Bra skidåkare, mindre bra skidåkare och jag..

Jag ska komma till rubriken, jag lovar, men först ett par ord om VM i Falun. Att ha varit på plats i Falun dessa två veckor har varit ett ynnest. Det har varit folkfest, ibland med fokus på fest i en omfattning som överraskat mig. För mig är skidåkare sinnebilden av renlevnad, urfysik och maximal sundhet. Dumt nog, bevisligen, trodde jag att det även omfattade anhängare och supportrar. Det största landet avseende sporten är Norge, och deras fans var de som vann banketten också. Med råge!
Nå väl, de var absolut inte otrevliga, men med min naiva ursprungssyn var det ändå förbluffande hur mycket alkohol som förtärdes. Eller så är jag onyanserat negativ till alkoholförtäring... Jag får väl utveckla det så småningom.

Men till tävlingarna... Om jag börjar bakifrån så blir jag alldeles varm i hjärtat av Anders Södergrens medverkan i femmilen. För det första har jag sett honom på Lugnet-området under veckorna innan och han har varit där som reserv, men har tillsammans med andra i svenska lagets periferi, varit de tävlandes ivrigaste påhejare. Han har liksom personifierat lagkänslan i en individuell idrott. Att Marcus Hellner ställer sin plats till förfogande för hjälten Södergren, till följd av dålig form är ännu mer värmande. Det svenska längdlandslaget imponerar.

De imponerar dessutom även på tävlingsbanorna. Södergren gör verkligen ingen dålig femmil. Jag hoppas se honom och Johan Olsson slå om till långlopp. De borde kunna bli väldigt bra på det.

Johan Olsson, ja han plockar medalj efter medalj efter medalj. Det han gör är imponerande, och eftersom jag själv varit ifrån min familj under vistelsen i Falun förstår jag precis vad han genomgått i stugan, där han varit ensam och laddat upp inför VM. Det är långt från optimalt för den emotionella sidan av människan Johan Olsson. Det är imponerande, inspirerande och det är ett engagemang som, med facit på hand, leder till VM-guld, med mera!

Det svenska längdlandslaget imponerar. Det är inte bara Johan Olsson som är bra. Det vräker in fina placeringar och det är många som presterar. Just nu är det enda som stoppar deras framfart det norska längdlandslaget. De är fenomenala. Att kunna utmana en så vansinnigt framgångsrik och dominant nation som Norge är, bara det, imponerande. Det fanns tid när ”vi” inte kunde det. När hela längdlandslaget vilade på individer.

Att vara på plats på VM gjorde mig stolt över att vara svensk. Vi har så många bra skidåkare. Charlotte Kalla är precis lika mycket ”Queen of crosscountryskiing” som Marit Björgen, Stina Nilsson kommer krossa alla norskor på alla distanser om två eller tre år, Halfvarsson och Hellner missar formen, men är ändå med i den någorlunda toppen.

På Petter Northug rår ingen dock. Folk får tycka vad de vill. Han har gjort bort sig med sitt rattfylleri och han klappar då sannerligen ingen medhårs. Men som han replikerar i spåret. Och med den prestationen kan man vara hur stor i truten man vill. En vinnare. I alla lägen... I alla fall när det gäller skidåkning.

Det har varit en upplevelse att vara på ett VM. Att se apparaten runt omkring, att få se det man ser på TV live, så att säga.

Och vilken JÄVLA stämning. Över 25000 i stadion på Lugnet. Och 10000 i mördarbacken, eller ”Killing hill” som speakern kallade den. ”Ståpäls” på det, som skidlegendaren Svan skulle sagt.

Så när VM tagit slut var det dags för min egen prestation.

Att som skåning anmäla sig till Vasaloppet är gränsfall idioti, och definitivt fastställt dumt.

Rullskidorna har jag använt, och i ärlighetens namn var det väl aldrig särskilt kul. Med veckorna i Falun som nödvändig snönärvaro fick jag ihop ett par mil på riktiga skidor. För lite av båda, vi kan skita i vad folk säger att man SKA ha. Man kan aldrig få för många, det är väldigt säkert.

Söndagens öppna spår gick till historien som ett av de värsta, rent förutsättningsmässigt. Plusgrader, dåligt före och därmed svårt att prestera.

Prognosen för måndagen såg mycket bättre ut.

Men tidig morgon på måndagen står det klart att den prognosen inte var annat än en prognos.

Klockan 04.15 klev jag ut i det milda regnet i Mora. Det var väl inte riktigt vad man hoppades på.

Väl på bussen till Sälen kan man se hur det borttynande vinterlandskapet i Mora byts till ett riktigt vinterlandskap ju närmre Sälen vi kom.

Efter de administrativa sysslorna med nummerlapp, packning och liknande tar jag så plats i kön som hunnit bildats. Lite väntan och sedan glider vi iväg.

Med en stor portion oro för att köra in i någon som ramlat och en ännu större portion laddning inför den stundande prestationen. Och den första oron är inte obefogad, folk ramlar överallt, hela tiden, trots att det är platt, bra och går förhållandevis lugnt.

Den första kilometern från Berga by går fint. Det går lätt, och det är minsann roligt att åka skidor.

Väl framme i första backen ser jag den sedvanliga kön och jag inser att det blir lätt att följa rådet att ta det lugnt första biten, och i synnerhet uppför. Stämningen är god trots att det är mycket folk, trångt och i stort sett omöjligt att inte råka trampa på eller i övrigt påverka de andra i spåret. Eller ja, spår och spår. De är borta.

Till skillnad från många andra har jag fäste. Mina Skintec levererar och jag slipper saxa. Jag kan gå uppför, och det gör det lite bättre.

Efter att vi kommit upp till högsta punkten går det ut över myrarna och det finns helt plötsligt spår. Jag hänger på i ett av dem, men det spåret är inget vidare och ledet jag hamnat i går lite för långsamt. Jag byter spår, till det som ska vara snabbast och jag får en fin rygg att följa. Den snö som faller stör inte mycket och det går fint att åka. Fortfarande faller många, men i mitt snabba led går det fint. Jag hann tänka att jag var på fel plats. Men samtidigt känner jag att det går lagom hårt, att jag fixar detta. Framme i Smågan känns det oförskämt bra.

Mellan Smågan och Mångsbodarna går det fint. Det känns som att det kommer gå fantastiskt. Fortare än väntat. Lättare än väntat.

På väg till Risberg kommer den uppfattningen på skam. Temperaturen stiger och mitt glid försvinner tillsammans med de fina spåren. De som körde på vallade skidor stannade och vallade. Jag slet med mina Skintec, för när spåren är borta är det ofrånkomligt så att belaget tar i. Och till skillnad från klister åker inte hudarna av. 

I Risberg lånar jag en kniv och karvar av lite. Det gör det bättre. Men föret blir sämre och sämre...

Ut från Risberg kommer så regnet. Det går tyngre och tyngre. Jag blir snabbt tröttare och i Evertsberg är jag riktigt jäkla trött. Då jag kommer in i depån hittar jag inte Johanna, som sagt att hon ska ansluta där. Då jag tar upp telefonen kan jag läsa att hon inte fått parkering och att hon står och väntar längre fram längs med spåret. Besviken på ett förlorat svepskäl för lite längre vila gav jag mig ut ur kontrollen. Trött som aldrig förr, typ. Varje gång jag tog ett nytt staktag skrek mina armar om att få sluta åka skidor.

Johanna stod sedan en bit senare. I början kunde jag minnas saker från varje kilometer. Men efter Evertsberg har jag blundat bort det jobbiga och bara fokuserat på de signaler och intryck som gjorde mig starkare och ingjöt mod.

Väl framme vid Johannas placering blev jag i mitt inre glad för att se henne, men mitt yttre var lite för trött för att orka visa det. Framför allt eftersom Johanna, intet ont anandes ställt sig nedanför en, i alla fall i mina ögon, brant backe.

Vilan hos Johanna blev kort och efter det var de enda positiva stimulin jag hade kvar kontrollerna och de nedräknande kilometerskyltar.

Jag minns en varm och glad känsla precis innan Eldris då skylten sade 10 km. Jag hade kollat på klockan vid varje 10 km-passering och detta var sista gången jag kollade på klockan innan mål. När nästa skylt bara hade en siffra var det den bästa motivatorn.

Jag minns tydligt hur jag tänkte att det inte var så långt kvar. Ofta, mycket. Kanske var tredje stavtag. Varje gång jag bytte teknik, mellan stakning, dubbeltag och diagonal. Och diagonal... Det var mer skidgång. Katastrof, typ. Men det var det bästa jag kunde prestera där och då.

När jag så närmade mig målet, från Mora skidstadions spår, till Mora Park slutade smärtan kännas. Men kroppen hade sina begränsningar lik förbaskat. I spåret gav vi varandra pepp och det kändes som att de flesta var nöjda med att klara av prövningen.

I vakuumet som tröttheten gav hittade jag inte Johanna vid målet. Jag hörde inte ens hennes rop om att jag gjort ett bra jobb. Jag var bara trött. Mitt fokus gick på att stå upp. Det sista jag hörde, cirka 150 meter innan mål, var speakern som sade att vi alla var vinnare. Det var skönt att höra.

Som tur var fick jag tag i Johanna efter målgång och mina skidor, som jag just då hade lite blandade känslor för, och kunde hjälpa mig med alla sysslor efter målgång.

Efter det åkte vi tillbaka till vårt hyrda boende hos Kerstin och Rune. Där serverades köttfärssås och spaghetti gjord på älgfärs. Mjölk och ryggdunkningar till det. Vad mer kan man begära?

Så... Var det värt det?

Jajamen! Förutom att det är en upplevelse att vara på plats är det även en ynnest att vara i Dalarna. Folk är genuint trevliga i landskapet och den gästfrihet som möter en är allestädes närvarande. Funktionärer, frivilliga, alla!

Avslutningsvis på detta långa inlägg vill jag tacka de som hjälpt mig och fixat och donat för min, och mitt Vasalopps skull.

Johanna, som alltid ställer upp på min träning och som dragit ett sjukt stort lass under tiden jag varit hemifrån. Mina föräldrar som alltid ställer upp och skapar förutsättningar att hinna och kunna träna, tävla och fixa och dona. Micke Frölich som alltid vet vägen till rätt utrustning och som alltid har krass pepp att komma med. Kerstin och Rune som öppnade sitt hem och stod ut med en galen skåning med blekingsk hejaklack.

Och som avslutning, utan att det utgör någon form av slask, vill jag tacka alla som peppat, innan, under och efter. Kända och okända. På plats eller via elektroniska vägar!

Och får ni någonsin möjligheten att åka Vasaloppet, öppet spår, halva eller vad som, gör det! Det är en upplevelse!

//
Jocke