd det kände jag mig som en kung. Och med det får det vara nog med de rojalistiska liknelserna.

Nu gör jag som min kropp gjort sedan igår eftermiddag och meddelar GAME OVER!

Fötterna i högläge. Vi ses i Cervia, då blir det dubbelt så jävligt... Jag längtar redan!

//

Joakim

Förbannade förkylning!

Ja, men det var väl oundvikligt?
Att en förkylning skulle leta sig in i kroppen på mig...

Jag har klarat hela vintern, med stöd av en jäkla massa frukt och grönt om jag själv får lov att göra en analys. Och detta trots att jag ju utsätts för en härlig cocktail via dottern, som ju är i förskoleålder och dessutom har jag ju ett jobb där jag ju ständigt träffar en massa folk.

Men nu var det liksom klippt. Jag har gått och varit lite nöjd med att alla i hemmet varit förkylda men jag har lyckats stå emot. Men nu får jag igen den där belåtenheten.
Ja, det var en lite stressig period på jobbet, och jag skötte kosten lite sämre och vad det nu mer kan vara... Men timingen är usel. För imorgon skulle jag springa Stävie Trail. Ett lopp jag sett fram emot att få deltaga i de senaste åren. När det inte passat, när det varit Vasalopp i vägen och allt vad det nu varit.

Nu passade det ändå rätt så bra, hur bra ett lopp nu kan passa i början på mars. Det är inte så att formen är något att hurra för. Det skulle absolut inte handlat om något personbästa, men bara att få deltaga! Suck!
Än så länge hoppas jag fortfarande på ett mirakel och om viljan kan avgöra kommer jag att vakna frisk imorgon bitti.
Det som faktiskt pekar på det är att jag känner mig bättre idag än igår! Ja, men ni hänger med. Kanske. Om det är lite hälsomässig medvind, om natten fylls av supersömn typ...
Jag håller tummarna, kan ni snälla hjälpa mig och göra det samma?

I övrigt spenderar jag tiden mellan bruket av näsdukar med att läsa tidningar.

Jag tycker att det svenska cykelmagasinet Bicycling fått ett uppsving med det nya formatet och det senaste numret är inget undantag. Bra artiklar, intressanta tester läsvärda krönikor. Tack för det!
Och när jag bläddrar i den sörjer jag verkligen att jag inte är i Göteborg, och på cykelmässan där. Cyklar är verkligen lätta att tycka om och "nörda" ner sig i!

En annan tidning som är lite av en pågående "on-off-relation" för mig är Runner´s world. Jag är inte så mycket löpare att jag kan "nörda" lika mycket som med cyklarna. Och när kvaliteten sjunker, om än så lite så det nästan inte är mätbart, så tappar jag gnistan och orkar inte ta mig an det som inte stimulerar alla mina synapser.
I veckan hörde jag nyheten att Anders Szalkai tar över som chefredaktör och det gjorde mig glad. En grymt bra löparambassadör. Jag ser fram emot att se hans påverkan på ett potentiellt briljant magasin!

Jag köpte alltså lösnumret, som fanns i butik nu. Och det var ett bra nummer. Det är en sak som stör mig rätt mycket dock... Jag fullständigt hatar rubriken; "Är du normal?"
Bakom sig döljer en undersökning bland läsarna internationellt som i sig är riktigt intressant, roande och kanske med en eller ett par bra saker att lära sig. Men den handlar egentligen inte om vad som är "normalt". För det blir väl aldrig så tydligt hur stora skillnader det är på oss alla. Och just när det gäller löpning välkomnar jag skillnaderna och tycker att det är skönt med en idrott och motionsform som löpning, som tillåter så enormt stor skillnad, utövare emellan!
Och rubriksättning är inte en konstform som tillåter humor, om det nu var det man siktade på. Folk vill inte ha pekpinnar i magasin. Det är feelgood i pappersform och det är redan uppenbart för mig (och många andra) att det finns många, kanske en majoritet, löpare som är snabbare och bättre än vad jag är. Det är inte mer av den varan vi behöver. Kolla på hur Petra Månström och Miranda Kvist jobbar med att inkludera folk istället. Lyssna för övrigt gärna på avsnittet i maratonpodden med de två nämnda så förstår ni PRECIS vad jag menar.

Nähä, nu kallar näsdukarna igen. Håll tummarna så de vitnar för en fläckfri hälsa imorgon, snälla!

//
Joakim