För någon dag sedan delade jag en film på Facebook som handlade om att man, i USA, delar ut troféer för deltagande och att mannen i filmen, som är coach i ett basketlag på collegenivå, tycker att det, kort sammanfattat, är skit.
Jag tänkte utveckla vad jag menar med att han har en poäng...
Om, jag säger OM, man tävlar ÄR det skillnad på att bli etta och tvåa, tvåa och trea, eller för den delen etta och fyrtiotvåa.
Förnekar man den skillnaden är det ingen tävling.
Om det är lika mycket värt att bli trettiotvåa som att bli etta, då är det per definition inte en tävling.
Det är någon form av aktivitet, men det är INTE en tävling.
Fast vi ska väl börja i rätta ända här nu.
Allt måste inte vara tävling.
Det är helt OK att vara med i saker som inte är tävling, det är till och med bra. Tävlingar är inte för alla, men det finns aktiviteter som ÄR för alla!
Om det nu är en tävling så sätter den, med sitt resultat, dock inte någon form av värde på människor. Alla är lika mycket värda, som människor även om deras prestationer värderas olika. Att skilja på gärning och person är, för mig, självklart! Belöningen för prestation bör dock följa prestationens magnitud.
Men tillbaka till det här med tävling.
Syftet med tävlingar är att man ska skilja prestationer åt.
Det är den fundamentala funktionen.
Att särskilja vem som är snabbast, bäst eller gör flest mål (eller vad det nu må vara).
Det betyder, i klartext, att den som blir tvåa faktiskt är den första att förlora.
Ändå pratar vi ofta om att vinna ett silver.
Och i väldigt många tävlingar är det bättre än fantastiskt bra att bli tvåa!
Det är till och med så att det, i mina ögon, är riktigt vasst att bli topp 40 i en världscuptävling i de flesta idrotter (som har världscup eller motsvarande).
Men det är inte lika bra som att bli topp 20.
Eller topp 3.
Eller först. 1:a!
Prestationen i sig kan vara lika bra, i förhållande till förutsättningar för den enskilde, men det finns bara en förstaplats och den är reserverad ENBART för den som är vinnare av tävlingen!
Skulle man börja rucka på det har tävlingen mist sitt syfte.
Att tävla och att vinna är ofta en grund till motivation för den som är med och tävlar.
Elitidrotten utvecklas ständigt och resultat blir bättre och bättre. Det kan såklart tillskrivas material eller doping om man är cynisk.
Men viljan att vinna är också för elitidrottare en EXTREMT stark motivation.
Det är för att vinsten är värd så extremt mycket.
Om det blir lika mycket värt att bli trettiotvåa är grunden till motivationen död.
Då kommer vi inte se lika många fantastiska prestationer och nivån för idrott kommer stagnera. Som bäst.
Och det spelar ingen roll om man ser vinstens värde i moraliskt eller monetärt värde.
Våra framtida elitidrottare är våra barn.
Det är glasklart att barns idrott ska baseras på lust och glädje i rörelse till 100%.
Jag har själv en dotter som är tre år, och jag hoppas att hennes liv ska leka länge till. Men tids nog måste faktiskt saker och ting förklaras även för henne, och hennes kamrater.
Att låta dem leva med bilden att alla är vinnare ända in i vuxenlivet kommer mest att skapa lidande och frustration.
För det är tyvärr inte så enkelt att elitidrott är enda stället vi tävlar. Det hade varit bekvämt, och diskussionen hade blivit betydligt mindre viktig i så fall. Men sanningen är hårdare!
Har du någonsin sökt ett jobb?
Jaha, alla som sökte fick inte jobbet? Va, var det bara en som lyckades?
Vad taskigt! Eller?
Allt finns inte tillgängligt för alla. Är den sanningen för hård, är nog livet i sig rätt motigt.
Om vi då istället utnyttjar idrottsarenan till att vara pedagogiska och lära barn och unga vad det innebär att vinna och förlora, kommer de istället vara rustade för att hantera alla tävlingar, oavsett hur allvarliga de må vara.
Kanske kan vi till och med motivera dem att prestera, genom träning och förberedelse. Det är nämligen ett genomgående framgångsrikt sätt att förbättras, oavsett vad det gäller.
Jag håller med coachen i filmen om att vi är på väg att skapa generationer med en helt annan inställning. Åtminstone håller vi på att skapa enorma klyftor mellan de som accepterar att prestation ger olika belöning, och de som tycker att alla har rätt till allt.
De klyftorna kommer med garanti att leda till konflikter.
Jag har under lång tid träffat människor i vad jag skulle vilja kalla äldre ungdomsår, med jämna mellanrum.
De är i den åldern att de inom en snar framtid ska ut i vuxenlivet, med jobbsökande, bostadköp med mera med mera.
Jag ser en stor skillnad mellan dem och mig, om jag då jämför med mig själv i den åldern.
Generellt sätt är det många som inte förstår varför de ska rätta sig efter någon annan.
Respekt har blivit en synonym till rädsla, och hänsyn är ointressant.
Detta är att skylla på att de växt upp i en värld med regler där alla är suveräna, ingen får säga till någon annan att man är sämre, bättre eller annorlunda. Allt är normalt, gjutet i en grå, jämlik massa och alla ska ha rätt till allt.
Jag raljerar som ni märker.
Men det är med ett illavarslande sting av sanning jag säger detta.
Det skrivs spaltmeter om millenials, 90-talister och allt vad det nu kallas.
Och hur mycket humor man än blandar in så är det helt klart så att en krattad manege resulterar i att människor blir lite bekvämare och mindre motiverade att ta i, i genomsnitt.
Ett bra sätt att motverka detta är att låta barn och ungdomar slussas in i det här med tävling, bland annat genom idrott.
MEN...
...i många fall är deltagande och fullföljande något att beundra och vara stolt över.
När jag deltar i mina tävlingar är jag LÅÅÅÅÅNGT ifrån pallen. Men jag är ändå stolt över att jag fullföljt, och i förhållande till mina förutsättningar vill jag påstå att det dessutom är bra jobbat!
Jag tävlar mot mig själv och mina förutsättningar. Det får räcka för mig, och det är definitivt tillräcklig utmaning.
OCH...
...att vinna en tävling gör en förvisso till vinnare.
Men bara för att man är vinnare är man inte mer värd som person.
Och det där måste vi slå vakt om med våra unga. Att den som vinner får en pokal, trofé eller medalj, men det i sig kommer inte att ändra deras värde som människa.
Vad man är värd och vad man presterar är inte synonymt. Ansvaret är givetvis vårt.
Jag tror att en stor anledning till att vi inte vågar ha tävlingar, ställa krav, eller skilja etta från tvåa är att vi är för dåliga på att skilja värdet i en prestation från det mänskliga värdet.
Idolskap, som följer med segrarna är ett tydligt exempel på att man tillskriver vinnare egenskaper som inte alltid är förtjänade. Därför blir det så mycket "hallabaloo" när idrottsstjärnor dopar sig, super till eller bara har mänskliga kriser som alla andra, återigen, i genomsnitt.
Men att vara idol är inte människovärde! Men det är inte så lätt att förklara och ställer krav på både filosofisk och retorisk förmåga.
Det är, med andra ord, lättare att ta en bekväm väg, utan att behöva förklara det svåra.
Jag har sagt det förr, i andra sammanhang, men säger det igen.
När vi duckar för de svåra frågorna fördummar vi de som är omkring oss.
Precis som det är med fysisk träning, att den gör oss bättre när den är obekväm, är det med annat.
Om vi jobbar lite hårdare blir vi lite smartare. Är vi bekväma blir vi inget annat än dummare. Sakta men säkert, dummare och dummare.
Vi kommer vara lika rädda för att förlora, men utan att fatta vad segerns sötma är.
Och, totalt sett, vara lite sämre. Både som idrottare och medmänniskor.
Så låt oss tävla oss bättre...
Även vi som förlorar!
//
Jocke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar