2016 i backspegeln

2016 har snart bara timmar kvar.

Då är det väl på sin plats att sammanfatta, och se vad som blev gjort och genomfört under året.

Och så småningom blicka framåt. Men var sak har sin tid, så först tar vi det gångna året.

Eller ja, först tar vi en liten snabb recension.

Det svenska cykelmagasinet, Bicycling har uppdaterat sig själv, med ett lite nyare format, med sidor av miljövänligt papper, och en vift mot de internationella magasinen, och jag gillar det!

Det känns mer som ett magasin, och mindre som en tidskrift. Det är en lek med ord, men känslan är det stor skillnad på.

Jag har bara bläddrat lite snabbt, och har min heliga stund kvar, när jag lusläser innehållet, men jag har en bra känsla här också. Det känns som det är hög kvalitet genomgående. Timing kunde inte varit bättre, för jag funderade precis om jag tyckte att en tryckt tidning var något att lägga pengar på. Det finns ju massor av kvalitet att läsa, som inte hamnar i tryck. Men ser det ut som detta senaste nummer är känslan att ha tidningen i sin hand och läsa på riktigt lätt värt kostnaden för en prenumeration.

Att jag tycker att man måste göra mer för sina prenumeranter är en annan historia, och hänger väl inte helt ihop med produktionen av tidningens innehåll i sig, så det tar vi en annan gång.

Nytt, snyggt format!

Så, 2016 då...

Snabbt sammanfattat var det väl som alla andra år. Lite ris, lite ros.

Om jag tillåter mig att ta ett steg tillbaka för att få ett litet annat perspektiv, kan jag konstatera att det är inte så mycket som krävs för att påverka en enskild persons möjligheter. Och att göra som jag, att byta jobb, bransch, yrke, arbetsgivare sådär på en gång, det är givetvis inget som passerar obemärkt. 

Nu var det självvalt och till nästan uteslutande glädje, men ändå inte än mindre turbulent.

Men idrottsmässigt då, det är ju ändå det borde handla om!

Jo, 2016 hade en tidig händelse som kunde ödelagt året, om inte längre än så. Under en, i övrigt trevlig, semester i Bad Gastein med gamla kollegor lyckas jag att få pjäxan att lösa ut från skidan mitt i en förhållandevis flack backe. I mina ögon utan någon tydlig anledning. När jag försöker stanna på en skida fastnar den skidlösa pjäxan i backen och mitt knä vrids. Direkt, där och då, inser jag att något precis gick åt helvete. Det gör ont direkt och det känns verkligen som att det var något som gick sönder.

Det lättar inte. Det försvinner inte när jag böjer på knäet.Tvärtom. Det känns värre.

Jag åker (så här i efterhand kanske dumt, ja) ner och på skidbussen lyckas jag skrämma livet ur en tysk kärring som nog tycker att mitt grimaserande är hemskt. Eller fult eller något, förskräckt blir hon i alla fall.

Läkaren i byn var något av expert på liknande skador, föga förvånande.

Han meddelar, på knagglig engelska blandat med perfekt tyska, att jag har tur som har välmusklade ben. Annars hade det gått sämre.

Jag svarar, på knagglig tyska och bättre engelska, att det intet har med tur att göra.

Sköterskan skrattar, oklart om läkaren hängde med i de språkliga svängarna!

Med ett knäskydd av Guds nåde lämnar jag med ordination att röra på knäet så vanligt som möjligt, så länge jag hoppar över skidåkning.

2 dagar i Bad Gastein, i mars, och jag får inte åka skidor. Fiasko!

Nu hade jag väl ändå lite tur och knäet läkte rätt så bra. Jag ser det som en bonus att jag fick lära mig att göra voltvändningar utan att böja ena benet. Det är inte alla som kan det!

Tävlingspremiär i övrigt blev Trelleborg triathlon. Jag har kört tävlingen förr. Den är lagom att börja säsongen med då den traditionsenligt går på nationaldagen.

Resultatet för året var väl ingen sensation, men inte heller något fiasko. Två minuter försvann på att jag ”klyddade” med skorna i växlingen från simning till cykling. På en så kort distans som mini-ironman blir det straffande.

Jaja, ursäkter och ****** har alla!

Trelleborg triathlon, med kollegan Emma

En vecka senare blev det Helsingborgs triathlon som gick för första gången, så att säga. Där presterade jag en OK simning, som var betydligt längre än angivet, men samma för alla, därefter en bra cykling och avslutade på sedvanligt Jönsson-manér med en rätt så svag löpning.

På det hela får det ses som godkänt, men med eftersmaken att det finns mycket att göra med löpningen.

Helsingborgs triathlon med före detta kollegorna Jens och Kalle.

Jag var dock rädd om mina fötter. Jag har haft problem med fötterna, eftersom jag var dum nog att springa i skor med för tunna sulor i förhållande till löparen i dem. När de problemen kommer är det bara vila som hjälper och det blir man ju inte någon vinnare på precis... Så, ja, det var väl ingen överraskning.

Ränneslättsturen i Eksjö, som är en trevlig tävling på mountainbike klarades sedan av i bara farten av det trevliga umgänget som jag var där med. Tävlingsmässigt var det ungefär vad jag hoppades och förväntade mig. Lite bättre än i fjor. Rimlig förbättring!

Med Daniel (som slog mig) efter målgång i Eksjö.

Ett av säsongens huvudmål var X-terra i Stockholm. Det är ett triathlon i terräng som har ungefär samma distanser som en olympisk triathlon.

Jag lyckades dock förstöra allt med att slå sönder en tå på väg upp från simningen. Det blev knappast bättre av att jag och tre andra deltagare cyklade fel och irrade bort oss. I efterhand kan jag inte förstå hur i all sin dagar vi kom så galet. Det var inte svårt att hitta rätt. Nåväl, efter ett varv (15 km lite drygt) på cykeln insåg jag att det aldrig blir sprunget något med den där tån, och jag var rätt tjurig. Så jag bröt, satte mig i solen på en bänk och satt där och tyckte att allt var värdelöst en stund.

Sedan samlade jag ihop mig själv, mina prylar och spillrorna från mitt ego och laddade för den tävling som nu skulle bli ”make it or break it” för året - Tjörn Triathlon.

Den där tån... Den var INTE snyggare ett par dagar senare!

Ön Tjörn är skådeplatsen för ett triathlon på halv ironmandistans. Det vill säga 1900 meter simning, 90 km cykling och 21 km löpning.

För mig var det premiär på triathlon på längre distanser. En helt annan sport än de kortare tävlingarna. En ny utmaning och för mig ett spännande äventyr.

Det blev en rätt så lång dag, med blåst (jo, Glenn det blåste en hel del), brännmaneter, nya erfarenheter och en, efter detta, väl underbyggd aversion mot sötsliskiga energi-gel.

Och en aptit på mer!

Resultatmässigt nådde jag det jag ville och hade satt som mål. Simning och cykling var bättre än plan, men det tappade jag på löpningen och totalt sett blev det lite, lite bättre än väntat.

Så, sugen på mer, med en tydlig plan. Hur avslutar man bättre än så?

I mål efter Tjörn triathlon. Nöjd. Trött.

Hösten var inte alls så illa för övrigt. Så smått har jag gått och smakat på vad som ska komma under nästa år och även försökt bygga på att kunna träna för målen som sätts. 

Så när jag ser på 2016 i backspegeln är det mycket jag är nöjd med. Idrottsmässigt är det ett år jag ser som något som leder till ännu mer, året innan ÅRET liksom. Det som inte gick bra lärde jag mig något av och jag står nu starkare och klokare inför framtiden. 

Rätt lyckat, faktiskt!

Jag vill avslutningsvis passa på att tacka de som stöttat, peppat, hjälpt, följt, tävlat med (eller mot) mig eller på annat sätt gjort mitt idrottsliga 2016 lite bättre än vad det varit utan er. I vissa fall hade det nog faktiskt varit omöjligt, över huvud taget.

Ni är för många för att nämna, så jag tar det när vi ses istället! Kör hårt även 2017!

//

Joakim