Idag hade jag en givande löprunda under månen, förvisso i ljuset från elektrifierat ljus. Elljusspår. mindre modernt än löpband, men lite roligare.
Under löprundan lyssande jag på Petra Månströms pod, Marathonpoden, gästad av Micael Dalén. Det kommer i en upplösning senare att visa sig vara ett utmärkt val.
Men... tankarna var lite överallt innan jag startade löprundan.
Och grunden till vad jag hade för tankar innan var att min cykelkompis Dan, som givetvis är en grym cyklist och uthållighetsidrottare, hade delat ett blogginlägg från en personlig tränare som sågade distansträning.
Länken till inlägget kommer här.
Och jag menar att han SÅGAR det.
Enligt Jerry, som skrivit det, är distansträning en del av formtoppningen.
I övrigt är det utan effekt och rent slöseri med tid. För ska man träna ska man inte sikta efter att få effekt, utan man ska få SNABBAST effekt, skriver Jerry. Å andra sidan tycker han, med bas i HANS logik, att det är orimligt att Therese Johaug dopat sig, så därför ska hon friges så att man kan jaga riktiga fuskare istället.
Nu låter det som att jag raljerar. Men icke, det jag skrivit är en sammanfattning, utan inslag av överdrifter. Jerry är en frisk fläkt med åsikter som verkligen inte vandrar i någon åsiktskorridor.
Men, till att börja med.
Jag håller inte med honom.
Alls, typ.
Om vi tar Johaug så kan jag bara hoppas att han är ironisk.
Men Jerry får även komma med hur mycket forskningsresultat han vill som bevisar att intervallträning är bäst. Ja, jo, det är ju inget nytt att det är den bästa träningen för hjärtat är intervaller.
Men vad är det nu som säger att det ENDA man jagar som uthållighetsidrottare är att ha så hög VO2-max som möjligt. Jerry gör utlägg om detta och förklarar att det är det enda som spelar roll. Jag tror inte att det är så lätt, tyvärr.
Jag kan, utan att skämmas, meddela att jag har mer förbättringspotential än så. Jag kan till och med njuta av ett långpass, av vald sort, för att helt enkelt använda kroppen och dess förbränning under längre tid. Och det enda syftet med att hålla på länge är att förändra fördelningen mellan muskler, fett, och annat skröfs på kroppen. Att då hålla på länge med lättare ansträngning är oslagbart.
Och den dag det är dags att tävla är det bra med en optimerad motor, vilket intervallerna ger. Men nog fasen spelar det roll vad det är för kärra man sätter den i dessutom, och vad den väger!
För att vara ärlig. Jag tror att jag har mycket större potential i en massiv viktnedgång, än i att förbättra mitt VO2-max. Det är nog dessutom så att om jag så försöker så det blöder så kommer min framgång avseende VO2-max inte att vara lika lyckat som om jag försöker så det blöder med viktnedgången.
Jag ska fundera på om jag orkar drabbas av blodförlust bara...
Så långe fortsätter jag köra långpass. För att det är kul. För att det ger mig något.
Det är i alla fall så för mig att om jag nu springer 30 km på ett träningspass så kommer det att vara en insättning på det mentala kontot. Jag VET att jag klarar det. Jag VET att jag har styrkan, rent mentalt att mala ner avstånd, distans och utmaning.
När det är dags för tävling, av längre snitt, är det en sak som är gemensamt för de flesta som deltager. Nästan alla pratar om den mentala utmaningen. Att man har perioder när saker KÄNNS på ett särskilt vis, som kanske inte alltid har sin rot i verkligheten. Man känner sig alltså som sämre än vad man är.
Och även om det inte är så, så är jag dessutom övertygad om att det finns en extremt stor vinst i att lära sig hantera sina mentala spöken och vända alla dessa till styrkor.
Precis som den fysiska förmågan måste detta tränas. Och varför inte passa på att träna detta under ett distanspass. Lämpligt nog!
Med dessa tankarna gav jag mig alltså ut i elljusspåret.
Och som brukligt när jag ska hålla på lite längre föredrar jag podcast före musik. Mest för att musik inspirerar mig lite väl bra, så att det blir lite för bra fart och då blir inte passet riktigt vad det är tänkt att bli.
Petra Månströms pod, marathonpoden, är ett säkert kort, även om den tar avstamp i "enbart" löpning, en omständighet som jag ofta tycker begränsar mitt intresse, triathlet som jag anser mig vara. Mycket vill ha mer liksom.
Och även denna gången måste jag säga att jag är nöjd med mitt val.
Micael Dalén är en inspirerande människa. Och det beror inte på att han är lik Anders Szalkai.
Jag tycker dessutom att Micael Daléns resultat är goda nog för att stå helt för sig själv! 11 km på 39 minuter är banne mig racerfart!
I övrigt är Micael rolig och har många tankar där han inte är som man väntar sig av en professor i ekonomi. Han är befriande med sina avvikande och ovanliga betraktelser. Jag menar, vem kör en metafor om likheten mellan känslan av utmattning från att maxa marklyft och dra i sig en "brownie" i Amsterdam. Skit i om det är korrekt. Det är humor!
Och jag bara älskar mentaliteten kring att ta ut segern i förskott, för att man då får fira någon seger, och i bästa fall fira den två gånger. Jag är glad att någon annan använder den synen på det, så att jag slipper stå ensam med det.
Lyssna på avsnittet! Det fick mig att ställa mig med ett perspektiv till det jag skrev om tidigare i detta inlägget och landa i mina egna tankar. Och hur gött är det inte att springa i ett nollgradigt tråkigt elljusspår och fnissa för sig själv? Exakt! Sjukt gött!
Med det sagt... Over and out!
//
Jocke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar