Racereport: Malmö triathlon 2015-08-02

Dagen hade kommit. Det var dags för säsongens TÄVLING! För denna säsongen hade jag planerat att inte tävla så frikostigt som i fjor, i syfte att kanske inte hamna i någon slentrian, utan istället kunna satsa allt, eller åtminstone mycket på ett kort.

Men först lite kort om förberedelser och tankar sedan senast jag skrev.

Efter Göteborgsvarvet var tanken att det skulle bli mycket och kvalitativ triathlonträning. Men. Det är ju alltid ett men... Eller ett par.

Det har utan tvekan bjudits på den sämsta sommaren jag har varit med om. Jag kan inte minnas en lika usel sommar, med så lite sol och värme, med så isande vatten i havet och sjöar. Därför har det där med öppetvatten-simning blivit vad det blivit, och  i synnerhet inte så ofta som det borde eller behövde. Jag står för det. Dåligt, men jag är bara människa. Jag gör fel ibland... om än sällan!

Sedan landade en BMC Fourstroke FS01 hos mig för ett tag sedan och det är en sjuk jäkla uppenbarlese. För den oinvigde ska det kanske förtydligas att det är en mountainbike. Och den har i ärlighetens namn lockat mig varenda gång jag gått in i cykelsmedjan. Den är så bra, så lätt, så snabb, så snygg och så snäll mot mig, där i skogen. Om man kan ha varma känslor för en pryl så brinner mitt hjärta för min BMC. Den är grym!mycket med sin 

Så kom vi till det där ordet med tre bokstäver igen, som ofast följs av en jobig slutsats. ”Men”. För det är ju välkänt att man blir bra på det man tränar, och det är ju knappast all-in i 2x 35 minuter i skogen på en heldämpad XC-missil som är triathlon på olympisk distans.

Sååå... Med sorg över att den stackars BMCn får stå kvar har jag uppbådat all min karaktär och trots att vädret varit allt annat än vänligt gett mig ut på tempohojen för att sedan direkt växla till löpning, så kallade brickpass. Det har faktiskt blivit rätt bra pass. Det enda som inte riktigt körts enligt plan är att jag, vädret till trots, känt mig motiverad och inspirerad på cykeln så det är få pass som blivit ”lätta”. Det har gått vad benen har att ge, liksom. Men, va fasen... fart är ju det vi alla söker så!

Så, när dagen kom var det med lite blandade känslor jag tog mig till Malmö för att tävla i motionsklassen i Malmö triathlon, på olympisk distans.

Förberedelsen var kanske submaximal med goda vänner som gifte sig och därmed bröllopsfest för mig. Det ska dock sägas att de alkoholfria vinerna på festen gjorde ingen besviken. Och det blev inte speciellt syndigt sent heller utan än en gång fick karaktären styra skeppet.

Malmö triathlon är ett trevligt triathlon med snabb bana, publikvänlig dragning och för den delen även rätt så trevlig dragning för de tävlande i andra avseende än prestation också.

Mina förberedelser hade dessutom ett något pulshöjande inslag då jag i samband med att tävlingshjulen skulle på lyckades punktera bakdäcket. Som satt på tubhjul, det vill säga att slang och däck sitter ihop och limmas på en fälg där inget annat än limmet håller däcket på fälgen. Det blev liiiite stressigt med däcklimning och bröllop på en lördag innan start på en söndag. Ni som limmat tubhjul vet precis vad jag menar!

Nåväl, däcket satt på plats och på plats var även jag, söndag morgon. Många startande är en följd av att triathlon är en sport som engagerar och ökar lavinartat. Så en något kaotisk start var att vänta. Men den blev definitivt inte så illa som den kunde blivit, och banans utformning med hyfsat långt till första boj gjorde att det fanns möjlighet att hitta ett relativt lugn i sin egen simning.

Själv har jag haft svårt att hålla igen på simningen. Det går att simma som en furie om man är med på sprinter, men när sträckan för simning är 1500 meter måste man hushålla något med energi eftersom det kommer cykling och löpning efter.

Jag kände att jag lyckades att hålla igen och hade liksom flyt i simningen. När man går på är simning att likna vid en motorbåt, snabbt med inte särskilt energieffektivt, men när man får flyt i simningen är det samma känsla som med segelbåtar. Du gliiiiider genom vattnet med låg ansträngning, och återhållsam energiförbrukning. Hade jag varit lite mer ”Ernstlig” hade jag kunnat flumma loss om hur vackert det är. Men, nu håller jag mig till det konkreta och konstaterar att det är utmärkt om man vill ha någon energi kvar att cykla och springa på!

Priset jag fick betala för min återhållsamhet var att jag fick lämna min utopiska tid bakom mig något. Jag hade en vision om att det skulle vara ”gött” att lyckas göra under 2,30 på en triathlon på olympisk triathlon.

För min del skulle en sådan prestation delas upp i att simma de 1500 meterna på 30 minuter, cykla de fyra milen på 1 timme och 10 minuter och springa den avslutande milen på 50 minuter. De tre minuterna det tar att växla två gånger skulle kunna gå att hitta lite här och lite där, om ni hänger med?

Nu tog det mig 33 minuter att simma, så redan upp ur vattnet började utopin att rinna mig ur händerna.

Väl uppe är Malmö triathlon en ganska stor tävling, sett till antalet deltagare, vilket gör att växlingsområdet blir rätt stort och sträckan att springa till sin cykel och sedan ut igen blir längre än på mindre tävlingar.

Jag märker att jag nu sitter här och forumlerar ihop en ursäkt för att min växling till cykel tog över 2 minuter.

Men tidstappet till trots så är det bra att ta det lugnt. Löpningen i våtdräkt, direkt upp ur vattnet, och sedan det något stressade förfarandet med avtagning av samma dräkt får ofta pulsen att skena något, samtidigt som det dessutom besväras av att man ska få i fötterna i skorna, som i sin tur jag låter sitta fast i cykeln. Kort sagt, det är inte helt ovanligt att pulsen är något förhöjd då man ger sig ut på cyklingen.

Det var den även denna gång, och första 5-7 kilometerna låg jag så högt som 175, när tanken definitivt är att hålla sig under 170.

Men förutsättningarna för cyklingen kan ingen klaga på. I stort sett platt bana, med en liten löjlig stigning som inte är alltför svår att ta sig upp för.

Jag tyckte mig komma in i ett ”flow” och det var bara roligt att cykla. Jag försökte vara noga med att konservera benen och inte gå för länge på rött. Det gäller att spara sig till löpningen. För mig handlar det mycket om att inte gå med när det kommer starkare cyklister. Och det finns alltid de som är bättre. Och det är lockande att gå med dem. Och man orkar alltid att ta i lite mer. Men det straffar sig obönhörligt, och det går snabbt att röka bort det bästa av sig själv.

Nåväl, jag lyckades undvika att bränna mig, och kunde dessutom ta igen det jag tappade på de starkare cyklisterna som passerade genom att ha bättre teknik i kurvor och andra lite mer kniviga passager. Det ska sägas att tempohojar, eller mer korrekt triathlonhojar inte precis är några precisionsintrument när det kommer till lite mer alert och spännande cykling. Idén är liksom rakt fram, fort.

Skit samma, jag kände att det var kul att cykla, datorn på cykeln bekräftade känslan och det var på det stora hela bara bra, liksom.

En kort stunds ångest bjöds dock när jag på väg in mot Västra hamnen på tredje varvet skulle ta insidan om en dam på hybridcykel (en korsning mellan mountainbike och racer, och i sin art betydligt långsammare än triathlonhojar med högrpofilhjul) och upptäckte att mitt snävare spår innehöll ett potthål, modell större och djupare. Framhjulet rätt ner i det, under tiden jag började luta cykeln, utan möjlighet att lyfta framhjulet resulterade i en smäll i framhjulet som INTE kändes bra. ”Skrammel skrammel”! HELVETE! Nu gick det sönder, j*vla kärring på hybrid... Men det var bara en av flaskorna och givetvis var oron obefogad. Allt i mint-condition!

Ett sedvanligt knep när det gäller den andra växlingen är att ta det lugnt in i den för att ge lite andhämtning inför löpningen.

Väl färdigcyklad kunde jag redan då konstatera att jag vara nära utopin med 1,10. Justerat och exakt, 1,11, och det skyller jag på knixet och trixandet med kullerstenen i Västra hamnen som man dessutom ska hantera tre gånger eftersom det är så många varv banan går i.

I den andra växlingen valde jag att ta på mig strumpor, och det är det värt då skoskav hinner bli så illa på 10 kilometer att det tvingar en att bryta. Den tiden fick det ta, så växlingen blev över två minuter lång denna gången också.

Ut på löpningen satte jag fart. Här ska räddas minuter tänkte jag. 50 minuter är 5 minuter per kilometer och det borde man ju kunna knäcka, så med hjälp av klockan och den inneboende fartkänslan satte jag mitt tempo till 4.40 - 4.45 per kilometer. 

Men det var ju rent magiskt vad benen protesterade. Jag hann avsluta första kilometern knappt innan jag insåg att detta går aldrig. Fortsätter jag på detta viset kommer jag få bryta för det gör ont och sliter alldeles för mycket.

Det blev sänkt tempo, och även det slet. Så löpningen övergick till att överleva, ta sig igenom och undvika förnedring. I mina svagare stunder sneglade jag på klockan och det såg, i bästa fall, sådär ut. Det gick allt annat än fort!

När man cyklar är det kul att bli peppad, men folk som står stilla vid kanten uppfattas knappt när man, faktiskt om än det låter lite skrytsamt, susar förbi. 35 km/h är rätt fort. Och  det var mitt snitt... Bitvis går det betydligt fortare.

Fort gick det som sagt inte alls på löpningen, och därför hade jag gott om tid att uppskatta den peppning som nära och kära bidrog med längs med banan. Att, de med mer tur än skicklighet, spridit ut sig längs med sträckningen gjorde att jag hela tiden fick motivationshöjare längs vägen. Tacksamt!

Löpningen var slit. Från början till slut. Men det är OK. Det är sista grenen, det andra har gått bra och jag har inga problem med att slita lite på pannbenet. Det är en tillfredställande känsla... efteråt!

Väl över mållinjen kunde jag konstatera att jag lyckats minimera ”skadorna” hyfsat ändå och klarade av de 10 kilometerna på 51 minuter.

Sluttiden blev 2.40, och de tio minuterna jämfört med utopin är tappade på en kontrollerad simning, för mycket kullersten och ett återhållsamt sätt att hålla fart på cykeln, samt med en genomliden hopklappning på löpningen. Lägger man dessutom till något långa växlingar så är alla förlupna minuter räknade.

Med facit på hand är jag nöjd. Varken mer eller mindre. Hade jag varit helt nöjd hade jag ju stått vid målet för mitt triathlon-utövande. Inget att förbättra, utveckla eller engagera sig i. Nu vet jag vad jag kan, och vill jag prestera bättre är det vara att BLI bättre!

Det var roligt att tävla. Det hade hunnit bli länge sedan jag tävlade i triathlon och det är lätt att glömma hur positivt och roligt det är. Hur bra stämning det är och hur kamratligt det är, tävlanden emellan. Bortsett från simningen då det ibland känns som ”cage-fighting” i vatten.

Jag tror även att formen att ha färre tävlingar per säsong är ett lyckat recept och att fokusera sina prestationer mot en dag gör förberedelser, laddning och träning lättare.

Nu är det ju en sanning med modifikation, eftersom jag passar på att tävla ett par gånger till i augusti och september, men inte bara i triathlon.
Så snart får BMCn komma ut, eftersom nästa begivenhet blir Cykelvasan.

Och triathlonhojen ska ut till försäljning för att kunna stuva om lite i cykelsmedjan.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka alla som stöttade mig under dagen, och ett extra särskilt tack till min sambo, Johanna som pusslar och stöttar så att jag hinner träna, mina föräldrar som passar barn och stöttar med annan marktjänst så tiden till träning finns. Ett lika stort tack till Glenn Thejl som inspirerar (skapar dåliga idéer) och idag utgjorde förstklassigt sällskap även om han gick i mål lite tidigare. En annan ständig vapendragare som förtjänar ett tack är Mikael Frölich som också har en förmåga att öppna ännu fler dörrar till ”bra” idéer!

Det är sällan man tackar för det som är stöd varenda dag, och därför tog jag tillfället i akt, såhär när det bjöds tillfälle.

Givetvis är jag tacksam för all pepp längs med banan, från kända som okända, ni går inte obemärkta förbi!

Och eftersom jag bevisligen ljög och inte riktigt var färdig så avslutar jag med att ge dagens största eloge och beundran till Georg Valvis, 80 år som fullföljde en triathlon på olympisk distans, han med. DET är inspiration! Om jag är hälften så stark när jag fyller 80 är jag stoltare än den stoltaste av tuppar. Jävla hjälte!

//
Jocke